Svar på kommentar :)
F'låt
Hej allihopa! Jag vet att jag är världens segaste på att skriva men jag har knappt någon tid över! På den senaste tiden har jag haft ett stort projekt att redovisa, och dessutom 2 sketcher att lära in (vi hade uppvisning på mitt profilval idag). Men imorgon kväll ska jag försöka lägga upp kapitlet. Annars kommer det antagligen på måndag eftersom jag ska på ett "gig" (eller vad man nu kallar det) på lördag och på söndag ska jag på fotbollsmatch. HIF ALL THE WAY!
Puss!
Håller på!
Hej! Som ni vet har jag inte skrivit ett inlägg på evigheter. Nu har jag faktiskt ingen ursäkt, jag har bara inte orkat! Men jag skrev halva i söndags, och sen igår skulle vi till Ullared så jag kunde inte skriva. Men idag ska jag! :)
Förlåt
Förlåt
R.I.P
0 Kommentarer?
Ang. den dåliga uppdateringen.
Svar på kommentar
Sorry ....
Fick bort rutorna... :)
Jag förstår ingenting nu.
Designen är **************
Om nästa novell
Kapitel 35 - The End
”Och nu när allt sånt här hopp och skrik är klarat… hur fan tänkte du? Tänkte du bara lämna mig här med 5, eller 4 killar…” sa jag, sedan kom jag på, hur hade det gått för Louis? Sannas ansikte ändrades från glatt till oroligt.
”Hur gick det med Louis?” sa hon snabbt.
”Jag vet inte, men jag tror han är okej” sa jag och kramade henne.
”Kan du kolla?” viskade hon och jag nickade. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. I allt detta hade jag helt glömt bort Sofia, men hon sov, så jag lät henne vara. Jag öppnade dörren och gick in till rummet bredvid, där killarna och Louis var. Alla satt i varsin stol och sov. Louis låg i sängen, samma som Sanna kvällen innan. Tydligen hade han inte vaknat ännu.
_____________________________________________________________________________________________
1 vecka senare:
Louis och Sanna hade klarat sig, allt var bra. Men på grund av allt, hade killarna fått ledigt 2 veckor. De hade bestämt att ta med mig, Sanna, Rebecca, Valerie(En tjej som Niall hade träffat) och Sofia till Grekland.
”Vad ska du ha med dig?” sa Sanna och jag log. Vi stod i mitt sovrum och packade inför resan.
”Min bikini, först och främst” sa jag och hon skrattade.
”Så sant” sa hon och jag log. Jag packade ned det sista och stängde väskan. Vi skulle åka tidigt imorgon, så vi skulle sova ganska tidigt.
”Jaja, god natt Mel” sa Sanna och jag kramade henne. Jag gick in på toaletten och sköljde av sminket. Jag plockade på mig min pyjamas och gick sedan ut ur toan.
”Äntligen. Tjejer alltså” hörde jag Harry och fann honom sittandes på sängen. Jag skrattade och skuttade ner i sängen. Det var bara Harry och Louis här, resten av killarna skulle hämta oss imorgon bitti. Harry kom ut ur toan igen och la sig bredvid mig. Han kysste mig och jag kurrade ihop mig intill hans bröst.
Nästa dag kl 5:
Grekland var underbart. Jag var här med Jordens 5 finaste killar och 4 finaste tjejer. Vi alla hade kul och den natten gick vi alla ned till havet. Månen lyste starkt och den speglade sig i havet. Det var folktomt, vilket kunde bero på att det var midnatt. Och även om det var det, sprang killarna runt som om dem var 5 år. Jag log lite mot Sofia & Sanna och dem log tillbaka. Det var våra killar. Helt plötsligt tog någon tag i mig bakifrån och drog försiktigt ned mig i sanden. Doften av Harrys parfym fick mig att känna mig lugn. Resten satte sig också ned.
Jag kan inte beskriva hur lycklig jag var. Allt var som en dröm.
Jag lutade mig mot Harry och han kysste mig. Sanna låg lutad mot Louis, och hon log mot mig. För några månader sedan var mitt liv normalt… Nu delade jag det med mitt livs kärlek och 6 av mina bästa vänner.
