Kapitel 16 - Miss U
Detta har hänt :
”Hur går det? Klockan är snart 10 , dags att åka hem?” det var från pappa.
Jag började skriva tillbaka:
”Det går jättebra, och jag kommer hem snart antar jag”
”Jag måste hem , min pappa är lite.. ni vet.. eftersom jag hänger med killar som han aldrig har träffat”
Louis reste sig upp.
”Ja, jag kör dig hem?”
”Ja, tack!” sa jag och log ett tacksamt leende mot honom.
Vi sa hejdå till killarna och gick sedan ner till bilen.
______________________________________________________________________________________________
Vi satte oss båda därframme(annars hade han inte kunnat köra såklart…) och Louis startade bilen och svängde ut till vägen. Vi pratade om allt, Louis var så lätt att prata med. Han var liksom seriös när han behövde, och rolig alltid annars. Medan vi körde fick jag peka ut vägen, eftersom han inte visste vägen hem till mig.
När vi kom fram log han.
”Nu vet jag var du bor” sa han stolt och jag skrattade.
”Ja! Hejdå , vi ses” sa jag och kramade honom.
”Hejdå!”
Jag hoppade ut, och vinkade till Louis innan jag gick in i lägenhetshuset.
Jag tog hissen upp till vår våning och låste sedan upp dörren och gick in.
”Hallå!” ropade jag.
”Hej!” hörde jag pappa från vardagsrummet. Jag skuttade in till honom.
”Hur har du haft det då?” frågade pappa.
”Bra! Killarna är verkligen snälla” sa jag och log.
”Vad bra! Dem får komma hit någon gång” sa pappa och flinade.
Jag skrattade bara.
”Du jag tror jag går och lägger mig, jag är trött efter flygresan” sa jag sen.
”Ja, god natt!”
20 minuter senare slängde jag mig i sängen och somnade nästan på direkten. (det rimmade nästan..)
Nästa dag:
Jag vaknade klockan 9 nästa dag och gick ut och åt frukost. Pappa hade lämnat en lapp vid bordet.
”Är på jobbet, ring om det är något!” Jag suckade och satte mig vid Tvn istället. Plötsligt hörde jag min mobil ringa och jag plockade upp den. Det stod Sanna på skärmen.
”Hallå?” sa jag.
”Hej…” sa Sanna, men jag hörde att hon snyftade lite.
”Gråter du?!”
”Kanske…” snyftade hon.
”Vad är det?” sa jag och jag hörde hur hon tog ett darrande andetag.
”Min mamma har fått jobb i thailand…så jag måste bo heltid hos pappa..”
Precis som mina föräldrar var Sannas föräldrar också skilda.
”Aw! Jag önskar att jag var där så att jag kunde ge dig världens gosebjörnskram..”
Hon skrattade till lite.
”Men min pappa har en ny flickvän, och hon är… förlåt, men hon är helt störd. Jag gillar henne inte alls. Och nu måste jag bo med henne i ett helt jävla år”
”Stackare” Plötsligt kom jag på.
”Sanna...kan du inte flytta hit?”
”va?! Jag kan väl inte flytta till London, är du galen!?”
”Ja jag är galen, men varför skulle du inte kunna flytta hit? Vi har ett stort gäst rum bredvid mitt rum och det blir lite ensamt med bara mig här, trots allt börjar jag inte skolan på ett tag? Snälla!”
”Men är det okej ? För din pappa alltså..?”
”Jag tror det, jag kan ringa och fråga, jag ringer dig sen!”
”Ja!”
Jag ringde pappa, och han tyckte det var en jättebra ide. Han ringde sedan Sannas pappa, och det var okej för honom. Så nu skulle min bästa vän bo hos mig! Hon skulle komma om 1 vecka.
Plötsligt ringde min mobil och jag svarade.
”Hallå?” sa jag.
”Heeej Mel!” Det var Harry.
”Hej!”
”Jag bara undrar, om du har något för dig? Vi har en ledig dag och Niall vill åka till ett tivoli. Liam tänkte ta med en tjej som han har träffat och Zayn tänkte ta med Rebecca. Så vi alla kanske skulle kunna åka?”
”Ja, det låter kul!”
”Bra! Kan vi hämta dig om en timme?“
”Ja! Men vi får inte plats alla i bilen?” sa jag. Han skrattade och jag log. Han hade ett sånt gulligt skratt.
”Du får vänta och se!”
Han la på och jag log. Vilken kille jag hade gått och blivit kär i. Och jag kunde inte vänta tills jag fick se honom igen.
______________________________________________________________________________________________
Kort och konstigt kapitel , men det kommer nog ett till ikväll! Fortsätt kommentera, blir så glad då ! :D
Tänkte bara aäa att allt detta utspelar sig på sommarlovet, bara så att ni vet!
Eftersom jag alltid skriver Puss, så ska jag skriva något helt annorlunda nu.
POSS!
Kapitel 15 - New
Detta har hänt:
Jag stod och kollade in i mitt rum eller mitt gamla rum. Det var helt tomt. Men ändå kände jag ingen sorg. Jag skulle börja om mitt liv. Det ända jag skulle sakna härifrån var Sanna och kompisarna från skolan och Erik, min kära bror. Han skulle stanna hos mamma. Jag suckade och släckte ljuset i rummet och gick ut.
_______________________________________________________________________________________________
6 timmar senare satt jag och pappa på Arlanda. Vi hade checkat in väskorna och satt nu och åt vasin toast. Pappa hade kommit över mamma väldigt bra, eller han såg faktiskt ut att må... bra. Och det fick mig att må bra, även om jag saknade Zayn, Niall, Liam, Louis och Harry som fan. Fast jag skulle snart träffa dem igen, som tur var. Fast jag skulle sakna mina kompisar.
Hur fan jag än gör, så kommer jag alltid sakna någon, tänkte jag och suckade. Pappa vände bekymrat blicken mot mig och jag skakade bara på huvudet.
”Jag vill bara komma ifrån flygplatsen” ljög jag.
Han nickade förstående. Ett tag senare satt vi på flygplanet. Den här gången, på 2klass. Hela flygturen rotade upp minnena från förra flygresan till London. Tänk om biljetten aldrig hade blivit fel? Då hade jag aldrig träffat killarna. Var det ödet? När vi lyfte var jag inte rädd längre. För trots att, allt som flyger upp måste landa någon gång. På något sätt.
Pappa hade somnat, så jag kände mig inte längre skyldig till att hålla han sällskap, så jag satte in mina hörlurar och lutade mig bak och blundade.
3 timmar senare:
Vi landade problemfritt, och vi tog våra väskor, och fångade en taxi, som körde oss till vår lägenhet.
Konstigt nog, kände jag igen mig. Till min förvåning stannade utanför en lägenhet inte så långt ifrån killarnas. Pappa betalade taxichaffisen och vi båda hoppade ur och tog våra väskor.
