TheOneDirectionStory

Allt var tyst. Förutom mina tankar.

Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.

”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.

”Ja?”

”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”

____________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

Jag hörde knappt vad hon sa, min hjärtklappning var för hög. Hela rummet snurrade och det kändes som om jag skulle falla ned i en avgrund. Jag kände plötsligt hur Harry tog min hand och kramade den hårt. Det var ju samma för honom, han kunde också mista sin bästa vän.

 

”Det var en ganska hård smäll, men era vänner hade tur. Dem kommer att bli bra” sa läkaren och log, sedan gick hon iväg.

 

Jag drog djup efter andan och kände hur lättad jag blev. Jag la huvudet på Harrys axel och han drog in mig i en varm kram.

 

”Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle förlora dem…” viskade Harry i mitt öra.

 

”Jag med…” viskade jag tillbaka.

 

2 timmar senare:

 

Vi stod nu utanför dörrarna in till dem. Louis låg i ett rum, Sanna i rummet bredvid. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, skulle jag gå in eller stanna här ute? Det var ok att gå in, hade läkaren sagt.

 

”Går ni killar in till Louis? Jag skulle vilja vara lite själv med Sanna och Sofia… om det är okej för dig alltså? ” sa jag och kollade på Sofia. Hon nickade, och jag log lite, även om det var svårt att le i ett sådant här tillfälle. Jag öppnade dörren och kollade in. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske att hon var helt blodig? Istället låg hon som vanligt, det såg ut som om hon sov.

 

”Åh herre gud” sa Sofia och satte sig på stolen bredvid. Jag snyftade och gick fram till sängen.

 

”Sanna vad fan? ” sa jag. Vad skulle jag säga liksom? I och för sig, hon kunde inte höra mig, eftersom hon var i koma. Jag önskade att jag kunde prata med henne, höra hennes röst. Veta att allt var bra. En tår rann nedför min kind och jag torkade genast bort den. Att gråta var en svaghet, och jag kunde inte visa mig svag nu. Tappa inte hoppet, klart och tydligt. Men det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att sitta här och vänta på att hon skulle vakna.

 

Hon kan vara i koma i en timme, eller tre dagar. Det skiftar, hade läkaren sagt. Men jag ville att hon skulle vakna.

 

Jag drog ut en stol från väggen och satte mig bredvid henne.

 

”Kommer du ihåg när jag kastade suddgummi till dig från tionde våningen och det träffade en tant? Det var kul” sa jag och kollade på Sanna. Inte för att jag väntade mig att hon skulle svara, utan bara för att… prata.

 

”Eller när vi var och badade och du övertalade mig att hoppa från 5:an? Jag gjorde magplask” fortsatte jag.

 

”Haha, eller då när du spejade hårspray på mig när jag drack?” Berättade jag.

 

Jag fortsatte att berätta minnen, och det kändes som om hon verkligen lyssnade. Jag vet inte hur länge jag var vaken, kanske till 5? Sedan somnade jag med huvudet på sängen.

 

”Mel? Meeeel? Melinda, du kommer att få nackspärr…Vakna nu då! Måste jag banka på dig för att du ska vakna?” sa en röst och jag vaknade.

 

”Va?” sa jag och reste mig upp och öppnade ögonen. Till min förvåning satt Sanna upp i sängen och flinade.

 

”Tog dig ett tag” sa hon och skrattade.

 

”SANNA!” Skrek jag och kastade mig om henne.

 

”Hej du” sa hon och jag skrattade. Jag hade saknat hennes lätta sätt.

 

”Jag hörde vad du sa” sa hon sedan och log.

 

”Vadå?”

 

”Du berättade om minnen ju? När du gjorde magplask, när jag fes och så vidare... ” sa hon och jag började skratta.

 

”Ja, haha” Vi satt tysta ett tag innan jag tog till ord igen.

 

”Och nu när allt sånt här hopp och skrik är klarat… hur fan tänkte du? Tänkte du bara lämna mig här med 5, eller 4 killar…” sa jag, sedan kom jag på, hur hade det gått för Louis? Sannas ansikte ändrades från glatt till oroligt.

 

”Hur gick det med Louis?” sa hon snabbt.

 

”Jag vet inte, men jag tror han är okej” sa jag och kramade henne.

 

”Kan du kolla?” viskade hon och jag nickade. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. I allt detta  hade jag helt glömt bort Sofia, men hon sov, så jag lät henne vara. Jag öppnade dörren och gick in till rummet bredvid, där killarna och Louis var. Alla satt i varsin stol och sov. Louis låg i sängen, samma som Sanna kvällen innan. Tydligen hade han inte vaknat ännu.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 34, klart! Tack för kommentarerna förresten! Jo och nu hade jag tänkt lite så här, att jag kanske skulle börja avrunda denna novellen nu och börja med en ny? Jag har börjat tröttna på den & det går väldigt segt. Det kommer några kapitel till, men bara så att ni vet? Vad tycker ni om det? Kommentera!