TheOneDirectionStory

”Första dagen? Imponerande” sa han och jag suckade lite.

”Vi måste dra…” sa jag och Louis skakade bara på huvudet.

”Jag kör er. Var ska ni?” sa han.

”Starbucks” sa jag lättat och han nickade. Vi hoppade in i bilen bredvid som tydligen var hans och den började snart rulla.

”Vad gör du här då?” sa jag och han började flina lite.

”Handlade” sa han och pekade på påsen som låg där bak. Jag nickade och lutade huvudet på nackstödet.

_____________________________________________________________________________________

3 minuter senare släppte han av oss och vi tackade innan vi sprang in till Starbucks. Vi kom precis i tid, och tjejen som redan stod vi kassan log tacksamt mot oss.

 

”Det var på tiden tjejer!” sa hon och vi log ursäktande.

 

”Ledsen, det ska inte hända igen!” sa Ellinor och hon log bara. Det var nog ingen stor deal. Vi gick med snabba steg in och bytte om, sedan gick vi ut till kassan igen. Tjejen, som hette Zoey, fast kallades för Zoe, Visade oss hur vi skulle göra. Det var ganska enkelt. Hon var lite bossig först, sedan blev hon väldigt trevlig och snäll. Hon var 25 år gammal och hade jobbat här sedan hon var 23, berättade hon. Det var ganska mycket folk hela tiden, så vi hade inte så mycket tid över, men det gick. Själva jobbet var roligare än vad jag trodde att det skulle bli, fast jag antar att jobba med sin bästa vän gjorde det kul. Vi höll på till klockan 5, då vi slutade. Vi var ganska glada med dagen, Zoe verka vara nöjda över oss. Trötta gick vi, och köpte med grejer till pasta och köttfärssås hem.

 

När klockan slog 8 satt vi mätta i soffan och kollade på någon tråkig serie. Jag hatade serier, eftersom om jag missade ett avsnitt fattade man knappt något. Därför gillade jag inte så många serier, förutom One Tree Hill och The Big Bang Theory. De var något speciellt med dem. Plötsligt vibrerade min mobil till och jag tog upp den. Det var från Louis.

 

”Hej Kei! Har du och Ellinor lust att komma hem till oss och kolla på film eller något? Det är några killar som vill träffa min kusin ”

Jag log och visade SMS:ET för Ellinor. Hon nickade och jag började skriva tillbaka.

 

”Det vill vi gärna! Kan vi komma nu J?” skrev jag och bara några sekunder senare svarade han.

 

”Såklart!”

Jag brydde mig inte om att svara på det.  Vi gick ut i hallen och satte på oss våra skor, sen öppnade vi lägenhetsdörren och gick ut. Det hade hunnit mörkna, så vi gick fort. Man visste aldrig vad som kunde hända. Jag hade läst för några månader sedan hur många det var som blev misshandlade eller våldtagna i storstäder på kvällen. Fast det var skönt att jag hade Ellinor i alla fall. Om hon inte hade varit med, hade jag nog inte ens gått ut. Till min förvåning kunde vi vägen hem till dem, jag som brukade suga på att komma ihåg var människor bodde. Snart stod vi utanför deras lägenhet och plingade på. Vi hörde lite skrik och skratt där inne ifrån, och jag och Ellinor sneglade på varandra.  Vad höll dem på med? Vi hörde steg och dörren öppnades. Louis glada med lite röda ansikte tittade ut.

 

”Hej Kei, hej Ellinor!” sa han och kramade oss båda. Vi gick in och tog av oss skorna, innan vi fortsatte in i lägenheten. Skriken och skratten hade tystnat lite.  Vi kom ut i vardags rummet och jag brast nästan ut i skratt. Det var så typiskt en killkväll! Med Louis och Harry var det 5 killar totalt. Det satt 3 killar i soffan. Den längst ut var ganska vältränad, sedan var det en lite mörkare kille som såg ut som en modell. Sedan längst ut satt Harry. Nedanför satt en söt blond kille med världen leende på läpparna och med en kontroll i handen. Hans blick var helt fastklistrad i tv:n, där jag såg att dem spelade något fotbollsspel. Jag var inte säker på vilket, men antagligen fifa. Ellinors blick fastnade på den blonda killen, och jag såg att hon var fast. Den blonda killen märkte nog att han blev ut stirrad av henne, så han vände blicken mot henne. Hans leende blev större.  Det hela skedde på bara någon sekund.

 

____________________________________________________________________________________________

Okej, jag ör fortfarande ledsen för den sämsta uppdateringen, ni vill förmodligen banka någontiong väldigt hårt i min skalle. Men som alla andra novellbloggar säger, skolan går före novellen. Jag har haft 2 (?!?!) prov idag, och det var på mina sämsta ämnen. Så jag har spenderat dem mesta tiden till att plugga, och när jag inte pluggade var jag så trött att jag inte kunde skriva. Och jag vill ju inte skriva ett jättedåligt kapitel heller? Men nu är kapitel 8 här! Jag hoppas verkligen att ni fortsätter att läsa, även om uppdateringen suger. Jag lägger ändå 3 timmar på att skriva varje gång. Får se om det kommer något i helgen, har en ENORM teater läxa som jag ska plugga in.

 

Puss på er i alla fall!

 

 

 

”Men vi får hänga någon annan gång!” sa Keira och Louis nickade glatt. Han gav Keira och Ellinor som den andra tjejen hette en kram. Vi bytte nummer och pratade lite.  Vi sa sen hejdå, sedan gick vi ut i vardags rummet igen och jag sjönk ner i soffan.

”Är du kär i Kei?” sa Louis och jag suckade. Det gick inte att hålla något hemligt för honom.

”Kanske” sa jag och Louis började flina.

”Jag visste det! Utbrast han stolt på sitt vanliga Louis – vis.

_____________________________________________________________________________________________

Keiras perspektiv:

”Var ligger Starbucks nu då?” sa Ellinor.

 

”Ditåt” sa jag och pekade. Vi gick i kanske 10 minuter innan vi kom fram till en byggnad med Starbucksmärket på. Vi öppnade dörren och gick in. Våra pappor hade reda fixat jobben, vi skulle bara ”checka” in oss. Och det gjorde vi, vi skulle börja jobba här imorgon. Vi skulle jobba lite extra nu på sommaren, sen när vi skulle börja i skolan så kunde det inte bli lika mycket. Mest på helger osv.

 

Vi köpte med oss lunch hem, eftersom klockan hade börjat närma sig 1. Kinesiskt fick det bli. Vi kom hem och satte på The Big Bang Theory, och gjorde iordning maten.

 

Nästa dag:

Jag vaknade av att någon smällde något mjukt i ansiktet på mig.

 

”KEI FÖRFAN HOPPA UPP! VI ÄR SENA!” Skrek Ellinor och jag flög upp. Först trodde jag att hon menade skolan, men sedan förstod jag att hon menade jobbet. Jag hade aldrig haft ett jobb innan, förutom att hjälpa till hemma osv. Jag var inte bortskämd, men jag hade aldrig behövt något jobb.

 

”Vadå?!” skrek jag åt Ellinor, som hade sprungit in till hennes rum.

 

”Vi börjar om 20 minuter!” skrek hon tillbaka och jag satte fart. Det tog en kvart att gå dit, så jag hade alltså 5 minuter på att bli någorlunda klar. Vi skulle nog få springa dit. Jag satte upp mitt hår snabbt och drog sedan på mig ett par jeans och en t- shirt. Vi skulle ändå få en tröja där.  10 minuter senare efter en snabbsminkning sprang jag och Ellinor ut från lägenheten och snabbt nedför trapporna. Vi fortsatte ut och sprang mot Starbucks. Vi skulle börja klockan 9, och klockan var 8.52. Även om vi sprang skulle vi inte hinna. Perfekt att vara sen på första dagen. Efter bara några minuter började jag få panik, vi skulle aldrig hinna.

 

”Kei! Ellinor!” ropade någon plötsligt och jag stannade till. Louis dök upp bakom mig med ett flin på läpparna.

 

”Varför springer ni?” sa han och jag var tvungen att hämta andan lite innan jag kunde prata.

