TheOneDirectionStory

”Varför?” sa han och skrattade. Jag ryckte på axlarna och flinade lite. Han vände blicken bort från  mig och höll ögonen på vägen. Ljusen utanför ”speglade” sig på hans ansikte, vilket gjorde att han såg ut som en ängel. När han märke att jag studerade honom log han, och vände blicken mot mig. Vi ilen som stirrade in i varandras ögon. Vi var så fast att vi inte märkte att lamporna var röda , Louis hann aldrig se bilen som kom körande i full fart. Jag hörde smällen I nästa sekund blev allt svart.

____________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

”Okej, jag vill ha chokladmousse… eller pannkakor” sa jag och Melinda började gapskratta. Som hon gjort minst 849357909 andra gånger på dessa två timmar som gått på restaurangen. Servitören hade tröttnat lite på oss nu såg det ut som, men han höll leendet uppe.

 

”Jag vill ha en chokladmousse, tack” sa Melinda och jag började skratta åt hennes överdrivna artighet.

 

”Två” sa jag och servitören gick lättat där ifrån.

 

”Om vi fortsätter så här kommer den killen seriöst att sluta jobba här” sa Melinda och jag skrattade.

 

”Äh, han kommer få lika mycket dricks av mig som man får på en hel dag” sa jag och hon började skratta. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den.

 

”Ursäkta” sa hon med hennes överdrivna artighet och jag började skratta lite lågt.  Hon reste sig upp och gick bort en bit från bordet. Jag suckade lite och rufsade till håret, en ren vana. Efter 5 minuter kom Melinda tillbaka. Jag blev rädd när jag såg henne, eftersom jag såg att något hade hänt. Hon var helt vit i ansiktet och jag kunde se att hon skulle börja gråta när som helst. Jag reste mig upp och sprang fram till henne.

 

”Vad har hänt Melinda?!” sa jag.

 

”Det är Sanna och Louis… Dem har råkat ut för en bilolycka” snyftade hon och jag kände hur jag frös. Hela världen stannade.

 

”Hur mår dem?” lyckades jag få fram.

 

”Det är osäkert… det var en hård smäll” snyftade hon och jag kramade henne. Inte bara för att hon var ledsen, utan också för att jag behövde stöd.

 

”Kom, vi måste åka dit!” sa hon och jag nickade. Hand i hand sprang vi ut ur restaurangen och tog första taxi till St. Thomas Hospital, där Sanna och Louis hade blivit inkörda till. Bilresan kändes som flera dagar. Skulle Louis och Sanna överleva? Dem var kanske redan döda… Nej Harry. Tänk inte så. Dem lever. Det är bara små sår de har fått, dem mår bra… tänkte jag. Men jag visste att de jag tänkte inte stämde. Melinda hade sagt det själv. Det är osäkert. Det är osäkert. Det är osäkert….De tre orden fortsatte att gå igenom mitt huvud. Hur kunde 3 ord betyda så mycket? För varje gång de gick genom mitt huvud stack det till i hjärtat. Jag kanske skulle förlora två av mina bästa vänner. Hur klarade folk sådana grejor? Jag skulle inte kunna klara det.

 

Plötsligt kände jag Melindas hand på min.

 

”Det kommer bli bra” viskade hon och jag nickade.

 

”Hur vet du det? Dem är kanske redan döda…” sa jag och bet mig i läppen.

 

”Tänk inte så. Dem kanske redan har vaknat, kanske det inte var en så hård smäll ändå?” sa hon och log mot mig, men jag kunde se att leendet var fejk. Fast hon hade en poäng. Vad tjänade det till att tänka negativt, när man kunde tänka positivt? När vi kom fram till sjukhuset gick vi med snabba steg, eller rättare sagt så sprang vi in mot receptionen.

 

”Var är Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa jag och Receptionisten kollade konstigt på mig.

 

”Louis Tomlinson och Sanna Hedahl är på intensiven så ni får tyvärr inte träffa dem nu. Ni kan sitta ner i väntrummet” sa damen och jag suckade irriterat.

 

”Visst” sa jag, även om jag inte var det minsta sugen på att gå och sätta mig där.

 

”Vi kanske borde ringa killarna?” sa Melinda och jag nickade.

 

Liam’s perpektiv, samtidigt:

 

”Hur smakade din Fläskfilé?” frågade jag Sofia. Vi satt på en restaurang och åt.

 

”Jo, jättebra! Hur smakade din oxfilé?” sa hon och jag skrattade lite.

 

”Utmärkt” sa jag och vi båda log. Plötsligt började min ringsignal spelas och jag plockade upp min iPhone. Harry stod det.

 

”Ursäkta” sa jag och hon log lite.

 

”Hallå?”

 

”Hej Liam, du måste komma till St. Thomas Hospital nu! Louis och Sanna har varit med om en bilolycka… Han tog ett djupt, darrande andetag…Och vi vet inte om dem kommer att klara det” Sa Harry.

 

”Okej, vi är där snart!” sa jag och la på. Jag kände mig helt tom. Louis var inte bara en kompis, eller en bandmedlem… Han var även min bror. Och Sanna, som jag inte hade lärt känna så bra ännu, men som verkade vara en sådan skön tjej. Varför dem? Varför inte ett annat par i världen? Jag visste att det var själviskt att tänka så, men jag kunde inte förlora dem.

 

”Vad är det Liam?” sa Sofia plötsligt och jag väcktes ur mina tankar.

 

”Sanna och Louis. Dem har varit med om en bilolycka”

 

1 halvtimme senare:

 

Jag, Sofia, Zayn och Niall sprang snabbt igenom sjukhusportarna och in till receptionen. Vi behövde inte gå fram och fråga, eftersom vi fick syn på Harry och Melinda.

 

”Hej, hur mår dem?” sa jag.

 

”Vi vet inte, dem säger inget” sa Melinda och jag satte mig bredvid henne. Sofia satte sig bredvid mig och sedan Niall och Zayn. Ingen sa något, allting var bara tyst. Till och med bilarna utanför var tysta. Alla som gick förbi var tysta. Det var som om hela världen hade tystnat, i väntan på beskedet.

 

Melindas perspektiv:

 

Allt var tyst. Förutom mina tankar.

 

Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.

”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.

 

”Ja?”

 

”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”

______________________________________________________________________________________________

Dun dun dun...again! Haha, spännande jag slutade va? Vad snäll jag är ... ;) Får se hur det blir med kapitel imorgon, ska till Danmark...var inte där idag eftersom det regnade, men hehe :p