”Jag älskar dig” viskade Harry och jag log.
”Jag älskar dig med” viskade jag tillbaka.
_______________________________________________________________________________________________
Vad hände?
One Direction:
Killarna fortsatte tillsammans, och deras fanbas åldrades med dem. När Louis fyllde 50 bestämde dem sig för att dra sig tillbaka till deras familjer. One Direction splittrades aldrig, dem fortsatte alltid tillsammans. Dem var som bröder, de var alltid tillsammans till det sista andetaget.
Sofia & Liam:
Sofia och Liam gifte sig och skaffade 2 barn: Chris Payne och Chanel Payne.
Zayn:
Zayn gifte sig med en tjej som hette Erin Hills. Dem fick 2 barn: Jason Malik och Zoe Mailk.
Niall:
Niall gifte sig med Valerie Coleman, och dem fick två barn, Trevor Horan och Kate Horan.
Louis & Sanna:
Louis och Sanna stannade alltid tillsammans. De gifte sig och fick 3 barn, Heather Tomlinson, Samuel Tomlinson och Molly Tomlinson.
Harry & Melinda
Harry och Melinda gifte sig och fick 2 barn, Darcy Styles och Nathan Styles.
Och jag behöver knappast säga att dem levde lyckliga i alla sina dagar? :)
______________________________________________________________________________________________¨
Fint avslut på den här novellen va? :) Jag har börjat på min nya, men det första kapitlet kommer inte fören om 3 eller 4 dagar, jag måste liksom komma på lite ;) Jag hoppas verkligen att ni stannar och läser! :D
Svar på kommentar
Kapitel 34 - Memories
Allt var tyst. Förutom mina tankar.
Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.
”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.
”Ja?”
”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”
____________________________________________________________________________________________
Melindas perspektiv:
Jag hörde knappt vad hon sa, min hjärtklappning var för hög. Hela rummet snurrade och det kändes som om jag skulle falla ned i en avgrund. Jag kände plötsligt hur Harry tog min hand och kramade den hårt. Det var ju samma för honom, han kunde också mista sin bästa vän.
”Det var en ganska hård smäll, men era vänner hade tur. Dem kommer att bli bra” sa läkaren och log, sedan gick hon iväg.
Jag drog djup efter andan och kände hur lättad jag blev. Jag la huvudet på Harrys axel och han drog in mig i en varm kram.
”Ett tag trodde jag verkligen att vi skulle förlora dem…” viskade Harry i mitt öra.
”Jag med…” viskade jag tillbaka.
2 timmar senare:
Vi stod nu utanför dörrarna in till dem. Louis låg i ett rum, Sanna i rummet bredvid. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, skulle jag gå in eller stanna här ute? Det var ok att gå in, hade läkaren sagt.
”Går ni killar in till Louis? Jag skulle vilja vara lite själv med Sanna och Sofia… om det är okej för dig alltså? ” sa jag och kollade på Sofia. Hon nickade, och jag log lite, även om det var svårt att le i ett sådant här tillfälle. Jag öppnade dörren och kollade in. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske att hon var helt blodig? Istället låg hon som vanligt, det såg ut som om hon sov.
”Åh herre gud” sa Sofia och satte sig på stolen bredvid. Jag snyftade och gick fram till sängen.
”Sanna vad fan? ” sa jag. Vad skulle jag säga liksom? I och för sig, hon kunde inte höra mig, eftersom hon var i koma. Jag önskade att jag kunde prata med henne, höra hennes röst. Veta att allt var bra. En tår rann nedför min kind och jag torkade genast bort den. Att gråta var en svaghet, och jag kunde inte visa mig svag nu. Tappa inte hoppet, klart och tydligt. Men det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att sitta här och vänta på att hon skulle vakna.
Hon kan vara i koma i en timme, eller tre dagar. Det skiftar, hade läkaren sagt. Men jag ville att hon skulle vakna.
Jag drog ut en stol från väggen och satte mig bredvid henne.