 

”Vi är sena till jobbet!” sa jag och Louis började skratta.

 

”Första dagen? Imponerande” sa han och jag suckade lite.

 

”Vi måste dra…” sa jag och Louis skakade bara på huvudet.

 

”Jag kör er. Var ska ni?” sa han.

 

”Starbucks” sa jag lättat och han nickade. Vi hoppade in i bilen bredvid som tydligen var hans och den började snart rulla.

 

”Vad gör du här då?” sa jag och han började flina lite.

 

”Handlade” sa han och pekade på påsen som låg där bak. Jag nickade och lutade huvudet på nackstödet.

 

_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 7, ÄNTLIGEN! Jag är så så så så så så så ledsen för att det inte har kommit upp tidigare, men man måste ju ta en paus ibland. Skrivlusten försvinner helt ibland, och då finns det ju inget man kan göra. Ska försöka skriva ett till kapitel ikväll, men vi får se, annars kommer det imorn. Kommentera mycket, så kommer det ikväll. Puss på er! :)

 

 

 

 

Förlåt att jag inte har skrivit, men Blogg.se har varit jättekonstigt och jag har inte haft skrivlust helt enkelt. Det har bara tagit stopp, liksom. Har inte kunnat skriva något.... Men nu ska jag försöka igen, alla behöver pauser ibland! Nästa del kommer antagligen idag eller imorgon :)

Båda kollade på mig lite undrande, som om de försökte klura ut vem jag var. ”Hej…?” sa jag. ”Eh, hej…” sa den blonda. Vi stod några sekunder till utan att någon av dem sa något.  Jag började studera den blonda, hon påminde om någon… hon var liksom bekant på något sätt. ”Känner jag dig… du är bekant på något sätt” sa jag och den blonda sken upp lite. ”Keira Roberts? Kommer du ihåg mig?” sa hon och plötsligt förstod jag. Allting. ______________________________________________________________________________

”Juste ja! Keira! Gud, jag har typ inte sett dig på 11 år! ” utbrast jag och hon flinade.

 

”Haha, hej Louis!” sa hon och jag kramade henne. Jag hade saknat min kusin.

 

”Det här är Ellinor, min bästa kompis” sa hon och jag kramade även Ellinor.

 

”Vill ni komma in lite?” sa jag och dem nickade. Dem tog av skorna och jackorna, sedan fortsatte vi alla 3 in. Vi satte oss i soffan och började prata om gamla minnen. Dem var verkligen jättetrevliga.

 

Harrys perspektiv:

Rösten. Den skar igenom mig. Den fick mitt hjärta att banka snabbare, som om det kände igen den. Men vad det hon? Ja. Jag var säker på det.  Men om det nu var hon, vad gjorde hon här? Vad gjorde Keira Roberts här? Det förvånade mig inte att jag kom ihåg hennes namn, jag hade gått och tänkt på det de senaste dygnen. Hennes röst hade hörts gång på gång, hennes ansikte hade jag sett varje gång jag blundade. Rösterna kom närmare, så dem gick antagligen in i vardags rummet. Nu hörde jag hennes röst högt och tydligt. Skulle jag gå ut till dem? Eller skulle jag ligga kvar här och lyssna? Det var väldigt frestande att gå, jag ville veta om hon var lika vacker som jag kom ihåg henne. Jag masade mig upp ur sängen och rättade till tröjan. Jag tog en snabb koll i spegeln för att kolla så att jag inte såg yrvaken ut, sedan smög jag ut. Jag fick syn på henne och jag blev helt svag… igen. Hon var ännu vackrare nu. Om det var möjligt. Louis kollade upp och fick syn på mig.

 

”Det är Harry” sa Louis glatt och tjejerna kollade upp. Keira kollade förvånat på mig och jag log lite.

 

”Hej Keira” sa jag och blev förvånad hur jag kunde vara så lugn.

 

”Harry, hej!” sa hon och jag blev helt varm. Hon hade kommit ihåg mitt namn. Louis och den andra tjejen kollade förvirrat på oss.

 

”Känner ni varandra?” sa Louis och jag skrattade lite.

 

”Vi sprang på varandra när vi handlade godis” sa jag och Louis började skratta.

 

”Så det var därför du var så tyst och konstig under hela kvällen?” sa han och jag suckade. Var han tvungen att säga det? Keira och hon andra tjejen började skratta lite och jag log lite lättat.  Dem tog det inte på så stort allvar, som tur var.

 

”Så vill ni ha typ, något att dricka eller något?” sa Louis.

 

”Tack, men jag och Ellinor måste nog gå. Vi ska kolla på ett jobb” sa Keira och den andra tjejen nickade instämmande.

 

”Okej” Sa Louis och vi följde dem ut till hallen.

 

”Men vi får hänga någon annan gång!” sa Keira och Louis nickade glatt. Han gav Keira och Ellinor som den andra tjejen hette en kram. Vi bytte nummer och pratade lite.  Vi sa sen hejdå, sedan gick vi ut i vardags rummet igen och jag sjönk ner i soffan.

 

”Är du kär i Kei?” sa Louis och jag suckade. Det gick inte att hålla något hemligt för honom.

 

”Kanske” sa jag och Louis började flina.

 

”Jag visste det! Utbrast han stolt på sitt vanliga Louis – vis.

___________________________________________________________________________________________

Aa, jag fick bort rutorna, tror jag i alla fall. Om dem inte är bora, testa att uppdatera sidan. Nu när dem är borta *stolt* så kommer jag börja jobba på designen! Men jag tror ändå att det kommer ut ett kapitel ikväll, har lite att skriva kvar bara. Puss på er, från en stolt och glad tjej!

”Kan vi inte hälsa på honom någon dag? Det hade varit skönt att känna någon här” sa hon och drack lite av sin latte. ”Du känner mig” sa jag och hon skrattade.”Ja men du räknas inte. Svara nu på min fråga!” sa hon bestämt och jag log. ”Visst, men jag har inte träffat honom på 11 år. Jag vet inte ens hur han ser ut?!” sa jag. Vi båda började skratta.  När vi kom hem satte vi oss vid Tv:n. Vi båda var trötta i benen efter shoppingen, så vi orkade inte göra något annat.

__________________________________________________________________________________________

”Kan vi inte sätta på One Tree Hill?” sa jag och Ellinor nickade. Jag hämtade DVD:n och satte in skivan. Plötsligt började min mobil ringa och jag plockade upp den. ”Pappa” stod det.

 

”Hallå?” sa jag.

 

”Hej tjejen! Hur är det i London?” sa pappa med sin vanliga engelska sväng.

 

”Bra! Hur är det hemma?”

 

”Bra, men vi saknar er förstås!” sa han och jag log lite.

 

”Vi saknar er med”

 

”Jo, jag tänkte, din kusin bor ju i London. Så att ni kanske skulle hälsa på honom så att ni i alla fall vet var han bor och så? Ni kanske behöver hjälp med något senare, och då finns vi ju inte där” sa han.

 

”Jo, vi tänkte hälsa på honom imorgon” sa jag.

 

”Bra! Har ni adressen?”

”Ja!”

 

Vi fortsatte prata lite grann, sedan var han tvungen att lägga på.

 

Nästa dag:

”Wow! Är det här han bor?” Utbrast Ellinor. Vi stod utanför min kusins lägenhet.

 

”Ja, om adressen stämmer... Fast pappa sa att han bor med en annan kille” sa jag och Ellinor kollade tvivlande på mig.

 

”Vadå, är dem, du vet... bögar?” sa hon och jag började skratta.

 

”Haha, nej, bara rumskompisar eller vad man ska säga!” sa jag och hon skrattade.

 

”Vad heter han förresten? Det kanske är bra att veta” sa hon.

 

”Typ Lukas eller något sådant. Det var så länge sedan och jag har typ tusen kusiner” sa jag och hon nickade. Jag tog ett djupt andetag innan vi gick in. Vi tog hissen upp och kom sedan ut till en korridor. Den var väldigt… modern och fin. Hur rik var min kusin egentligen? Jag kollade mot Ellinor, och hon verkade tänka likadant som jag. Vi kom fram till dörren och jag plingade med ett darrande finger.