Pappa hade redan skickat möbler osv, så vi hade inte så mycket med oss.
Vi tog hissen upp, och när jag kom innanför dörren skrek jag till av glädje. Pappa flinade när jag sprang runt i lägenheten och kollade. Det glädje mig att se honom glad för en gångs skull.
”ÄR DETTA MITT?!” skrek jag när jag kom fram till ett av rummet.
”Ja” svarade pappa och log.
Rummet var vitt och så...lyxigt. Precis som jag ville ha det. Det var en dubbelsäng vilket jag började skratta åt.
”Vadå? Du brukar ju sträcka dig jättemycket när du sover” sa pappa och skrattade.
Jag hoppade på honom.
”TACK TACK TACK TACK! JAG ÄLSKAR DET!” Sa jag.
”Vad bra, jag ska lämna dig ifred så du kan packa upp” sa han och gick iväg nynnade.
Jag hämtade min väska och började packa upp småsakerna som var kvar. När jag var klar så såg rummet helt fantastiskt ut, precis som jag ville ha det. Harrys tröja hade jag självklart tagit med mig, och den låg under kudden. Den doftade fortfarande underbart....
Efter jag hade stått och beundrat mitt rum ett tag, bestämde jag mig för att kolla resten av lägenheten. Jag skuttade ut och gick in i rummet bredvid mitt. Det var också ett sovrum, och jag antog att det var till gäster eftersom det inte fanns så mycket därinne. Det var som mitt rum, vitt.
När jag hade kollat runt i lägenheten ropade pappa från köket att maten var klar. Jag gick in i köket och pappa hade dukat fram tacos, min favoriträtt. Jag satte mig vid köksbordet och började äta.
”Pappa?” sa jag.
”Ja?” sa han och log.
”Du vet killarna jag träffade när vi var i London förra gången?”
”Ja?”
”Skulle jag kunna få åka och hälsa på dem? Det var ett tag sedan jag träffade dem”
Han såg lite eftertänksam ut. Sedan log han.
”Såklart! Ska jag ringa en taxi?”
Jag blev lite förvånad. Han brukade vara ganska hård mot sådana saker som killar. Jag log och nickade mot honom.
30 minuter senare stod jag utanför killarnas dörr och försökte att andas normalt. Tänk så hade det bara varit en engångsgrej? Tänk så ville dem inte ens veta av mig? Jag skakade av mig tankarna och ringde på. Jag hörde steg innanför och något lås vreds om. Dörren öppnades och där stod Niall.
Han kollade chockat på mig, sen log han ett stort leende mot mig.
”MELINDA!!!” Skrek han och hoppade på mig. Det blev först tyst i hela lägenheten, sedan hördes springande steg och plötsligt hoppade resten av killarna på mig.
Jag trillade ner på marken under deras tyngd och vi alla skrattade.
”Vad gör du här?” sa Liam och skrattade.
”Vadå vill du inte ha mig här?” sa jag och låtsades bli sur.
”Jo, såklart! Men jag trodde du åkte hem till Sverige?”
”Jo det gjorde jag…men pappa ville börja om på nytt, så vi två flyttade till London!”
”BOR DU I LONDON NU ?!” Skrek Harry och jag skrattade.
”JA!” skrek jag tillbaka.
Lite senare satt vi och kollade på film. Jag satt uppgosad på Harry och Niall och Liam satt nedanför soffan. Jag hade Louis på min andra sida och bredvid Harry satt Zayn. Jag var så lycklig i det ögonblicket, trots skilsmässan. Allt verkade bli ganska bra ändå.
Jag log och drog in doften av Harry och han kysste mig på pannan.
Plötsligt fick jag ett sms och jag tog upp mobilen.
”Hur går det? Klockan är snart 10 , dags att åka hem?” det var från pappa.
Jag började skriva tillbaka:
”Det går jättebra, och jag kommer hem snart antar jag”
”Jag måste hem , min pappa är lite.. ni vet.. eftersom jag hänger med killar som han aldrig har träffat”
Louis reste sig upp.
”Ja, jag kör dig hem?”
”Ja, tack!” sa jag och log ett tacksamt leende mot honom.
Vi sa hejdå till killarna och gick sedan ner till bilen.
_____________________________________________________________________________________________
FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT för den urdåliga uppdateringen! Har verkligen inte haft några ideer. Men det kommer kanske ett kapitel till ikväll!
PUSS!
.
Kapitel 14 - Moving
”Jag ser ju att det inte är okej” sa jag. Hon suckade bara och kollade ner på sina händer. Jag satte mitt pekfinger under hennes haka och drog upp hennes ansikte i jämn höjd med mitt.
”Vad är det Mel?” Hon vek undan med blicken.
”Jag måste hem” sa hon och en tår rann ned för hennes kind.
”Men det är ingen fara! Lou skjutsar dig” sa jag och hon gav mig ett halvt leende.
”Jag menar inte till hotellet Harry. Jag menar hem till Sverige”
______________________________________________________________________________________________
Melindas perspektiv:
Han stelnade till. Jag snyftade till och han kramade mig.
”Jag var rädd för det” viskade han.
2 timmar senare:
Killarna hade släppt av mig vid hotellet när dem var på väg till studion. Alla hade kramat mig och Harry hade kysst mig extra länge. Jag skulle sakna det. Hans kyssar, hans kramar, hans ögon, hela han.
Nu stod min väska packad vid dörren. Mamma sa ingenting. Pappa sa ingenting. Erik sa ingenting. Jag försökte vara stark, men tårarna hotade att svämma över.
Lite senare satt vi på planet och var på väg hem. Eller nej. Inte hem. Det var inte mitt hem längre. Flygresan var lång. Det var lite mulet utanför, så jag kunde inte se så mycket.
Nästa dag-
Jag vaknade klockan 10, och det regnade utanför. Jag hade inte orkat packa upp igår, så jag skulle göra det idag. Så efter frukosten satte jag mig på sängen och öppnade resväskan.
Allt var i en enda röra, men plötsligt fick jag syn på något som inte såg ut att höra hemma där. Det var Harry tröja, som jag hade sovit i. Det låg en lapp ovanpå.
”Jag tog din tröja, och i gengäld får du min. xx Harry”
Jag log och tog upp tröjan och satte den under näsan. Jag drog in lukten och den luktade precis som Harry. Jag la den bredvid min kudde och sedan fortsatte jag att packa upp.
Vid matbordet samma kväll satt mamma och pappa lite spända. Erik var hos en kompis , så det var bara vi tre. Det var riktigt spänd stämning.
”Jag trodde ni två skulle skilja er” sa jag, rakt av. Jag orkade inte att låtsas som inget.
Mamma släppte sina bestick och pappa kollade in i väggen.
”Det är inget som barn borde...”