”Kommer du ihåg när jag kastade suddgummi till dig från tionde våningen och det träffade en tant? Det var kul” sa jag och kollade på Sanna. Inte för att jag väntade mig att hon skulle svara, utan bara för att… prata.
”Eller när vi var och badade och du övertalade mig att hoppa från 5:an? Jag gjorde magplask” fortsatte jag.
”Haha, eller då när du spejade hårspray på mig när jag drack?” Berättade jag.
Jag fortsatte att berätta minnen, och det kändes som om hon verkligen lyssnade. Jag vet inte hur länge jag var vaken, kanske till 5? Sedan somnade jag med huvudet på sängen.
”Mel? Meeeel? Melinda, du kommer att få nackspärr…Vakna nu då! Måste jag banka på dig för att du ska vakna?” sa en röst och jag vaknade.
”Va?” sa jag och reste mig upp och öppnade ögonen. Till min förvåning satt Sanna upp i sängen och flinade.
”Tog dig ett tag” sa hon och skrattade.
”SANNA!” Skrek jag och kastade mig om henne.
”Hej du” sa hon och jag skrattade. Jag hade saknat hennes lätta sätt.
”Jag hörde vad du sa” sa hon sedan och log.
”Vadå?”
”Du berättade om minnen ju? När du gjorde magplask, när jag fes och så vidare... ” sa hon och jag började skratta.
”Ja, haha” Vi satt tysta ett tag innan jag tog till ord igen.
”Och nu när allt sånt här hopp och skrik är klarat… hur fan tänkte du? Tänkte du bara lämna mig här med 5, eller 4 killar…” sa jag, sedan kom jag på, hur hade det gått för Louis? Sannas ansikte ändrades från glatt till oroligt.
”Hur gick det med Louis?” sa hon snabbt.
”Jag vet inte, men jag tror han är okej” sa jag och kramade henne.
”Kan du kolla?” viskade hon och jag nickade. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. I allt detta hade jag helt glömt bort Sofia, men hon sov, så jag lät henne vara. Jag öppnade dörren och gick in till rummet bredvid, där killarna och Louis var. Alla satt i varsin stol och sov. Louis låg i sängen, samma som Sanna kvällen innan. Tydligen hade han inte vaknat ännu.
____________________________________________________________________________________________
Kapitel 34, klart! Tack för kommentarerna förresten! Jo och nu hade jag tänkt lite så här, att jag kanske skulle börja avrunda denna novellen nu och börja med en ny? Jag har börjat tröttna på den & det går väldigt segt. Det kommer några kapitel till, men bara så att ni vet? Vad tycker ni om det? Kommentera!
Kapitel 33 - St. Thomas Hospital
”Varför?” sa han och skrattade. Jag ryckte på axlarna och flinade lite. Han vände blicken bort från mig och höll ögonen på vägen. Ljusen utanför ”speglade” sig på hans ansikte, vilket gjorde att han såg ut som en ängel. När han märke att jag studerade honom log han, och vände blicken mot mig. Vi ilen som stirrade in i varandras ögon. Vi var så fast att vi inte märkte att lamporna var röda , Louis hann aldrig se bilen som kom körande i full fart. Jag hörde smällen I nästa sekund blev allt svart.
____________________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv:
”Okej, jag vill ha chokladmousse… eller pannkakor” sa jag och Melinda började gapskratta. Som hon gjort minst 849357909 andra gånger på dessa två timmar som gått på restaurangen. Servitören hade tröttnat lite på oss nu såg det ut som, men han höll leendet uppe.
”Jag vill ha en chokladmousse, tack” sa Melinda och jag började skratta åt hennes överdrivna artighet.
”Två” sa jag och servitören gick lättat där ifrån.
”Om vi fortsätter så här kommer den killen seriöst att sluta jobba här” sa Melinda och jag skrattade.
”Äh, han kommer få lika mycket dricks av mig som man får på en hel dag” sa jag och hon började skratta. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den.
”Ursäkta” sa hon med hennes överdrivna artighet och jag började skratta lite lågt. Hon reste sig upp och gick bort en bit från bordet. Jag suckade lite och rufsade till håret, en ren vana. Efter 5 minuter kom Melinda tillbaka. Jag blev rädd när jag såg henne, eftersom jag såg att något hade hänt. Hon var helt vit i ansiktet och jag kunde se att hon skulle börja gråta när som helst. Jag reste mig upp och sprang fram till henne.