 

Louis perspektiv:

Jag rörde om i teet och doften kittlade i näsan. Åh, kära te. Jag log lite och lyfte upp koppen, innan jag gick ut i vardags rummet igen. Det fanns inga kalsonger i sikt, Harry hade sprungit runt som en galning innan och plockat upp dem. Även om jag var äldst var det han som var äldst, i huvudet alltså.  Han satt just nu inne på sitt rum med sin dator och twittrade. Hans dörr var öppen så att jag kunde höra honom skratta till ibland. När jag precis skulle ta en klunk av teet plingade det plötsligt till på dörren och jag suckade.

 

”LOUIS DU FÅR TA!” skrek Harry och jag suckade igen. Jag ställde min mugg på bordet, sedan reste jag mig upp och gick med tunga steg mot dörren. Jag öppnade den och fick syn på två tjejer utanför. Var det två fans? Den ena var ganska lång, runt 1,75 cm lång och den andra var några cm kortare. Båda kollade på mig lite undrande, som om de försökte klura ut vem jag var.

 

”Hej…?” sa jag.

 

”Eh, hej…” sa den blonda. Vi stod några sekunder till utan att någon av dem sa något.  Jag började studera den blonda, hon påminde om någon… hon var liksom bekant på något sätt.

 

”Känner jag dig… du är bekant på något sätt” sa jag och den blonda sken upp lite.

 

”Keira Roberts? Kommer du ihåg mig?” sa hon och plötsligt förstod jag. Allting.

___________________________________________________________________________________________

Haha, jag tror ni fattar vad som kommer hända nu? :) Kort kapitel, men det andra för idag! :D

Glöm inte att kommentera! :)

 

 

 

 

 

 

 

Hans ögon. Hans hår. Hans fina ansikte. Det var allt jag kunde tänka på. Ändå klarade jag att prata, vilket var konstigt. Jag hade aldrig kunnat prata med killar, om de inte pratade med mig först. Jag log lite, innan jag gick vidare mot kassorna för att möta upp Ellinor.”Kei? Hallå, Kei? Är du där?” sa hon och jag skakade lite på huvudet för att få ut Harry ur tankarna. Jag insåg att jag hade glömt att ta en haribo påse, men det fick vara. Det var som om jag inte brydde mig. Förresten så skulle jag skämma bort mig så mycket om jag gick tillbaka nu för att ta en Haribo påse. Tänk så stod han kvar? Fan, jag var tvungen att sluta tänka på honom. Han var en främling, och jag skulle antagligen aldrig se honom igen.

_______________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Hon lämnade inte mina tankar för en minut. Killarna frågade hela tiden om något hade hänt, jag sa bara att jag var trött. Den vanliga ursäkten. Jag är bara trött. En mening som egentligen betyder något annat. Killarna var inte dumma, även om dem verkade du dumma så var dem inte det. Dem fattade att jag inte ville prata om det, och lämnade mig ifred med mina tankar. Jag ville träffa henne igen. Keira. Namnet ekade gång på gång i mitt huvud. Hennes ansikte visades varje gång jag blundade. Hur kunde hon sätta ett sådant avtryck? Det kändes som om hela mitt liv hade förändrats, på den minuten. Kunde man bli kär så fort?

 

Den natten drömde jag om henne. Hon liknade någon jag kände, men jag var inte säker på vem det var. Allt var förvirrande.

 

Keiras perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom fönstret, vilket tydde på en solig dag. Jag skuttade glatt upp ur sängen och in till badrummet. När jag var klar fortsatte jag med mitt skuttande ut till köket, där Ellinor stod och gjorde pannkakor.

 

”Men varför är du så söt?” sa jag och Ellinor skrattade. Jag hjälpte henne med det sista, sedan satte vi oss vid tv:n och åt. Pannkakorna smakade underbart, som vanligt.

 

”Så kära syster, vad ska vi göra idag?” sa jag och Ellinor log. Vi hade alltid kallat varandra för syster, eftersom det kändes som om vi var det ibland. I och för sig var vi inte särskilt lika, hon var brunett och jag var blond. Och hon hade alltid varit smartare än mig. Men vi hade alltid varit lika i personligheten, och det var nog det som gjorde oss så lika.

 

”Vi måste packa upp och så. Sen kanske vi kan shoppa lite?” sa Ellinor och jag nickade.

 

De följande 2 timmarna ägnade vi åt att packa upp och fixa. Vi hade gjort det mesta igår, men det fanns saker kvar att göra. När klockan slog halv ett var vi klara, så vi satte på oss lite snyggare kläder, sedan stack vi ut.

 

Efter 20 minuter hade vi 5 påsar var och vi var på toppen humör. Vi hade till och med hittat H & M, vilket vi tyckte var jättekul. När vi sedan efter några timmar började bli trötta satte vi oss på Starbucks med varsin latte och muffins.

 

”Bodde inte din kusin här i London?” sa Ellinor plötsligt efter någon minuts tystnad.

 

”Jo” sa jag och tog ett bett av min muffins.

 

”Kan vi inte hälsa på honom någon dag? Det hade varit skönt att känna någon här” sa hon och drack lite av sin latte.

 

”Du känner mig” sa jag och hon skrattade.

 

”Ja men du räknas inte. Svara nu på min fråga!” sa hon bestämt och jag log.

 

”Visst, men jag har inte träffat honom på 11 år. Jag vet inte ens hur han ser ut?!” sa jag. Vi båda började skratta.

 

När vi kom hem satte vi oss vid Tv:n. Vi båda var trötta i benen efter shoppingen, så vi orkade inte göra något annat.

 

____________________________________________________________________________________________

Kort och tråkigt inlägg, sry! Men det kommer förhoppningsvis ett till ikväll :)

”Ska vi bli osociala?” frågade Ellinor och viftade med sin iPhone. ”Japp” sa jag och plockade upp min iPod. Jag satte i mina hörlurar och lutade mig sedan bakåt och blundade. Jag måste ha somnat, eftersom Ellinor petade till mig efter bara några minuter, kändes det som. Efter en snabb lyckad landning gick vi av planet och in på Heathrow flygplats. Vi var som två barn på julafton, skuttade runt. Folk kollade lite konstigt på oss, men jag brydde mig inte eftersom jag var så van. Vi hämtade våra väskor, sedan gick vi och satte oss på ett Starbucks. Vi beställde varsin latte, sedan satte vi oss ner. Jag tog upp pappret med adressen till vår lägenhet och visade det för Ellinor. ”Bra, då sticker vi dit sen?” sa hon och jag nickade. ”Japp”

___________________________________________________________________________________________

Vi drack upp våra latte, sedan tog vi våra väskor och gick ut. Vi fångade en taxi, som sedan körde oss till lägenheten. Vi betalade och klev sen ut. Själva lägenhets huset var jättefin, ganska modernt men ändå lite gammalt. Ja, ni kan själva tänka hur en lägenhet i London ser ut.

 

Jag kramade handtaget på resväskan innan jag öppnade porten och gick in. Ellinor var inte sent efter. Vi gick in i hissen och åkte upp. Med ett ”pling” stannade hissen och dörrarna öppnades. Vi gick ut och fram till lägenhetsdörren.

 

”Nu gäller det” sa jag och tog upp nyckeln. Jag satte in den i låset och vred om. Dörren öppnades och vi båda tappade hakan. Vi visste att det skulle vara fint – Men inte så fint. Hela hallen var vitt och allt kändes så rent. Vilket det snart skulle bli ändring på, men ändå. Vi sparkade snabbt av oss skorna och sprang igenom lägenheten.