”Nu får ni sluta. Jag är 16 år. Jag är inget barn längre” avbröt jag och pappa suckade och mamma bet sig i läppen.
”Din mamma var otrogen” sa pappan rakt ut. Jag blev så arg. Hon hade förstört allting.
”Tack för att du har förstört allting mamma!” sa jag och reste mig upp. Jag slängde tallriken i vasken och sprang in på mitt rum och slängde mig i sängen och lät tårarna rinna. Jag tryckte Harry-tröjan mot min näsa och drog in doften. Det gjorde ont i hjärtat. Jag saknade honom och killarna så mycket.
”Jag önskar att du var här” Viskade jag mot tröjan.
Plötsligt knackade det på dörren och jag la motvilligt ifrån mig tröjan.
”Vad?” Pappa öppnade dörren och satte sig på sängen bredvid mig.
”Hur är det?” sa han.
”Sådär” svarade jag. Jag och pappa hade alltid varit nära, närmare än jag och min mamma var.
Han nickade och suckade.
”Jag märkte att du hittade någon i London” sa han och log lite halvt.
”Ja...” sa jag och log.
”Bra...Bra... Gillade du London annars?”
”Ja” sa jag och kunde inte låta bli att le. Några killar var ansvariga till det...
”Jag tänkte…London kanske skulle vara något..”
Jag kollade chockat på honom och han ryckte på axlarna.
”Min chef sa att det fanns ett jobb i London som jag kunde ta, och jag skulle tjäna bra på det. Och vi kanske kunde flytta dit, och börja om. Självklart får du bo hos din mamma om du vill…”
Sa han och log lite. Jag kände hur jag blev glad, detta kanske inte skulle bli så dumt ändå. Men visste inte om jag kunde lämna mina kompisar, jag visste inte hur jag skulle kunna lämna Sanna, min älskade Sanna… Hur skulle jag klara mig utan henne?
”Jag vill inte stanna” sa jag och jag såg hur pappa sken upp. Jag log mot honom.
”Bra! Och självklart kan Sanna komma när hon vill” sa han och log. Han visste att jag och Sanna var riktigt nära varandra, medan mamma knappt visste att vem hon var.
Jag kramade honom hårt.
2 veckor senare-
Jag stod och kollade in i mitt rum eller mitt gamla rum. Det var helt tomt. Men ändå kände jag ingen sorg. Jag skulle börja om mitt liv. Det ända jag skulle sakna härifrån var Sanna och kompisarna från skolan och Erik, min kära bror. Han skulle stanna hos mamma. Jag suckade och släckte ljuset i rummet och gick ut.
______________________________________________________________________________________________
Kort och konstigt kapitel , jag vet! Jag fick hoppa fram lite, eftersom man vet liksom inte vad man ska skriva därimellan utan att det bli tråkigt att läsa...
Iallafall , hoppas ni gillar det :)
PUSS!
Kapitel 13 - Breaking
Detta har hänt
Jag lät dem leda mig tillbaka mot bilen, hoppade in, sedan satt jag bara och kollade ut genom fönstret hela bilresan.
Jag kunde inte förstå, jag kunde inte ta in att mina föräldrar skulle skilja sig. Då var jag tvungen att åka hem till tråkiga Sverige igen och lämna killarna. Sedan skulle jag få leva hela mitt liv, och undra vad som hänt om jag hade stannat i London.
_______________________________________________________________________________________________
Killarna blev lite förvånade när jag kom. Vi bestämde oss för att kolla på film, och det blev en komedi. För en stund glömde jag vad som hänt, men det kom snart tillbaka. När eftertexterna började rulla, satt alla tysta. Ingen verkade vilja säga något. Det ända som hördes var det svaga ljudet av bilar utanför och bakgrundsmusiken till filmen vi just sett. Plötsligt bröt Louis tystnaden.
”Mel… Vad har hänt? Jag hatar att se dig såhär” Jag hade väntat på frågan; den skulle ju komma förr eller senare. Jag ville inte krångla till det, så jag sa det rakt ut.
”Mina föräldrar ska skilja sig, så vi ska åka hem till Sverige igen”
Det blev knäppt tyst. Inte ens bilarna hördes längre. Ett ljust smattrande på fönstret hördes plötsligt och det blev starkare. Jag mindes hur jag för en vecka sedan hade suttit på mitt rum och det hade börjat regna såhär. Om jag bara hade vetat då, vad som skulle hända. Jag hade inte trott mig själv. Allt kändes som en dröm, som om jag snart skulle vakna upp. Gå tillbaka till vardagen.
”Kommer du ihåg vad jag sa?” sa Harry och jag ryckte till.
”Vad?”
”Att allt kommer bli bra” sa han och kramade mig.
”Men hur kan du veta säkert?”
”För att jag vet. Det finns ingen anledning att tro något annat eftersom livet finner sin egen väg”
Jag log åt hans djupa sanning och kramade honom.
”Tack för att du finns” sa jag och kysste honom. Resten av killarna hoppade på oss och vi kramades allihop, i världens gruppkram.
Killarna sa snart god natt och jag och Harry gick in på hans rum. Han plockade ut min mobil och gav den till mig. Jag tog den och la ner den i fickan.
”Jag kan sova i soffan så kan du sova i min säng” sa han.
”Du, jag sover i soffan” sa jag.
”Nä, du är gäst”
”Ja, det är just därför jag ska sova i soffan”
Vi suckade.
”Om vi inte båda sover i sängen…” Sa Harry och vickade på ögonbrynen.
”Jag har inget i mot det” sa jag och flinade.
”Men vad ska jag sova i?” fortsatte jag.
”Jag har nog någon t-shirt du kan sova i” sa Harry och plockade upp en t- shirt från hans garderob.
”Här” sa han och räckte mig den. Sedan pekade han mot toan och jag skrattade.
”Om du inte vill byta om här alltså” sa han och flinade.
”I dina drömmar” sa jag och gick in på toan och gjorde mig iordning för sängen.
När jag kom ut studerade Harry mig från topp till tå, sedan flinade han.
”Den passar dig” sa han och vickade på ögonbrynen. Jag suckade bara och skakade på huvudet. Han skrattade och gick in på toan.
Jag kollade runt i sovrummet, och la min klädhög som jag haft med mig ut från toan på sängen.
För att vara ett killrum var rummet väldigt stilfullt. Det var vitt, alltså väldigt enkelt. På den ena sidan av rummet stod ett par garderober och i mitten av rummet stod en stor dubbelsäng. Jag fnös. En dubbelsäng? Han sov ju själv här.
Fast han kanske alltid tog hem sällskap…
Jag skakade av mig tanken och bet mig i läppen. Vad skulle jag göra nu då? Plötsligt pep det till från min klädhög och jag fiskade upp min mobil ur fickan.
”Var är du?”