”Vad har hänt Melinda?!” sa jag.
”Det är Sanna och Louis… Dem har råkat ut för en bilolycka” snyftade hon och jag kände hur jag frös. Hela världen stannade.
”Hur mår dem?” lyckades jag få fram.
”Det är osäkert… det var en hård smäll” snyftade hon och jag kramade henne. Inte bara för att hon var ledsen, utan också för att jag behövde stöd.
”Kom, vi måste åka dit!” sa hon och jag nickade. Hand i hand sprang vi ut ur restaurangen och tog första taxi till St. Thomas Hospital, där Sanna och Louis hade blivit inkörda till. Bilresan kändes som flera dagar. Skulle Louis och Sanna överleva? Dem var kanske redan döda… Nej Harry. Tänk inte så. Dem lever. Det är bara små sår de har fått, dem mår bra… tänkte jag. Men jag visste att de jag tänkte inte stämde. Melinda hade sagt det själv. Det är osäkert. Det är osäkert. Det är osäkert….De tre orden fortsatte att gå igenom mitt huvud. Hur kunde 3 ord betyda så mycket? För varje gång de gick genom mitt huvud stack det till i hjärtat. Jag kanske skulle förlora två av mina bästa vänner. Hur klarade folk sådana grejor? Jag skulle inte kunna klara det.
Plötsligt kände jag Melindas hand på min.
”Det kommer bli bra” viskade hon och jag nickade.
”Hur vet du det? Dem är kanske redan döda…” sa jag och bet mig i läppen.
”Tänk inte så. Dem kanske redan har vaknat, kanske det inte var en så hård smäll ändå?” sa hon och log mot mig, men jag kunde se att leendet var fejk. Fast hon hade en poäng. Vad tjänade det till att tänka negativt, när man kunde tänka positivt? När vi kom fram till sjukhuset gick vi med snabba steg, eller rättare sagt så sprang vi in mot receptionen.
”Var är Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa jag och Receptionisten kollade konstigt på mig.
”Louis Tomlinson och Sanna Hedahl är på intensiven så ni får tyvärr inte träffa dem nu. Ni kan sitta ner i väntrummet” sa damen och jag suckade irriterat.
”Visst” sa jag, även om jag inte var det minsta sugen på att gå och sätta mig där.
”Vi kanske borde ringa killarna?” sa Melinda och jag nickade.
Liam’s perpektiv, samtidigt:
”Hur smakade din Fläskfilé?” frågade jag Sofia. Vi satt på en restaurang och åt.
”Jo, jättebra! Hur smakade din oxfilé?” sa hon och jag skrattade lite.
”Utmärkt” sa jag och vi båda log. Plötsligt började min ringsignal spelas och jag plockade upp min iPhone. Harry stod det.
”Ursäkta” sa jag och hon log lite.
”Hallå?”
”Hej Liam, du måste komma till St. Thomas Hospital nu! Louis och Sanna har varit med om en bilolycka… Han tog ett djupt, darrande andetag…Och vi vet inte om dem kommer att klara det” Sa Harry.
”Okej, vi är där snart!” sa jag och la på. Jag kände mig helt tom. Louis var inte bara en kompis, eller en bandmedlem… Han var även min bror. Och Sanna, som jag inte hade lärt känna så bra ännu, men som verkade vara en sådan skön tjej. Varför dem? Varför inte ett annat par i världen? Jag visste att det var själviskt att tänka så, men jag kunde inte förlora dem.
”Vad är det Liam?” sa Sofia plötsligt och jag väcktes ur mina tankar.
”Sanna och Louis. Dem har varit med om en bilolycka”
1 halvtimme senare:
Jag, Sofia, Zayn och Niall sprang snabbt igenom sjukhusportarna och in till receptionen. Vi behövde inte gå fram och fråga, eftersom vi fick syn på Harry och Melinda.
”Hej, hur mår dem?” sa jag.