 

”OMG KEI! DETTA STÄMMER INTE! NYP MIG!” Skrek Ellinor från andra rummet och jag skrattade. Fast jag höll med henne totalt, hela stället var helt fantastiskt. Jag gick in i ”mitt rum”, eller jag antog att det var det eftersom min säng stod där. Nästan alla väggar var vita, förutom ”huvudväggen” som var helt svart. Min blick drogs sedan till sängen igen, som var en dubbelsäng. Jag älskade breda sängar, eftersom jag alltid bredde ut mig. Jag fortsatte sedan med blicken till en mörk trä-dörr. Vad kunde det vara? Jag gick fram och öppnade dörren. Jag skrek. En Walk In Closet! Jag kunde inte fatta det. En Walk in closet var typ varje tjejs dröm. Till sidan av den fanns en dörr till, som ledde till ett badrum. Hela rummet var som ett dröm rum. Jag slängde mig på sängen och suckade lyckligt. Kunde det bli bättre? Att flytta till London med sin bästa kompis. Det måste vara toppen.

 

”Kei, har du sett rummen asså? Allt här är fantastiskt!” sa Ellinor och slängde sig i min säng.

 

”Jag vet” sa jag och skrattade. Vi låg ett tag tysta sedan satte sig Ellinor upp.

 

”Vi måste fira vår inflyttning med en filmkväll eller godisvräkar kväll” sa hon och jag skrattade.

 

”Filmkväll låter ett snäpp trevligare. Ska vi dra till affären då? Vi behöver ändå frukost till imorgon” sa jag och hon nickade. Lite senare tog vi på oss våra skor och började gå mot affären som bara låg några hundra meter från vår lägenhet.

 

Louis perspektiv:

”Louis, seriöst. Kan du sluta slänga dina kalsonger över hela stället? ”Sa Harry och suckade. När jag bara skrattade tog han upp ett par kalsonger och slängde dem i huvudet på mig. Jag drog av dem kvickt.

 

”Jag vet att du gillar det!” sa jag och han log lite. Visst kunde jag irritera honom, men han klarade aldrig av att vara arg på mig under någon längre tid. Han slängde sig ner i soffan bredvid mig och drog upp sin mobil.

 

”Killarna vill komma hit och ha filmkväll, kan vi?” sa Han efter en liten stund.

 

”Ja!” sa jag och Harry skrattade. Efter 20 minuter plingade det på dörren och Harry sprang och öppnade. Det var Niall, Zayn och Liam såklart. Vi bestämde att Harry, Liam och Zayn skulle gå iväg och handla godis och läsk, medan jag och Niall stannade kvar och fixade.

 

Harrys perspektiv:

”Vad ska vi ha?” sa Liam. Vi hade precis gått in i mataffären, än så länge hade vi inte blivit upptäckta av fans.

 

”Chips, cola och haribo” sa jag och killarna nickade.

 

”Harry, du tar Haribo, Zayn du tar cola så tar jag chips?” sa Liam och vi nickade. Jag vände om och började gå mot godiset i snabb fart, så att vi kunde komma hem någorlunda snabbt. Jag kom fram och började ta ned några påsar från hängarna. Det var ganska svårt att välja, men jag hade mina favoriter. Helt plötsligt stötte någon till mig så att jag tappade min påse.

 

”Oj, förlåt!” sa tjejen och plockade upp min påse. När hon kom upp igen möttes våra blickar och jag stelnade fast. Hennes ögon. Jag kände hur jag blev helt svag, som om hon tog kraften ur mig. Hela hon var så vacker. Hennes blonda hår låg i vackra små vågor över hennes axlar. Hon var inte så kort, ändå var hon kortare än mig. Men i det ögonblicket kände jag mig ändå mindre än henne.

 

”Det gör inget...” fick jag fram och tog i mot haribo påsen som hon höll fram.

 

”Jag heter förresten Keira” sa hon och log lite.

 

”Ha...Harry” sa jag och hon skrattade lite smått. Det var så underbart.

 

”Trevligt att träffas…Harry” Hon log lite mot mig, innan hon gick förbi. Jag stod fastfrusen kvar, helt ovetande vad som nyss hade hänt mig.

 

Keiras perspektiv:

Hans ögon. Hans hår. Hans fina ansikte. Det var allt jag kunde tänka på. Ändå klarade jag att prata, vilket var konstigt. Jag hade aldrig kunnat prata med killar, om de inte pratade med mig först. Jag log lite, innan jag gick vidare mot kassorna för att möta upp Ellinor.

 

”Kei? Hallå, Kei? Är du där?” sa hon och jag skakade lite på huvudet för att få ut Harry ur tankarna. Jag insåg att jag hade glömt att ta en haribo påse, men det fick vara. Det var som om jag inte brydde mig. Förresten så skulle jag skämma bort mig så mycket om jag gick tillbaka nu för att ta en Haribo påse. Tänk så stod han kvar? Fan, jag var tvungen att sluta tänka på honom. Han var en främling, och jag skulle antagligen aldrig se honom igen.

______________________________________________________________________________________________

 

Kapitel 3, äntligen! Har uppdaaterat jättedåligt på sista tiden, ska bättra mig! Men jag har inte haft någon skrivlust och blogg.se är jättekonstigt...Förresten, designen kommer att bli fixad, men inte nu för jag somnar snart.

 

Puss på er!

 

Jag förstår INGENTING längre. Jag har bytat tema och header, och ändå är dem svarta rutorna i headern kvar? Jag trodde det var något med temat/designen, men nu har jag bytat den 3 gånger och rutorna följer med hela tiden. Det känns som om jag bara vill radera hela bloggen nu, för jag orkar inte med tekniska problem. Om ni har något tips på vad jag kan göra, släng in en kommentar eller mejla till [email protected]

Som rubriken lyder, min design är helt konstig. Jag höll typ på i 3 timmar med att få headern rätt osv. Sen så kollade jag och den var bra, så sparade jag. Och nu när jag kollar, så är det 3 rutor i header?! Och klockan är kvart över 9 och jag orkar verkligen inte börja om igen. Kunde dem inte ha visat det på förhandsgranskningen? Hoppas att ni står ut med den failade designen till imorgon! :S

Efter lite pannkakor satte jag mig vid Tv:n, klockan visade 12.45. Gästerna skulle komma klockan sex, så jag hade ganska mycket tid kvar. Jag zappade över till 5:an där Big Bang Theory visades, min favoritserie. Rätt som det va var klockan 15.36 och jag gick upp på mitt rum och sprang in i duschen.

Klockan 17.56 anlände den första gästen, sedan forsade det bara in människor. Det var alla mammas släktingar. Alla pappas släktningar bodde i England, så det var ju lite onödigt för dem att komma.

______________________________________________________________________________________________

Efter 12 började alla dra sig hem, och jag var helt slutkörd. Jag hade fått mycket presenter, men mest sådana grejor som man aldrig använde. Snart var det bara jag, mamma och pappa kvar. Vi hjälptes åt med disken innan alla gick och la sig, alla var nog ganska trötta.

 

*Ring Ring Riiiiiiiiiiiiiiiiiiing* jag smällde till klockan så att den flög ned från nattduksbordet. Lite irriterat reste jag mig upp och suckade. Det var ju sommarlov. Fast jag fick nog ta att vänja mig, jag och Ellinor skulle ju båda jobba och gå i skola. Så det skulle nog inte bli så mycket sömn i London ändå. Plötsligt kom jag på, att det var ju idag som jag skulle åka! Det var idag jag och Ellinor skulle sätta oss på planet till London. Jag skuttade upp, redan på bättre humör. Mitt skuttande fortsatte in på toaletten, där jag duschade. 20 minuter senare gick jag ned till köket och hällde upp en skål med flingor. Jag tog ut mjölken och hällde i lite i skålen.

 

”God morgon, hur är det idag?” sa mamma som kom in i köket med en morgonrock.

 

”Toppen, hur är det med dig?” sa jag och hon log.

 

”Jättebra” sa hon och började göra i ordning kaffe. När jag hade ätit upp drog jag på mina converse och gick ut. Jag styrde stegen mot Ellinors hus, som faktiskt låg bredvid mitt. Eftersom våra pappor hade ett företag tillsammans, var dem tvungna att bo nära varandra. Och vad var inte bättre än bredvid varandra? Jag knackade på dörren och Ellinors mamma öppnade.

 

”Hej, sover Elle?”

 

”Ja, men jag ger dig turen att få väcka henne” sa hon och log. Jag skrattade och gick in. Jag smög uppför hennes trappa och in på hennes rum. Som väntat låg hon i sängen och sov. Jag räknade till tre tyst, sedan skuttade jag upp i hennes säng.