Det var från mamma. Hade hon inte sms:at mig förens nu? Kom hon inte på att jag var borta förens nu? Jävla mamma. Jävla pappa. Varför skulle det bli såhär? Jag stängde av mobilen, orkade inte med någon förutom Harry nu. Som tur öppnades toadörren just då och jag var inte ensam längre.
Vi la oss ner och jag kurrade ihop mig i hans famn. Han kysste mig på pannan.
”God natt sötnos” viskade han.
”God natt” viskade jag.
Nästa morgon-Harrys perspektiv.
Jag vaknade av att jag fick ett sms. Försiktigt – utan att väcka Melinda – tog jag mobilen och kollade sms:et, som var från Zayn.
”Ville inte gå in och väcka er, men vi måste till studion om en timme ”
Jag sms:ade tillbaka ett ”okej”. Plötsligt började Melinda röra på sig och yrvaket kollade hon upp på mig.
”Vad gör du..?” sa hon och gäspade.
”Jag måste gå upp och duscha. Men du kan fortsätta sova” sa jag och kysste henne.
”Men…” sa hon och suckade.
”Ledsen. Vi måste till studion idag” sa jag beklagande.
”Det är okej…” sa hon och kollade besviket bort.
”Jag ser ju att det inte är okej” sa jag. Hon suckade bara och kollade ner på sina händer. Jag satte mitt pekfinger under hennes haka och drog upp hennes ansikte i jämn höjd med mitt.
”Vad är det Mel?” Hon vek undan med blicken.
”Jag måste hem” sa hon och en tår rann ned för hennes kind.
”Men det är ingen fara! Lou skjutsar dig” sa jag och hon gav mig ett halvt leende.
”Jag menar inte till hotellet Harry. Jag menar hem till Sverige”
_____________________________________________________________________________________________
DUN DUN DUUUUN, som min kompis Belle skulle sagt ( Jag vet att du ser detta, din fis).
I alla fall, detta kapitelet blev kort, men det är bara för att jag har ett matteprov imorgon, och har varit ganska död hela dagen. Imorgon kommer jag nog också vara ganska trött, men jag ska ändå försöka få upp ett bra kapitel. Puss, och glöm inte att kommentera!
Kapitel 12 - Run
Detta har hänt:
Hela dagen låg jag bara och slöade. Jag kollade på film och var inne på datorn. När klockan blev 3 gick jag in och duschade, sedan klädde jag på mig ett par ljusa jeans och en tröja. Sedan gick jag till ”hallen” (Eller det var ingen hall, det var bara området innan dörren….)
Jag tog på mig mina converse och gick sedan ut. Jag tog en taxi till killarnas lägenhet och slog in koden som Harry hade sms:at mig innan, sedan tog jag hissen upp och knackade på dörren.
___________________________________________________________________________________________
”Wow, vad gott det var! Vem har gjort maten?” sa jag. Vi satt runt matbordet och åt pasta carbonara.
”Det var faktiskt Harry!” sa Louis och flinade.
”Vadå faktiskt?” sa Harry och plutade med munnen. Vi alla började skratta åt hans försök till att spela ledsen.
Efter ett tag hade vi alla ätit upp, och Harry drog in mig i vardagsrummet medans de andra diskade. Han kysste mig och sedan log han.
”Vad ville du prata om?” sa han. Då kom jag ihåg varför jag hade kommit hit från början.
”Jo asså, detta kommer låta jätteknäppt men…jag är orolig för mina föräldrar”
”Varför?” han drog ner mig i soffan och satte sig bredvid mig.
”Jag har inte hört från dem på länge. Dem är i sitt rum och när jag går förbi deras dörr hör jag dem bråka där inne. Det låter jättekonstigt jag vet..”
”Nä men det gör det inte alls. Men allt kommer bli bra Mel, jag lovar!” sa han och pussade mig.
”Hur kan du veta så säkert Harry?” frågade jag.
”För att jag vet ” sa han och log. Jag kunde inte låta bli att le jag med.
Killarna kom ut från köket och slog sig ner i soffan bredvid oss.
”Ska vi köra något spel?” frågade Liam.
”Visst” sa jag och Harry la armen runt om mig.
Liam gick fram till TV:n och slog på några knappar , sedan kom han tillbaka med 4 kontroller.
”Vill du köra Mel?” frågade han och log mot mig.
”Nä, ni får börja, så kan jag slå ut er sen” sa jag och flinade.
”Dröm på” sa Niall och snappade upp en kontroll.
”Fresten Mel, kan vi få ditt nummer? Det hade varit bra att ha” sa Louis och jag plockade upp min mobil och la den på vardagsbordet.
10 minuter senare hade jag fått allas nummer och de hade fått mitt. Harry, Louis, Niall och Zayn var mitt uppe i en fotbollsmatch som de spelade. Jag förstod ingenting, men det var så kul att se när dem spelade. Plötsligt skrek Louis och jag kollade chockat på honom. Sedan insåg jag att han hade skrikit åt spelet.
”VARFÖR KAN HAN INTE SPRINGA FORTARE?!” Skrek han och jag suckade. Killar och tv-spel asså…
Efter någon timme av fullt spelande (Jag hade fått spelat men hade gett upp när jag förlorade för 5:e gången i rad) så var klockan 7 och det var dags att åka hem. Jag satte på mig skorna och kramade killarna.
”Vi får ha spelkväll igen!” sa Niall och jag skrattade.
”Ja, det får vi”
Jag, Harry och Louis gick ner till bilen och hoppade in. Louis startade motorn och började köra. Vi pratade om allt mellan himmel och jord hela vägen hem. När vi kom fram till hotellet kysste Harry mig och Louis gav mig en bamsekram.
Louis perspektiv:
Jag gav henne en stor kram innan hon gick in och när jag såg henne försvinna in, tryckte jag ner gaspedalen och körde upp på vägen igen. Jag vände blicken till Harry och han såg lycklig ut.
”Du gillar verkligen henne va?” sa jag och log. Harry log också och vände blicken mot mig.
”Ja”
Vi satt ett tag i bilen, när plötsligt Harry svor till.
”Fan! Vi glömde lämna hennes mobil” Han plockade upp hennes mobil ur hans ficka.
”Det är lugnt, vi kör bara tillbaka och lämnar den” sa jag och vände.
Harry log och mumlade ”Då får jag träffa henne igen...” Jag skrattade och log.
Melindas perspektiv:
Jag gick in genom hotelldörrarna och såg den svarta Jeepen utanför köra iväg. Jag log och gick till hissen. När jag kom upp, gick jag förbi mamma & pappas dörr, och det var helt tyst där inne ifrån.
Jag ryckte på axlarna och fortsatte till min dörr, stoppade in nyckeln i låset och vred om.
Jag kom in i rummet och till min förvåning satt mamma & pappa på sängen. Jag blev chockad när jag såg dem. Mammas ögon var alldeles röda och pappa var blek.
”Vad har hänt?!" Sa jag oroligt.