”Vi vet inte, dem säger inget” sa Melinda och jag satte mig bredvid henne. Sofia satte sig bredvid mig och sedan Niall och Zayn. Ingen sa något, allting var bara tyst. Till och med bilarna utanför var tysta. Alla som gick förbi var tysta. Det var som om hela världen hade tystnat, i väntan på beskedet.
Melindas perspektiv:
Allt var tyst. Förutom mina tankar.
Dem är döda. Dem är döda. Dem . Är. Döda. Och det finns inget du kan göra åt det.
”Är det ni som känner Louis Tomlinson och Sanna Hedahl?” sa plötsligt en röst, och jag tittade upp. Det var en läkare.
”Ja?”
”Vi har nyheter om Louis och Sanna…”
______________________________________________________________________________________________
Dun dun dun...again! Haha, spännande jag slutade va? Vad snäll jag är ... ;) Får se hur det blir med kapitel imorgon, ska till Danmark...var inte där idag eftersom det regnade, men hehe :p
Kapitel 32 - Unexpected
”Sanna, kan du snälla berätta vad jag har gjort för fel?” viskade Louis och jag vände mig mot honom. Jag skakade bara på huvudet och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Louis följde efter och satte sig ner bredvid mig.
”Snälla” sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Skulle jag berätta för honom? Eller skulle jag bara ignorera honom?
”Jag ville bara inte bli sårad” viskade jag. Louis blev tyst en liten stund.
”Jag skulle aldrig såra dig Sanna!”
”Ni fick ju inte ha flickvänner…”
”Det bestämmer inte dem. Vi fixar detta på ett eller annat sätt” sa han och kysste mig försiktigt.
____________________________________________________________________________________
Melindas Outfit
Melindas perspektiv:
Allt var bra igen. Eller ja, vad man nu kunde kalla det. Jag och Harry var ihop igen, och Sanna och Louis var också ihop igen. Det kändes ju bra, men jag var osäker med fansen. Jag ville inte bli hatad, men om det var priset för att få Harry… Så var det okej. Så länge jag hade Harry, så skulle allt ordna sig på ett eller annat sätt.
”Jag ska gottgöra dig” sa Harry plötsligt. Vi hade legat i sängen flera timmar och bara pratat, om allt.
”Va? Nä det behöver du inte…”
”Men jag vill, och jag kommer. Vad sägs som en dejt ikväll? Du , jag på en restaurang” sa han och jag log.
”Jag vet inte…” sa jag.
”Snälla? Snällllaaaaaaaaaaaaa?” sa han.
”Kanske...”
”Vi kan gå till en italiensk restaurang…de har kanske pasta…” sa han. Fan, han visste att jag älskade pasta.
”Okej då” sa jag och han log stort.
Lite senare åkte Harry & Louis hem, så det var bara jag och Sanna kvar. Harry skulle hämta mig klockan 7, och klockan var 4, så det var tid att börja göra sig iordning. Sanna och Louis skulle vara här och kolla på film, så dejten passade ganska bra. Jag gick in i duschen och tvättade mig extra noga. När jag var klar tog jag på mig ett par mjukisbyxor och ett linne.
”Vad ska du ha på dig ikväll då?” Frågade Sanna när jag kom in i sovrummet igen.
”Jag vet inte, kan du hjälpa mig?” sa jag och gjorde valpminen.
”Visst” hon öppnade min garderob och stod där i kanske 10 minuter innan hon tog fram en vit blus och ett par svarta byxor.Hon gav det till mig och jag satte på dem.
”Du ska lätt ha det, Harry kommer dö!” sa Sanna och jag skrattade. Det var faktiskt inte så dumt.
”Okej, på ett villkor! Du fixar mitt hår” sa jag och hon skrattade.
”Visst, sitt!” sa hon och drog fram en stol.
1 och en halvtimme senare stod jag i hallen framför spegeln och granskade mig själv. Sanna hade lockat mitt hår och, jag var tvungen att erkänna att det var jättesnyggt. Jag satte på mina svarta skor som Sanna också hade dragit fram. Klockan prick 7 knackade det på dörren och jag öppnade. Det var Harry, och även i mina höga skor var han längre än mig, kom jag att tänka på. Han kysste mig och jag log.