 

”Upp och vakna, idag åker vi till London, woo!” skrek jag och hon muttrade något innan hon vände sig om.

 

”Tvinga mig inte att hämta vatten” sa jag, och det var allt som behövdes för att hon skulle gå upp.

 

”Jag är uppe!” skrek hon och sprang in på hennes badrum. Jag hörde duschen sättas på och jag började skratta. Jag tog hennes dator från skrivbordet och loggade in. Jag gick in på twitter och skrev:

 

”Åker till London idag! Kan inte vänta!”

2 timmar senare:

”Kommer du sakna det?” sa Ellinor när vi stod utanför och blickade, för sista gången på länge, ut över husen.

 

”Lite kanske, men jag tror att det kan bli bättre i London” sa jag och hon nickade.

 

”Tror jag med!” sa hon.

 

”Är ni redo tjejer?” ropade pappa från bilen. Jag skulle åka med min familj, och Ellinor med sin.

 

”Ja!” jag kramade Ellinor innan jag hoppade in i bilen.

 

Efter 5 minuter kom vi fram till tågstationen, där vi skulle ta tåget ifrån till flygplatsen.

 

Jag kramade mamma och pappa hårt, och även Ellinors mamma och pappa. Efter ett tårfyllt avsked satte vi oss på tåget och kollade ut genom fönstret. Tåget började röra sig och jag log. Det här skulle bli bra. Jag var lite rädd, men jag hade Ellinor och då skulle allt förmodligen bli bra.

 

Eftersom vi befann oss i Skåne var det mest åkrar och små hus lite då och då. Snart körde tåget över Öresundsbron och både jag och Ellinor satt och kollade ut. Det var verkligen vackert, även om det var en bro. Efter ännu ett tag körde tåget in på stationen och vi befann oss nu i Danmark, vi skulle ta flyget från Kastrup. Vi tog våra väskor och gick av tåget. Vi checkade in våra väskor osv. vad man nu gjorde på flygplatsen, sedan satte vi oss ned på ett litet Café. Vi köpte varsin varm macka. Vi åt upp, sedan gick vi till vår gate. Snart fick vi gå på ”bussen” som tog oss till planet, sedan letade vi rätt på våra platser och satte oss. Det var 3 platser på varje ”rad” och min plats var längst in vid fönstret, sedan Ellinor. Den sista platsen hade vi ingen aning om vem som skulle sitta där. Vi satt där i kanske 10 minuter innan en kille kom och satte sig på den tomma platsen. Han var minst 40 år och var inte alls snygg. Ellinor vände sin blick mot mig och jag var tvungen att kolla bort för att inte börja gapskratta.

 

Efter ytterligare 10 minuter började planet röra sig mot startbanan.  Det pirrade i magen, även om jag var ganska van med att flyga var det nervöst. Ellinor lutade sig mot mig.

 

”Om han spyr kommer jag kicka ut honom ur planet. Med huvudet före” viskade hon och jag började skratta.

 

”Gärna för mig” viskade jag tillbaka. Hon flinade och satte sig tillrätta igen. Planet stannade plötsligt till lite, innan det gasade på för fullt. 5 minuter senare var vi uppe i luften och jag plockade av mig bältet.

 

”Det var kul” sa Ellinor plötsligt och jag började skratta. Typiskt henne att komma med en sådan kommentar.

 

”väldigt” sa jag och vände blicken mot fönstret. Det var ganska klart, lite moln här och var.

 

”Ska vi bli osociala?” frågade Ellinor och viftade med sin iPhone.

 

”Japp” sa jag och plockade upp min iPod. Jag satte i mina hörlurar och lutade mig sedan bakåt och blundade. Jag måste ha somnat, eftersom Ellinor petade till mig efter bara några minuter, kändes det som. Efter en snabb lyckad landning gick vi av planet och in på Heathrow flygplats. Vi var som två barn på julafton, skuttade runt. Folk kollade lite konstigt på oss, men jag brydde mig inte eftersom jag var så van. Vi hämtade våra väskor, sedan gick vi och satte oss på ett Starbucks. Vi beställde varsin latte, sedan satte vi oss ner. Jag tog upp pappret med adressen till vår lägenhet och visade det för Ellinor.

 

”Bra, då sticker vi dit sen?” sa hon och jag nickade.

 

”Japp”

_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 2, check!

Får se hur det blir med uppdateringen, mitt internet vill inte sammarbeta ...

 

 

 

Mitt namn är Keira Roberts, jag är 16 år och jag bor i Helsingborg, Sverige. Egentligen kommer jag från England - Min pappa är engelsk och min mamma är svensk. Dem träffades när min mamma började jobba i England, och så fick dem lilla mig. Vi bodde i England till jag var 5, sedan flyttade vi till Helsingborg. Min bästa kompis heter Ellinor Canavan, och det har varit så sedan första dagen i förskolan. Hon gav mig en penna, vilket var ett sant tecken på vänskap på den tiden. Sedan dess har vi varit tillsammans. Min familj och hennes familj blev sedan bra kompisar också, så Ellinors pappa och min pappa skapade ett företag tillsammans.  Företaget gick bra, så vi hade aldrig problem med pengar.

 

Jag och Ellinor var aldrig dem populära typerna, som gick runt i märkes väskor osv. Vi var definitivt inte mobbade, men vi tyckte om att bara vara oss själva. Om någon skulle beskriva oss med tre ord skulle det blivit ungefär så här: ”Galna, onormala, roliga” eller nja, något i den stilen i alla fall.

 

Och nu skulle vi ta ett stort steg. Vi hade nämligen bestämt oss för att flytta till London och plugga. Som tur bodde min kusin i London, så vi var inte helt ensamma. Fast jag hade inte träffat honom på 11 år. Jag hade faktiskt inte ens hört av honom. Efter vår flytt till Sverige hade jag tappat kontakten med alla pappas släktingar, så det skulle bli lite pinsamt om jag skulle stöta på honom. Jag visste inte ens hur han såg ut idag. Folk hade en tendens att ändras på 11 år.

____________________________________________________________________________________________________________________

 

”Så med detta, vill vi säga glad sommar och hejdå!” sa rektorn och klippte av ballongerna. Alla på gården skrek och klappade händerna, en typisk skolavslutning. Ellinor stod bredvid mig och klappade händerna. Hon skrek lite och jag skrattade. Även om det var en av dem tråkiga skolavslutningarna, varför inte ha kul? Jag skrek och började dansa runt, det var trots allt vår sista på denna skola. Ingen skulle kunna reta mig för det, förutom Ellinor.

 

Jag lät blicken svepa över skolan, jag skulle faktiskt sakna det lite. Min blick fastnade på några 7:or som stod skrattade lite längre bort. Stackare, dem var tvungna att komma tillbaka nästa år. Och året efter det…

 

”Vad tänker du på?” skrek Ellinor för att överrösta ropen och musiken.

 

”På 7:or som måste gå kvar här i 2 år till” ropade jag tillbaka och hon skrattade.

 

”Kom igen Kei! Vi har slutat 9:an och ska flytta till London, och det du tänker på är några små bortskämda fjortisar?!” skrek hon och jag brast ut i skratt.

 

”Typ!” skrek jag tillbaka och vi båda skrattade. Snart började alla dra sig hem, så jag kramade om lite kompisar, jag skulle trots allt flytta. Efter att jag hade kramat alla gick jag fram till mamma och pappa som stod och pratade lite längre bort.

 

”Är du redo att åka hem älskling?” sa mamma och jag nickade. Pappa öppnade grinden och vi gick ut. Jag kollade mot skolan en sista gång. Det var ett stort steg att flytta till London med sin bästa vän, men… Det skulle bli bra. Det skulle bli bättre. Jag log och stängde grinden efter mig.

 

Senare, på kvällen:

”Du måste hjälpa mig… Den blå eller den röda?” sa Ellinor och höll upp en blå mössa och en röd. Vi satt på Skype och snackade.