Mamma klappade på platsen bredvid henne och jag satte mig där.
"Vi ska åka hem" sa hon.
"Va? Varför?" Jag kom genast att tänka på killarna.
"Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett bra sätt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga detta alls. Men jag och din pappa ska skilja oss" sa hon.
Jag stelnade till. Allt bara frös. Jag kunde inte tänka eller gråta. Jag bara satt där.
”Va?” fick jag fram.
"Vi älskar inte varandra som vi en gång gjorde"
"DET ÄR VÄL INGEN JÄVLA URSÄKT?!" skrek jag. Jag reste mig upp och sprang ut.
Jag sprang nedför trapporna så fort jag kunde. Tårarna rann nedför mina kinder och folk stirrade konstigt på mig när jag for förbi.
Plötsligt sprang jag in i någon, till min förvåning var det Harry.
"Oj hej Mel! Jag skulle precis gå upp och lämna ... Vad har hänt?!" Han bytte ansiktsuttryck och kollade oroligt på mig.
Jag ville inte prata med honom nu, så jag knuffade bort honom och fortsatte springa, ut på gatan.
Plötsligt tog någon tag i min midja och drog in mig på trottoaren igen. Det var Harry. Han sa inget, han bara drog in mig i en kram. Jag kunde inte knuffa undan honom nu, jag kunde bara inte. Jag borrade in mig i hans hals och bara grät. Det enda han gjorde var att hålla om mig, inget annat.
Jag vet inte hur länge vi stod där. Det kunde vara 5 timmar eller 5 minuter, jag visste inte. Jag sansade mig och fick äntligen ut något ur in mun.
”Får jag sova hos er i natt?” Viskade jag.
”Såklart” sa Harry och pussade mig på pannan. Plötsligt kände jag hur en annan arm slöts runt mig.
”Vad har hänt?” Det var Louis.
”Berättar sen, jag orkar inte nu” viskade jag.
De nickade.
”Behöver du något?” Frågade Harry.
”Nä, inte vad jag vet” sa jag och försökte mig på ett leende, men det såg nog mer ut som en grimas.
Jag lät dem leda mig tillbaka mot bilen, hoppade in, sedan satt jag bara och kollade ut genom fönstret hela bilresan. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte ta in att mina föräldrar skulle skilja sig. Då var jag tvungen att åka hem till tråkiga Sverige igen och lämna killarna. Och det kunde jag inte.
____________________________________________________________________________________________
Kapitel 12 C: Det kanske kommer ett kapitel till idag, vi får se hur bra ni kommenterar :)
PUSS!
Kapitel 11 - Someone Like You
Detta har hänt:
Jag for upp men Harry bara började gapskratta. ”Jag skojade bara sötnos!” Nu skrattade alla förutom jag. Jag skakade bara på huvudet och smällde lätt till Harry. Jag satte mig igen och han tog armarna runt min midja. Jag for upp men Harry bara började gapskratta.
____________________________________________________________________________________________
Inne på Milkshake City berättade killarna allt. Om hur de hade varit med i X Factor osv. Hela tiden satt jag med öppen mun. Jag glömde till och med att dricka min milkshake. De berättade även att dem höll på med ett album.
Plötsligt fick Liam ett SMS och han tog upp mobilen, sedan rynkade han pannan lite.
”Kommer snart” sa han och reste sig upp. Vi kollade konstigt på honom när han gick ut från dörren.
”Vad var det där?” Frågade Niall.
Jag ryckte på axlarna.
Liam kom inte tillbaka. Vi satt i flera timmar utan något. Killarna hade testat att ringa honom flera gånger, och sms:at, men han svarade inte. Vi reste oss upp för att gå ut och leta.
Hans milkshake stod kvar, orörd.
2 timmar senare:
Vi hade letat i hela London, kändes det som. Vi alla var oroliga. Tänk så hade det hänt något? Tänk så var han skadad?
”Hallå killar” sa jag när vi satt i bilen och körde runt i London. Dem vände sig mot mig.
”Han kanske är hemma?” sa jag. Killarna nickade.
”Ja, vi kan köra hem och se” sa Louis och vände. Väl hemma så öppnade killarna dörren och gick in. När vi kom in fann vi Liam i soffan, han såg helt förstörd ut. Vi sprang fram till honom.
”LIAM VAD HAR HÄNT?!” Frågade Harry.
”Danielle… gjorde slut med mig” sa han och tårarna rann nedför hans kinder. Vi aw:ade.
”Hon ger dig bara en ny chans, att hitta någon bättre” sa jag och kramade honom.
Han kollade upp och log mot mig. ”Du har nog rätt”
Plötsligt började Min mobil ringa och jag plockade upp den och svarade.
”Ja..uh..ja…jaja!um..jag tror det..um..ja” Sedan la jag på.
”Jag måste hem. Eller hem och hem, tillbaka till hotellet” Louis nickade.
”Jag kör dig” Jag log tacksamt mot honom.
”Hejdå!” sa jag innan vi gick ut.
5 Minuter senare satt jag och Louis i bilen. Han släppte av mig och jag gick in till hotellet. Jag tog hissen upp, och när jag gick förbi Mamma & pappas dörr. Jag stannade och satte örat mot dörren. Dem skrek på varandra, vilket betydde att dem bråkade. Jag suckade och fortsatte till mitt rum.
Liams perspektiv- Dagen efter:
Harry, Louis och Niall var i studion och Zayn var och träffade Rebecca, så det var bara jag hemma. Lägenheten var så tråkig utan killarna, så jag bestämde mig för gå ut. Jag satte på mig mina skor och tog sedan hissen ner. Jag gick runt lite i staden och kom plötsligt fram till Milkshake City. Det var bara något som sa till mig att gå in. Jag gick in och suckade. Det var helt fullt. Men det var inte så mycket kö, så jag gick fram och beställde. När jag skulle gå ut råkade jag krocka med en tjej, och min shake åkte ut över hela hennes tröja.
”Oj! Förlåt! Utropade jag.
Hon vände blicken upp mot mig och jag stelnade fast. Det var dem vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Hon hade brunt ganska lockigt hår och var mellanlång. Hon rodnade och kollade ner.
”Det gör inget” sa hon blygt.
”Snälla, låt mig få fixa en ny tröja till dig?” sa jag, när jag äntligen fått tillbaka talförmågan.
”Tack men det behövs inte” Sa hon.
”Jo snälla?” sa jag och gav henne puppyeyes.
”Okej då...” Jag tog tag i hennes hand och drog med henne ut, och sedan in i en butik där det fanns lite dyrare kläder.
”Välj vilken du vill!” sa jag och log mot henne.
Hon kollade storögt på mig sedan började vi kolla runt. Hon hittade en fin vit blus och den tog vi.
Ute på gatan kunde hon öppna munnen igen. ”Tack” sa hon och jag log.