”Ska vi gå?” sa han och tog min hand. Jag ropade ett snabbt hej då till Sanna, sedan började vi gå nedför trapporna och ut ur porten. Till min förvåning stod det en svart Limo, och det såg ut som om den väntade på oss.
”Skojar du med mig?” utbrast jag och Harry skrattade.
”Nä, min älskling förtjänar det bästa!” sa han och jag log stort. Jag stod bara där och log som ett fån. Han skrattade och drog med mig mot limon. Han öppnade dörren åt mig, och jag hoppade in, sedan han. Efter kanske 20 minuter kom vi fram till en liten, men gullig restaurang. Vi gick ut ur limon, och doften slog i mot mig. Det doftade Italien, tomatsås och pizza... och även lite av Harrys parfym, eftersom han stod bredvid mig. Han tog tag i min hand igen och drog försiktigt med mig.
Hela stället var ganska folktomt, förutom servitörerna och ett par gäster.
”Välkomna. Har ni reserverat bord?” sa en av servitörerna och log.
”Ja, på Styles…” sa Harry och log mot mig.
”Ja det stämmer! Följ med här!” Sa killen efter att han bläddrat i några papper. Vi följde efter honom och vi kom snart fram till ett ganska avskilt bord.
”Blir det här bra?” sa killen artigt. Harry kollade på mig, jag fick bestämma tydligen.
”Det blir perfekt” sa jag och båda log. Vi satte oss ner och fick menyerna. Jag öppnade den och svalde när jag såg priserna.
”Harry…jag har inte råd med det här…” sa jag. Hans ena ögonbryn flög upp, sedan började han skratta.
”Du tror väl inte att du skulle betala?” sa han och jag log lite.
”Men jag hatar när andra betalar åt mig…” sa jag och kollade ner i menyn igen.
”Vänj dig vid det” sa han glatt och då kunde jag inte hålla mig. Jag brast ut i skratt och Harry började också skratta.
”Hur som helst… Vad vill du ha älskling?” sa Harry och jag log. Jag skulle aldrig tröttna på att höra honom säga ”älskling” till mig.
”Pasta Carbonara tror jag. Du då?” sa jag och han skrattade.
”Kunde nästan tänka mig det! Jag hade nog tänkt ta en pizza” sa han och nu var det min tur att skratta.
”Det kunde jag tänka mig” sa jag och vi båda skrattade. Vi vinkade på servitören och beställde.
Sannas perspektiv:
Bara några minuter efter att Melinda och Harry hade gått dök Louis upp. Jag slängde mig runt hans hals och han skrattade och kysste mig.
”Här har man saknat mig” sa han och vi båda skrattade.
”Det är omöjligt att inte sakna dig” sa jag och han skrattade.
”Jag har saknat dig med” sa han och kysste mig igen.
Vi gick ut i vardagsrummet och började gå igenom våra filmer. Louis tyckte vi skulle se ”Entity” men jag var lite osäker, det var trots allt en skräckfilm. Men , han lyckades som vanligt övertala mig. Jag gick ut för att fixa lite godis och snacks, medan Louis fixade dvd:n.
”Sanna, jag tror inte er dvd funkar!” ropade han inne ifrån vardagsrummet. Jag släppte chipspåsen jag hade i handen och gick ut till honom.
”Vadå?” frågade jag.
”Den är helt konstig...” Louis hade rätt, dvd var trasig. Jag suckade och satte mig på golvet.
”Vad ska vi göra nu då?”
”gå på bio?” sa Louis och log. Jag skrattade, sedan nickade jag.
10 minuter senare satte vi oss i bilen och körde ut på vägen. Det var mörkt ute, ändå var det ganska mycket trafik. Några droppar träffade rutan och började rinna neråt. Jag blev inte särskilt förvånad, jag menar, vi var ju trots allt i London.
”Vad tänker du på?” sa Louis plötsligt och jag vände blicken mot honom.