 

”För det första, varför har du två likadana mössor, fast i olika färger? För det andra, den blåa” sa jag och hon skrattade.

 

”Det var faktiskt rea. Dessutom tar jag den röda, eftersom du sa att jag skulle ta den blåa och jag litar inte på dig” sa hon och slängde iväg den blåa mössan. Typiskt Ellinor.

 

”Ska jag ta med mig min One Piece?” sa jag och höll upp min rosa One Piece.

 

”Men hallå ditt pucko. Det är ju klart. Man överlever inte London annars” sa hon och jag brast ut i skratt.

 

”Jag är inte ett pucko, jag dricker det bara” sa jag och jag såg hur hon började skratta. Jag packade varsamt ner min One Piece i resväskan och log lite. Alla möbler och annat som vi skulle behöva hade redan skickats till lägenheten, det var bara småsakerna kvar. Även om det var en halv månad kvar tills vi skulle åka, hade jag redan börjat packa.  Jag skulle ändå packa om flera gånger, så varför inte börja nu?

 

”Du jag måste dra! Snackar vi imorgon?” sa Ellinor plötsligt och jag vände mig mot datorskärmen igen.

 

”Ja, du fyller ju år!” sa jag och hon log lite.

 

”17, wihoo” sa hon och gjorde ett litet hurra tecken.

 

”God natt” sa jag och hon nickade.

 

”God natt fis, ses!” sa hon och loggade ut innan jag hann säga något annat. Jag skrattade lite för mig själv innan jag stängde av datorn och slängde mig i sängen. Jag drog täcket över mig och suckade lite. Jag kunde inte vänta tills den 5 juli, då vi skulle sätta oss på planet till London. Det var dagen efter min födelsedag, som vi hade bestämt att jag skulle fira här. Det var även som ett ”hejdå” kalas.

 

Jag suckade lite igen och vände mig om i sängen. Från fönstret smet sig ett litet ljus från gatlyktan som sken direkt på min vita vägg, vilket gjorde den lite ljust orange. Det gjorde att hela rummet fick en speciell mys känsla, vilket jag skulle sakna lite. Min blick gled därefter automatiskt till min gamla väckarklocka, som stod på mitt nattduksbord. Den visade 23.59, komiskt nog. Ellinor blev 17 år om en minut. Jag plockade upp mobilen och började skriva ett sms till henne.

 

”Hej sötnos! Vet du vad? Du är 17 nu! Hoppas att du vaknade av mitt lilla sms. Puss” skrev jag och flinade. Jag visste att hon sov med mobilen bredvid sig varje natt, så hon skulle förmodligen vakna av mitt sms. Mycket riktigt, 1 minut senare pinglade min mobil till.

 

”Du ska dö. Puss” stod det och jag skrattade lite för mig själv. Jag la tillbaka mobilen på nattduksbordet och la huvudet på kudden igen. Det tog inte lång tid innan jag somnade.

 

21 dagar senare:

”Happy Birthday Keeeei!” skrek mamma och kramade mig.

 

”Tack, men senaste gången jag kollade var jag svensk?” sa jag och skrattade.

 

”Halv svensk. Vi förbereder dig bara för England! Där är det inte många som snackar svenska!” sa pappa och jag skrattade. Dem satte ett stort paket på min säng och jag kollade tvivlande på det.

 

”Jag trodde lägenheten var min och Ellinors födelsedagspresent?” sa jag och pappa log.

 

”Det var dels det, ja. Men vi ville ändå ge dig något” sa Mamma och jag log stort. Jag rev bort pappret. Jag tappade hakan, där låg en helt ny Mac.

 

”Tack Tack!” skrek jag och kramade mina föräldrar. Dem skrattade.

 

Efter lite pannkakor satte jag mig vid Tv:n, klockan visade 12.45. Gästerna skulle komma klockan sex, så jag hade ganska mycket tid kvar. Jag zappade över till 5:an där Big Bang Theory visades, min favoritserie. Rätt som det var var klockan 15.36 och jag gick upp på mitt rum och sprang in i duschen.

 

Klockan 17.56 anlände den första gästen, sedan forsade det bara in människor. Det var alla mammas släktingar. Alla pappas släktningar bodde i England, så det var ju lite onödigt för dem att komma.

______________________________________________________________________________________________

Första kapitlet, WOO! Kommentera om ni har några önskemål eller tips, eller synpunkter eller vad det nu kan vara! Får se om det kommer upp ett kapitel imorgon. Skolan börjar, så jag kommer nog vara ganska förrvirrad och trött när jag kommer hem ;)

MMen om ni kommer upp i 10 kommentarer LOVAR jag att kapitlet kommer upp imorgon! :D Jag vet att ni kan :)

 

P.s Om ni vill ha tips om en bra novellblogg, läs http://thatonedthing.blogg.se/ ! Hon har precis börjat :)

 

 

 

Hejsan! Vill tacka för alla kommetarerna från sista kapitlet. Man blir så glad :) Ang. nästa novell, så har jag börjat skriva lite smått. Är det okej för er att jag skriver om Harry igen? Jag tycker att det känns lättast att skriva om honom. Såklart kommeer dem andra killarna att vara med, annars blir det ju ingen One Direction novell! :D

”Och nu när allt sånt här hopp och skrik är klarat… hur fan tänkte du? Tänkte du bara lämna mig här med 5, eller 4 killar…” sa jag, sedan kom jag på, hur hade det gått för Louis? Sannas ansikte ändrades från glatt till oroligt.

”Hur gick det med Louis?” sa hon snabbt.

”Jag vet inte, men jag tror han är okej” sa jag och kramade henne.

”Kan du kolla?” viskade hon och jag nickade. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. I allt detta  hade jag helt glömt bort Sofia, men hon sov, så jag lät henne vara. Jag öppnade dörren och gick in till rummet bredvid, där killarna och Louis var. Alla satt i varsin stol och sov. Louis låg i sängen, samma som Sanna kvällen innan. Tydligen hade han inte vaknat ännu.

_____________________________________________________________________________________________

1 vecka senare:

Louis och Sanna hade klarat sig, allt var bra. Men på grund av allt, hade killarna fått ledigt 2 veckor. De hade bestämt att ta med mig, Sanna, Rebecca, Valerie(En tjej som Niall hade träffat) och Sofia till Grekland.

 

”Vad ska du ha med dig?” sa Sanna och jag log. Vi stod i mitt sovrum och packade inför resan.

 

”Min bikini, först och främst” sa jag och hon skrattade.

 

”Så sant” sa hon och jag log. Jag packade ned det sista och stängde väskan. Vi skulle åka tidigt imorgon, så vi skulle sova ganska tidigt.

 

”Jaja, god natt Mel” sa Sanna och jag kramade henne. Jag gick in på toaletten och sköljde av sminket. Jag plockade på mig min pyjamas och gick sedan ut ur toan.

 

”Äntligen. Tjejer alltså” hörde jag Harry och fann honom sittandes på sängen. Jag skrattade och skuttade ner i sängen. Det var bara Harry och Louis här, resten av killarna skulle hämta oss imorgon bitti. Harry kom ut ur toan igen och la sig bredvid mig. Han kysste mig och jag kurrade ihop mig intill hans bröst.

 

Nästa dag kl 5:

 

Grekland var underbart. Jag var här med Jordens 5 finaste killar och 4 finaste tjejer. Vi alla hade kul och den natten gick vi alla ned till havet. Månen lyste starkt och den speglade sig i havet. Det var folktomt, vilket kunde bero på att det var midnatt. Och även om det var det, sprang killarna runt som om dem var 5 år. Jag log lite mot Sofia & Sanna och dem log tillbaka. Det var våra killar. Helt plötsligt tog någon tag i mig bakifrån och drog försiktigt ned mig i sanden. Doften av Harrys parfym fick mig att känna mig lugn. Resten satte sig också ned.

 

Jag kan inte beskriva hur lycklig jag var. Allt var som en dröm.

 

Jag lutade mig mot Harry och han kysste mig. Sanna låg lutad mot Louis, och hon log mot mig. För några månader sedan var mitt liv normalt… Nu delade jag det med mitt livs kärlek och 6 av mina bästa vänner.