”Det gör inget, för nu är du skyldig mig att sitta och ta en ny milkshake med mig” sa jag och skrattade. Hon började också skratta.
”Okej ” sa hon.
Lite senare satt vi med varsin milkshake och pratade. Hon hette Sofia och hon var 16 år. Tydligen så var hon också här på semester, annars bodde hon i Sverige. Innan hon skulle sticka fick jag hennes nummer, och hon fick mitt. Jag skuttade hela vägen hem. När jag kom in i lägenheten hade killarna kommit hem, och de kollade konstigt när jag skuttade in i köket.
Harry stod och rörde i någon pastasås och resten av killarna satt vid matbordet bredvid.
”Vad har hänt?” sa Zayn och skrattade. Eftersom jag visste att jag inte kunde undanhålla saker för dem, så var jag tvungen att berätta.
”Jag träffade en tjej idag” sa jag. Harry tappade sleven och vände genast blicken mot mig och flinade.
”VEM VAD HUR NÄR?!” skrek Louis och jag skakade på huvudet, sedan berättade jag allt som hade hänt idag, och de satt tysta. Hela tiden. Vilket var väldigt konstigt för dem.
När jag var klar aw:ade dem och jag började skratta.
”VI KAN GÅ PÅ DUBBELDEJT!” skrek Harry.
”Jag hoppas du inte snackar om att vi ska börja dejta, hazz!” sa Louis och alla började skratta.
”På tal om det, hur går det mellan dig och Melinda?” frågade jag Harry. Han log, som om han plötsligt kom ihåg något bra.
”Hon ska komma och äta med oss…” Han kollade på klockan ”snart” Sa han men ett lyckligt leende.
Jag log. Han såg så lycklig ut.
Melindas perspektiv , morgonen samma dag :
Mamma och pappa hade inte kommit ner till frukosten, vilket började oroa mig. Jag hade inte sett dem på ett tag. Antigen försökte dem få ett extra barn(vilket nog inte skulle gå eftersom mamma var 45 år gammal) eller så var det något som var riktigt, riktigt fel. Jag försökte att inte tänka på det, men det var omöjligt. Erik sa inte så mycket heller. Han hade träffat en tjej och han var med henne hela tiden.
Jag suckade och kom och tänka på Harry. Jag behövde snacka med honom. Så jag skickade iväg ett SMS till honom.
”Hej pluttis! Är du ledig idag? :)”
Efter 1 minut fick jag ett svar.
”Hej älskling! Jag är i studion hela dagen, men jag blir ledig runt 5. Du kan komma hem till oss och äta och sedan kan vi snacka? :)”
Jag log och skrev in ett snabbt ”ja ;)”
Hela dagen låg jag bara och slöade. Jag kollade på film och var inne på datorn. När klockan blev 3 gick jag in och duschade, sedan klädde jag på mig ett par ljusa jeans och en tröja. Sedan gick jag till ”hallen” (Eller det var ingen hall, det var bara området innan dörren….)
Jag tog på mig mina converse och gick sedan ut. Jag tog en taxi till killarnas lägenhet och slog in koden som Harry hade sms:at mig innan, sedan tog jag hissen upp och knackade på dörren.
____________________________________________________________________________________________
Kapitel 11 , redan ! Känns som det var igår jag skrev kapitel 1 :) Och där hade vi ju vinnaren i novelltävligen, Sofia Axelson ! Hon är egentligen 14, men hon tyckte det var bättre om hon var 16 i novellen :)
Ni andra som inte vann, när ni som minst anar det så kanske ni dyker upp :)
Vad tycker ni?
Kapitel 10 - Secrets
Detta har hänt: (Melindas perspektiv)
Jag kunde inte fatta vem Harry var. Den Harry som jag suttit bredvid i flyget och den Harry som räddat mig när jag tappade bort mig, fanns tydligen inte kvar. Tårarna rann där jag satt i mitt rum.
Jag tog upp mina hörlurar och satte i dem i öronen. Jag satte på Jessie J – Who You Are och höjde till högsta volym. Det gjorde ont, men jag brydde mig inte.
Musiken stannade plötsligt när jag fick ett sms.
”Melinda. Jag önskar verkligen att jag kunde berätta.”
Jag orkade inte svara så jag tog ut hörlurarna och satte mig upp. Jag tog upp datorn och gick in på Facebook. Plötsligt vibrerade min mobil igen och jag klickade upp.
”Snälla, svara” Jag la ifrån mig den ännu en gång. Sedan stängde jag av både mobilen av datorn och reste mig upp. Jag plockade på mig min plånbok, mobil och nycklar till hotelldörren och la det i en väska, sedan gick jag ut.
Den friska luften rensade mina tankar. Jag fortsatte framåt på gatan och gick förbi några affärer. Jag gick in i en tidnings affär (pressbyrån) för att köpa en dricka.
Jag gick förbi tidningarna och plötsligt såg jag något som fick mig att stelna till.
Det var en tidningen som det stod One Direction på. Nedanför såg jag Harry, Louis, Niall, Zayn och Liam på en gruppbild. Jag gick med snabba steg mot tidningen och drog upp den. Jag gick iväg till kassan och betalade den, sedan gick jag hem.
Väl hemma tog jag upp tidningen och läste. Alla pusselbitar föll plötsligt ihop. Nu fattade jag allt. Jag hoppade i mina skor igen och gick med snabba steg mot killarnas lägenhet.
”Oj hej Mel!” Det var Louis som öppnade. Jag hörde hur det blev tyst inifrån lägenheten och hur snabba steg plötsligt uppstod.
Jag tog av mig skorna och kollade in i Louis ögon. I det ögonblicket visste han att jag visste. Han flackade med blicken och resten av killarna kom in i hallen. Jag räckte tidningen till Harry och han kollade snabbt på den, sedan kollade han upp på mig.
”Jag är ledsen” sa han.
”Varför sa ni inget?” sa jag och försökte behärska mig.
”Vi… ville se om du ville vara med oss för OSS och inte för att vi var kända” sa Louis.
”Ni fattar inte va? Sa jag argt. ”Jag vill inte bli inblandad i något kändis skit”
”Förlåt” sa Niall.
Jag suckade.
”Kom vi måste prata” sa Harry och tog tag i min hand och drog in mig på hans rum.
Han stängde dörren efter mig och sedan satte han sig i sängen.
”Varför var du så dryg mot mig?” frågade jag.
Han suckade och kollade ner i golvet.
”Jag hoppades om jag var dryg så skulle du liksom hålla dig borta från mig, så att jag kunde hålla mig borta från dig . Jag ville skydda dig. Men jag gillar dig och försökte hålla mig borta från dig eftersom det inte är bra att jag har flickvän. Jag är verkligen ledsen att jag var så dum, hoppas du kan förlåta mig”
Gillade han mig? Jag satte mig bredvid honom.