”Regnet…”
”Varför?” sa han och skrattade. Jag ryckte på axlarna och flinade lite. Han vände blicken bort från mig och höll ögonen på vägen. Ljusen utanför ”speglade” sig på hans ansikte, vilket gjorde att han såg ut som en ängel. När han märke att jag studerade honom log han, och vände blicken mot mig. Vi stirrade in i varandras ögon. Vi var så fast att vi inte märkte att lamporna var röda , Louis hann aldrig se bilen som kom körande i full fart. Jag hörde smällen I nästa sekund blev allt svart.
__________________________________________________________________________________
DUN DUN DUN! Långt kapitel, det gillar ni ju! Får se om det bli ett kapitel imorgon, ska till danmark och ska vara där hela dagen. Men det kanske kommer ett ändå, får se hur ni kommenterar.... p.s ni kommenterade jättebra på förra, blev jätteglad! Ni gör verkligen min dag med en enda kommentar ;:')
Kapitel 31 - Open
Sannas perspektiv:
Jag och Melinda satt och åt när det plötsligt ringde på dörren. Melinda reste sig upp och gick ut till dörren. Jag följde efter henne. Hon kollade i det lilla fönstret för att se vem det var, sedan suckade hon och vände sig mot mig. Jag förstod att det var killarna.
”Vi kommer inte gå” hörde jag plötsligt från dörren. Melinda skakade bara på huvudet och vi gick ut till maten igen. När vi hade ätit upp satte vi oss i soffan.
”Tror du att dem är kvar?” frågade jag.
”Bara ett sätt att få reda på det” sa hon och reste sig upp och gick ut. Hon kollade i det lilla fönstret och kollade sedan chockat på mig.
”Dem sitter fortfarande kvar”
_________________________________________________________________________________________
Melindas perspektiv:
Dem satt där ute, lutade mot väggen. Skulle dem sitta kvar där ute, hela tiden? Hur långt skulle de gå egentligen?
”Vad ska vi göra?” frågade Sanna och jag ryckte på axlarna.
”Har du någon idé?” sa jag och hon skakade på huvudet. Jag suckade och la min hand på dörrhandtaget.
”Jag tror det är bäst att vi öppnar” sa jag och Sanna nickade. Jag öppnad dörren och backade sedan. Jag hörde att killarna reste sig upp och dem blev synliga i dörröppningen. Jag tog tag i Harrys hand och drog in honom på mitt rum. Det skulle bli pinsamt ändå. Jag stängde dörren efter oss och Harry satte sig på min säng. Han signalerade att jag skulle sätta mig bredvid honom, så jag satte mig försiktigt.
”Melinda, jag är ledsen. Jag borde inte ha accepterat vad dem sa. För när jag inte är med dig, känns det som om jag saknar en stor del av mig själv. Och jag vill bara att du ska vara min igen” sa han.
”Men du fick inte” sa jag tonlöst.
”Kanske inte. Men jag bryr mig inte om vad dem säger” sa han och jag log lite.
”Förlåter du mig?” frågade han tyst och jag log lite. Det var så typiskt honom.
”Kanske” sa jag och flinade. Ett stort leende spred sig på hans läppar och han kastade sig över mig och började kyssa mig i hela mitt ansikte.
Sannas perspektiv:
Killarna gick in och Melinda tog tag i Harrys hand och drog med honom. Detta skulle bli pinsamt ändå utan dem.
”Sanna, kan du snälla berätta vad jag har gjort för fel?” viskade Louis och jag vände mig mot honom. Jag skakade bara på huvudet och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Louis följde efter och satte sig ner bredvid mig.
”Snälla” sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Skulle jag berätta för honom? Eller skulle jag bara ignorera honom?
”Jag ville bara inte bli sårad” viskade jag. Louis blev tyst en liten stund.
”Jag skulle aldrig såra dig Sanna!”
”Ni fick ju inte ha flickvänner…”
”Det bestämmer inte dem. Vi fixar detta på ett eller annat sätt” sa han och kysste mig försiktigt.
_______________________________________________________________________________________________
Kort kapitel, jag vet. Men det kommer ett till ikväll eller ett långt imorgon!