 

”Jag älskar dig” viskade Harry och jag log.

 

”Jag älskar dig med” viskade jag tillbaka.

_______________________________________________________________________________________________

 

Vad hände?

One Direction:

Killarna fortsatte tillsammans, och deras fanbas åldrades med dem. När Louis fyllde 50 bestämde dem sig för att dra sig tillbaka till deras familjer. One Direction splittrades aldrig, dem fortsatte alltid tillsammans. Dem var som bröder, de var alltid tillsammans till det sista andetaget.

 

Sofia & Liam:

 

Sofia och Liam gifte sig och skaffade 2 barn: Chris Payne och Chanel Payne.

 

Zayn:

 

Zayn gifte sig med en tjej som hette Erin Hills. Dem fick 2 barn: Jason Malik och Zoe Mailk.

 

Niall:

 

Niall gifte sig med Valerie Coleman, och dem fick två barn, Trevor Horan och Kate Horan.

 

Louis & Sanna:

 

Louis och Sanna stannade alltid tillsammans. De gifte sig och fick 3 barn, Heather Tomlinson, Samuel Tomlinson och Molly Tomlinson.

 

Harry & Melinda

 

Harry och Melinda gifte sig och fick 2 barn, Darcy Styles och Nathan Styles.

 

Och jag behöver knappast säga att dem levde lyckliga i alla sina dagar? :)

 

______________________________________________________________________________________________¨

Fint avslut på den här novellen va? :) Jag har börjat på min nya, men det första kapitlet kommer inte fören om 3 eller 4 dagar, jag måste liksom komma på lite ;) Jag hoppas verkligen att ni stannar och läser! :D

 

 

 

 

 

 

Allt var tyst. Förutom mina tankar.

Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.

”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.

”Ja?”

”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”

____________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

Jag hörde knappt vad hon sa, min hjärtklappning var för hög. Hela rummet snurrade och det kändes som om jag skulle falla ned i en avgrund. Jag kände plötsligt hur Harry tog min hand och kramade den hårt. Det var ju samma för honom, han kunde också mista sin bästa vän.

 

”Det var en ganska hård smäll, men era vänner hade tur. Dem kommer att bli bra” sa läkaren och log, sedan gick hon iväg.

 

Jag drog djup efter andan och kände hur lättad jag blev. Jag la huvudet på Harrys axel och han drog in mig i en varm kram.

 

”Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle förlora dem…” viskade Harry i mitt öra.

 

”Jag med…” viskade jag tillbaka.

 

2 timmar senare:

 

Vi stod nu utanför dörrarna in till dem. Louis låg i ett rum, Sanna i rummet bredvid. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, skulle jag gå in eller stanna här ute? Det var ok att gå in, hade läkaren sagt.

 

”Går ni killar in till Louis? Jag skulle vilja vara lite själv med Sanna och Sofia… om det är okej för dig alltså? ” sa jag och kollade på Sofia. Hon nickade, och jag log lite, även om det var svårt att le i ett sådant här tillfälle. Jag öppnade dörren och kollade in. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske att hon var helt blodig? Istället låg hon som vanligt, det såg ut som om hon sov.

 

”Åh herre gud” sa Sofia och satte sig på stolen bredvid. Jag snyftade och gick fram till sängen.

 

”Sanna vad fan? ” sa jag. Vad skulle jag säga liksom? I och för sig, hon kunde inte höra mig, eftersom hon var i koma. Jag önskade att jag kunde prata med henne, höra hennes röst. Veta att allt var bra. En tår rann nedför min kind och jag torkade genast bort den. Att gråta var en svaghet, och jag kunde inte visa mig svag nu. Tappa inte hoppet, klart och tydligt. Men det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att sitta här och vänta på att hon skulle vakna.

 

Hon kan vara i koma i en timme, eller tre dagar. Det skiftar, hade läkaren sagt. Men jag ville att hon skulle vakna.

 

Jag drog ut en stol från väggen och satte mig bredvid henne.

 

”Kommer du ihåg när jag kastade suddgummi till dig från tionde våningen och det träffade en tant? Det var kul” sa jag och kollade på Sanna. Inte för att jag väntade mig att hon skulle svara, utan bara för att… prata.

 

”Eller när vi var och badade och du övertalade mig att hoppa från 5:an? Jag gjorde magplask” fortsatte jag.

 

”Haha, eller då när du spejade hårspray på mig när jag drack?” Berättade jag.

 

Jag fortsatte att berätta minnen, och det kändes som om hon verkligen lyssnade. Jag vet inte hur länge jag var vaken, kanske till 5? Sedan somnade jag med huvudet på sängen.

 

”Mel? Meeeel? Melinda, du kommer att få nackspärr…Vakna nu då! Måste jag banka på dig för att du ska vakna?” sa en röst och jag vaknade.

 

”Va?” sa jag och reste mig upp och öppnade ögonen. Till min förvåning satt Sanna upp i sängen och flinade.

 

”Tog dig ett tag” sa hon och skrattade.

 

”SANNA!” Skrek jag och kastade mig om henne.

 

”Hej du” sa hon och jag skrattade. Jag hade saknat hennes lätta sätt.

 

”Jag hörde vad du sa” sa hon sedan och log.

 

”Vadå?”

 

”Du berättade om minnen ju? När du gjorde magplask, när jag fes och så vidare... ” sa hon och jag började skratta.

 

”Ja, haha” Vi satt tysta ett tag innan jag tog till ord igen.

 

”Och nu när allt sånt här hopp och skrik är klarat… hur fan tänkte du? Tänkte du bara lämna mig här med 5, eller 4 killar…” sa jag, sedan kom jag på, hur hade det gått för Louis? Sannas ansikte ändrades från glatt till oroligt.

 

”Hur gick det med Louis?” sa hon snabbt.

 

”Jag vet inte, men jag tror han är okej” sa jag och kramade henne.

 

”Kan du kolla?” viskade hon och jag nickade. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. I allt detta  hade jag helt glömt bort Sofia, men hon sov, så jag lät henne vara. Jag öppnade dörren och gick in till rummet bredvid, där killarna och Louis var. Alla satt i varsin stol och sov. Louis låg i sängen, samma som Sanna kvällen innan. Tydligen hade han inte vaknat ännu.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 34, klart! Tack för kommentarerna förresten! Jo och nu hade jag tänkt lite så här, att jag kanske skulle börja avrunda denna novellen nu och börja med en ny? Jag har börjat tröttna på den & det går väldigt segt. Det kommer några kapitel till, men bara så att ni vet? Vad tycker ni om det? Kommentera!

 

 

”Varför?” sa han och skrattade. Jag ryckte på axlarna och flinade lite. Han vände blicken bort från  mig och höll ögonen på vägen. Ljusen utanför ”speglade” sig på hans ansikte, vilket gjorde att han såg ut som en ängel. När han märke att jag studerade honom log han, och vände blicken mot mig. Vi ilen som stirrade in i varandras ögon. Vi var så fast att vi inte märkte att lamporna var röda , Louis hann aldrig se bilen som kom körande i full fart. Jag hörde smällen I nästa sekund blev allt svart.

____________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

”Okej, jag vill ha chokladmousse… eller pannkakor” sa jag och Melinda började gapskratta. Som hon gjort minst 849357909 andra gånger på dessa två timmar som gått på restaurangen. Servitören hade tröttnat lite på oss nu såg det ut som, men han höll leendet uppe.

 

”Jag vill ha en chokladmousse, tack” sa Melinda och jag började skratta åt hennes överdrivna artighet.

 

”Två” sa jag och servitören gick lättat där ifrån.

 

”Om vi fortsätter så här kommer den killen seriöst att sluta jobba här” sa Melinda och jag skrattade.

 

”Äh, han kommer få lika mycket dricks av mig som man får på en hel dag” sa jag och hon började skratta. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den.

 

”Ursäkta” sa hon med hennes överdrivna artighet och jag började skratta lite lågt.  Hon reste sig upp och gick bort en bit från bordet. Jag suckade lite och rufsade till håret, en ren vana. Efter 5 minuter kom Melinda tillbaka. Jag blev rädd när jag såg henne, eftersom jag såg att något hade hänt. Hon var helt vit i ansiktet och jag kunde se att hon skulle börja gråta när som helst. Jag reste mig upp och sprang fram till henne.