Han vände sig mot mig och jag kysste honom. Sedan lutade han sin panna mot min och log.
”Att kyssa dig är nog det bästa jag har gjort” sa han och jag log.
Vi gick sedan ut ur rummet hand i hand och gick in i köket där resten av killarna satt.
När vi kom in log dem mot oss.
”Kan vi inte åka till Milkshake City?” Frågade Niall. Killarna vände blickarna mot mig.
”Visst!”
Vi gick ner till bilen och alla hoppade in , förutom jag.
”Hur hade ni tänkt att jag skulle få plats?” sa jag och skrattade.
”Du kan ju sitta i mitt knä” Sa Harry som om det vore självklart.
”Jag kommer ju mosa dig!”
Han skrattade bara och tog armarna om mig och drog mig in i bilen.
”AJ!” Skrek han när jag satte mig.
Jag for upp men Harry bara började gapskratta.
”Jag skojade bara sötnos!” Nu skrattade alla förutom jag. Jag skakade bara på huvudet och smällde lätt till Harry.
Jag satte mig igen och han tog armarna runt min midja.
______________________________________________________________________________________________
Där hade ni kapitel 10 ! Vad tycker ni?? Nu har det börjat hända saker, men snart kommer det hända en sak till som vänder hela novellen. Men det får ni se då...
.
Kapitel 9- Why?
Detta har hänt:
Niall och Zayn kom tillbaka med chips och godis och vi alla gosade ner oss i soffan och vi satte på filmen. Jag satt bredvid Louis och Harry dumt nog. Louis räckte mig en filt och jag gosade ner mig. Harry lutade sig närmare och utan att någon annan än vi två märkte det, la han filten över honom också.
Jag hindrade mig själv från att sucka. Varför gjorde han det så svårt att ignorera honom ?
___________________________________________________________________________________
Filmen var bra, men den var så läskig att jag och Harry på något sätt kom närmare varandra. Det dåliga var... att jag gillade det. Så därför flyttade jag mig lite ifrån honom. Han flyttade också ifrån mig lite, vilket verkligen gjorde ont.
När filmen var slut tackade jag för mig, eftersom det kändes som om jag inte kunde andas. Jag gick ut i hallen och killarna följde efter mig.
”Vill du ha skjuts hem Mel?” frågade Louis.
”Nä men tack ändå. Min bror kommer och hämtar mig” Ljög jag, och som tur gick de på det. Jag sa hejdå till dem och gick sedan nedför trapporna, ut genom porten och började gå längs gatan, hem. Det var en lite halvvarmt ute eftersom det var sommar, så jag frös inte i min skinnjacka. Men eftersom det var mörkt ute, gick jag fort. Det var knappt en halvtimme att gå tillbaka till hotellet, och vägen var enkel.
När jag kom tillbaka till hotellet gick jag direkt och la mig.
Dagen efter vid frukostbordet var pappa tyst. Ovanligt tyst. Jag kollade konstigt på mamma, hon bara ryckte på axlarna. Men jag kunde se i hennes blick, att något inte stämde. Det såg ut som om hon hade saker att tänka på. Det hade vi alla.
Plötsligt fick jag ett sms.
”Vi måste prata. Milkshake City om 30 minuter? ” Det var Harry.
“okej”
Harrys perspektiv:
“Du vet att du kommer få berätta det för henne någon gång”
Jag och Louis stod i köket. Niall var ute med en kompis som var i London för tillfället, Liam var ute med Danielle och Zayn var ute med Rebecca, så det var bara jag och Louis hemma.
”Jag antar det” sa jag och plockade upp mobilen.
Louis satte sig på en stol och kollade upp på mig.
”Sms:ar du henne nu?” frågade han.
”Ja”
”Vi måste prata. Milkshake City om 30 minuter? ” skrev jag. Efter bara några sekunder fick jag ett svar.
”Okej”
Jag gick ut i hallen och tog på mig mina skor.
”Hejdå!” ropade jag innan jag stängde dörren och började gå mot milkshake city. När jag kom fram stod Melinda redan där. Vackra Melinda. Som vanligt blev jag alldeles varm när jag såg henne.
”Hej” sa jag när jag kom fram till henne.
”Hej” Hon flackade lite med blicken.
”Kan vi gå och prata, lite mer... avskilt? Frågade jag.
”Visst” svarade hon vi började gå.
Plötsligt stannade hon. Vi var vid ett ganska folktomt område.
”Vad är det med dig egentligen?” sa hon.
”Va?”
”Ända sedan vi... kysstes har du varit helt konstig och dryg? Och varför är du så hemlighetsfull?” sa hon och kollade argt på mig.
”Det har du inte med att göra” sa jag surt. Det var inte meningen at det skulle låta så, och jag ångrade mina ord direkt.
”Nähä” hon vände på klacken och började gå tillbaka.
”Melinda, vänta!” ropade jag men hon lyssnade inte. Jag ville skrika ut allt, alla hemligheter jag hade, men jag visste att jag inte fick. Jag ville skita i världen , och bara vara med henne.
Jag sprang ifatt henne och la en hand på hennes axel.
”Jag önskar att jag kunde berätta allt, alla mina hemligheter. Men det får jag inte” Hon vände sig om till mig.
”Okej. Men vänta dig inte att jag stannar här”
Sedan gick hon, men hennes ord stannade kvar. Det gjorde ont, så ont.
En tår trillade ner för min kind och jag började gå. Ett par fans kom och frågade om de fick ta en bild med mig, men jag puttade bara iväg dem. Jag visste att jag var så dryg, men jag orkade inte. Jag gick hem.
När jag gick in i lägenheten kom Louis för att säga hej, men han gick bara och kramade mig och jag gick sedan in på mitt rum. Han visste att jag inte ville prata, och lämnade mig ifred.
Melindas perspektiv:
Jag kunde inte fatta vem Harry var. Den Harry som jag suttit bredvid i flyget och den Harry som räddat mig när jag tappade bort mig, fanns tydligen inte kvar. Tårarna rann där jag satt i mitt rum.
Jag tog upp mina hörlurar och satte i dem i öronen. Jag satte på Jessie J – Who You Are och höjde till högsta volym. Det gjorde ont, men jag brydde mig inte.
Louis perspektiv:
När Harry kom hem gick han direkt in på sitt rum, och jag visste att något var fel, men även att han ville vara ensam.
Sedan han träffat Melinda hade han inte varit sig själv. Han verkade ofta drömma sig bort och han var lite off. Jag satte på lite te och hällde sedan upp det i kopp. Jag rörde om och såg hur väskan for runt.
______________________________________________________________________________________________
Där har ni kapitel 9! Vad tycker ni? Jag ska iväg och "parta" nu, så det blir tyvärr inga fler ikväll.
PUSS!!