 

”Vad har hänt Melinda?!” sa jag.

 

”Det är Sanna och Louis… Dem har råkat ut för en bilolycka” snyftade hon och jag kände hur jag frös. Hela världen stannade.

 

”Hur mår dem?” lyckades jag få fram.

 

”Det är osäkert… det var en hård smäll” snyftade hon och jag kramade henne. Inte bara för att hon var ledsen, utan också för att jag behövde stöd.

 

”Kom, vi måste åka dit!” sa hon och jag nickade. Hand i hand sprang vi ut ur restaurangen och tog första taxi till St. Thomas Hospital, där Sanna och Louis hade blivit inkörda till. Bilresan kändes som flera dagar. Skulle Louis och Sanna överleva? Dem var kanske redan döda… Nej Harry. Tänk inte så. Dem lever. Det är bara små sår de har fått, dem mår bra… tänkte jag. Men jag visste att de jag tänkte inte stämde. Melinda hade sagt det själv. Det är osäkert. Det är osäkert. Det är osäkert….De tre orden fortsatte att gå igenom mitt huvud. Hur kunde 3 ord betyda så mycket? För varje gång de gick genom mitt huvud stack det till i hjärtat. Jag kanske skulle förlora två av mina bästa vänner. Hur klarade folk sådana grejor? Jag skulle inte kunna klara det.

 

Plötsligt kände jag Melindas hand på min.

 

”Det kommer bli bra” viskade hon och jag nickade.

 

”Hur vet du det? Dem är kanske redan döda…” sa jag och bet mig i läppen.

 

”Tänk inte så. Dem kanske redan har vaknat, kanske det inte var en så hård smäll ändå?” sa hon och log mot mig, men jag kunde se att leendet var fejk. Fast hon hade en poäng. Vad tjänade det till att tänka negativt, när man kunde tänka positivt? När vi kom fram till sjukhuset gick vi med snabba steg, eller rättare sagt så sprang vi in mot receptionen.

 

”Var är Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa jag och Receptionisten kollade konstigt på mig.

 

”Louis Tomlinson och Sanna Hedahl är på intensiven så ni får tyvärr inte träffa dem nu. Ni kan sitta ner i väntrummet” sa damen och jag suckade irriterat.

 

”Visst” sa jag, även om jag inte var det minsta sugen på att gå och sätta mig där.

 

”Vi kanske borde ringa killarna?” sa Melinda och jag nickade.

 

Liam’s perpektiv, samtidigt:

 

”Hur smakade din Fläskfilé?” frågade jag Sofia. Vi satt på en restaurang och åt.

 

”Jo, jättebra! Hur smakade din oxfilé?” sa hon och jag skrattade lite.

 

”Utmärkt” sa jag och vi båda log. Plötsligt började min ringsignal spelas och jag plockade upp min iPhone. Harry stod det.

 

”Ursäkta” sa jag och hon log lite.

 

”Hallå?”

 

”Hej Liam, du måste komma till St. Thomas Hospital nu! Louis och Sanna har varit med om en bilolycka… Han tog ett djupt, darrande andetag…Och vi vet inte om dem kommer att klara det” Sa Harry.

 

”Okej, vi är där snart!” sa jag och la på. Jag kände mig helt tom. Louis var inte bara en kompis, eller en bandmedlem… Han var även min bror. Och Sanna, som jag inte hade lärt känna så bra ännu, men som verkade vara en sådan skön tjej. Varför dem? Varför inte ett annat par i världen? Jag visste att det var själviskt att tänka så, men jag kunde inte förlora dem.

 

”Vad är det Liam?” sa Sofia plötsligt och jag väcktes ur mina tankar.

 

”Sanna och Louis. Dem har varit med om en bilolycka”

 

1 halvtimme senare:

 

Jag, Sofia, Zayn och Niall sprang snabbt igenom sjukhusportarna och in till receptionen. Vi behövde inte gå fram och fråga, eftersom vi fick syn på Harry och Melinda.

 

”Hej, hur mår dem?” sa jag.

 

”Vi vet inte, dem säger inget” sa Melinda och jag satte mig bredvid henne. Sofia satte sig bredvid mig och sedan Niall och Zayn. Ingen sa något, allting var bara tyst. Till och med bilarna utanför var tysta. Alla som gick förbi var tysta. Det var som om hela världen hade tystnat, i väntan på beskedet.

 

Melindas perspektiv:

 

Allt var tyst. Förutom mina tankar.

 

Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.

”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.

 

”Ja?”

 

”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”

______________________________________________________________________________________________

Dun dun dun...again! Haha, spännande jag slutade va? Vad snäll jag är ... ;) Får se hur det blir med kapitel imorgon, ska till Danmark...var inte där idag eftersom det regnade, men hehe :p

 

 

 

 

Sannas perspektiv:

Jag och Melinda satt och åt när det plötsligt ringde på dörren. Melinda reste sig upp och gick ut till dörren. Jag följde efter henne. Hon kollade i det lilla fönstret för att se vem det var, sedan suckade hon och vände sig mot mig. Jag förstod att det var killarna.

”Vi kommer inte gå” hörde jag plötsligt från dörren. Melinda skakade bara på huvudet och vi gick ut till maten igen. När vi hade ätit upp satte vi oss i soffan.

”Tror du att dem är kvar?” frågade jag.

”Bara ett sätt att få reda på det” sa hon och reste sig upp och gick ut. Hon kollade i det lilla fönstret och kollade sedan chockat på mig.

”Dem sitter fortfarande kvar”

_________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

 

Dem satt där ute, lutade mot väggen. Skulle dem sitta kvar där ute, hela tiden? Hur långt skulle de gå egentligen?

 

”Vad ska vi göra?” frågade Sanna och jag ryckte på axlarna.

 

”Har du någon idé?” sa jag och hon skakade på huvudet. Jag suckade och la min hand på dörrhandtaget.

 

”Jag tror det är bäst att vi öppnar” sa jag och Sanna nickade. Jag öppnad dörren och backade sedan. Jag hörde att killarna reste sig upp och dem blev synliga i dörröppningen. Jag tog tag i Harrys hand och drog in honom på mitt rum. Det skulle bli pinsamt ändå. Jag stängde dörren efter oss och Harry satte sig på min säng. Han signalerade att jag skulle sätta mig bredvid honom, så jag satte mig försiktigt.

 

”Melinda, jag är ledsen. Jag borde inte ha accepterat vad dem sa. För när jag inte är med dig, känns det som om jag saknar en stor del av mig själv. Och jag vill bara att du ska vara min igen” sa han.

 

”Men du fick inte” sa jag tonlöst.

 

”Kanske inte. Men jag bryr mig inte om vad dem säger” sa han och jag log lite.

 

”Förlåter du mig?” frågade han tyst och jag log lite. Det var så typiskt honom.

 

”Kanske” sa jag och flinade. Ett stort leende spred sig på hans läppar och han kastade sig över mig och började kyssa mig i hela mitt ansikte.

 

Sannas perspektiv:

 

Killarna gick in och Melinda tog tag i Harrys hand och drog med honom. Detta skulle bli pinsamt ändå utan dem.

 

”Sanna, kan du snälla berätta vad jag har gjort för fel?” viskade Louis och jag vände mig mot honom. Jag skakade bara på huvudet och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan.  Louis följde efter och satte sig ner bredvid mig.

 

”Snälla” sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Skulle jag berätta för honom? Eller skulle jag bara ignorera honom?

 

”Jag ville bara inte bli sårad” viskade jag. Louis blev tyst en liten stund.

 

”Jag skulle aldrig såra dig Sanna!”

 

”Ni fick ju inte ha flickvänner…”

 

”Det bestämmer inte dem. Vi fixar detta på ett eller annat sätt” sa han och kysste mig försiktigt.

_______________________________________________________________________________________________

Kort kapitel, jag vet. Men det kommer ett till ikväll eller ett långt imorgon!