Kapitel 8 - The Moment
Detta Har Hänt…
Alla lämnade vardagsrummet förutom Jag och Harry som stod kvar. Någon minut senare hörde vi hur dörren slog igen.
”Så.. ska vi fixa?” Sa Harry och log.
”Okej!”
________________________________________________________________________
Han nickade och log. Han drog in mig på hans rum så vi kunde hämta kuddar. Vi gick ut till vardagsrummet igen och la ner kuddarna. Harry stannade upp och kollade på mig med en min jag inte kunde beskriva. Jag kunde inte tänka, jag stod som fastklistrad på marken och kunde slita mina ögon från honom. Plötsligt med en snabb rörelse tog han tag i en kudde från soffan och drämde den på mig, fast inte hårt. Han flinade till och jag tog också tag i en kudde och drämde den i hans huvud.
”Utmanar du mig?! ”Sa han och slog till mig med kudden en gång till. Jag skrattade till och försökte slå honom igen, men han tog tag i den och slängde ner den på golvet.
Istället började han kittla mig och det var en av mina svagheter. Jag började skratta som en galning och han började också skratta. Plötsligt hamnade vi väldigt närma varandra med ansiktet. Allt bara stannade. Han kollade in i mina ögon och han lutade sig sakta fram och våra läppar möttes. Än en gång kunde jag inte beskriva känslan.
-Harrys perspektiv-
Jag fick inte… men jag gjorde det ändå. Jag kysste henne. Och det var det bästa jag någonsin gjort. Fast hur mycket jag än ville fortsätta, var jag tvungen att sluta, för hennes lust. Om hon skulle få reda på att jag var ”känd” så…kanske hon inte skulle gilla mig för vem jag var. Hon öppnade sina ögon och jag flyttade mig lite ifrån henne.
”Förlåt” sa jag.
”Varför säger du förlåt?” sa hon och log mot mig. Jag kände fjärilarna flyga runt i min mage.
Jag ryckte på axlarna. ”Ska vi fortsätta?” frågade jag och hon nickade. Jag gick in på Louis rum och hon följde
efter. Jag kollade snabbt på henne och hon såg så besviken ut. Det gjorde ont att se henne så, men det var bäst så. Varför kysste jag henne?! Nu var allt bara en enda röra.
Plötsligt hörde jag hur dörren öppnades och killarnas prat i hallen och jag pustade ut.
”HEEJ!” ropade dem och vi ropade hej tillbaka. Vi gick tillbaka in i vardagsrummet och killarna kom gåendes med 3 chipspåsar, en stor påse godis och 3 cola flaskor.
Melinda kollade storögt på det och Niall skrattade till.
”Har du aldrig sett godis förut tjejen?”
”Jo, men inte så mycket. Ska vi äta upp allt?!”
”Ja såklart. Vi är 5 killar och 1 tjej. Vad väntade du dig?” sa han och skrattade.
Alla satte sig i soffan förutom Zayn och Niall, som gick ut och hämtade glas & skålar till chipsen.
”Vilken film hyrde ni?” frågade jag.
”Paranormal Activity 2!” svarade Louis.
Melindas perspektiv:
Harry nickade och sedan kollade han bara rakt fram. Han hade varit konstig sedan kyssen. Han ångrar sig säkert, jag var ganska säker på det. Men varför hade han gjort det? Jag klagade inte, men varför? Han visste nog inte det själv. Han gillade ju inte ens mig? Han ville bara vara kompisar. Det var allt. Så jag skulle lämna honom ifred. Jag skulle bara vara en bra kompis, och glömma alla mina dumma känslor.
Niall och Zayn kom tillbaka med chips och godis och vi alla gosade ner oss i soffan och vi satte på filmen. Jag satt bredvid Louis och Harry dumt nog. Louis räckte mig en filt och jag gosade ner mig. Harry lutade sig närmare och utan att någon annan än vi två märkte det, la han filten över honom också.
Jag hindrade mig själv från att sucka. Varför gjorde han det så svårt att ignorera honom ?
____________________________________________________________________________________________
Där har ni kapitel 8! Det börjar hetta till nu, vad tycker ni? Tyvärr blir det de sista kapitlet för ikväll, eftersom jag är så sjukt trött. Men ni får ett par imorgon, tror jag ! :) Som ni ser har jag gjort om designen på bloggen. Men jag är inte riktigt nöjd, så jag kanske bytar snart.
PuSS!
Kapitel 7 - With You
Detta har hänt...
Dessutom, visste hon inte ens om att jag var i ett känt band. Och jag ville inte att hon skulle veta. Jag ville inte ta risken att bli utnyttjad. Jag suckade. Varför var kärlek så svårt?
Melindas Outfit
Melindas perspektiv:
När jag vaknade nästa morgon hade jag fått ett sms från Harry .
”Lust att komma på filmkväll hos oss ikväll? ”
”Ja, såklart! Men jag kan inte vägen till ert hus… ”
”Vi hämtar dig klockan 7”
Jag svarade inte på det och steg sedan upp ur sängen. Jag skuttade in i badrummet.
1 timme senare-
Vi satt vid frukosten och åt. Mamma och pappa var fortfarande lite arga över igår så vi bestämde oss för att inte göra någonting idag, vilket passade mig bra.
Erik hade sett någon klubb igår och han frågade mamma om han fick gå på den. Hon sa ja, och jag suckade. Min bror på klubb kändes bara FEL. Men det gjorde mig ingenting eftersom jag ändå inte skulle vara hemma. Plötsligt kom jag på en ide. Mamma och pappa skulle aldig låta mig gå på någon filmkväll hos någon kille(eller ännu värre- killar...) så jag sa:
” Kan inte jag också få gå? Snääälllaaa?? ”Erik kollade surt på mig.
”Jo, bara ni håller i hopa hela kvällen” sa pappa och fortsatte på sin macka.
Jag log nöjt och Erik kollade brännande på mig.
”Vad fan?” sa Erik. Jag och Erik hade gått upp till korridoren där våra rum låg.
”Ja, asså jag ska ju inte gå. Jag ska på filmkväll hos en kille och mamma och pappa hade aldrig gått med på det. Om du berättar det för dem dödar jag dig, bara så att du vet”
Erik lyfte ett ögonbryn och flinade sedan till.
”Okej syrran”
Lite senare satte jag mig vid dator, som jag hade tagit med mig. Jag klickade upp Facebook. Några kompisar hade skrivit på min logg. En av dem var Ellen, en tjej gick på min skola och vi var ganska nära.
-Du, jag hörde att One Direction är i London, och du är också där! Snälla , om du ser dem , säg att jag älskar dem?!-
Jag svarade:
-Saknar dig med. Men, du tror att jag träffar dem. HAHA, dagens skämt XD-
Jag orkade inte sitta vid datorn längre så jag stängde ner den och började göra mig iordning.Jag sminkade mig lätt och satte sedan på mig mina skor, sen gick jag ner i lobbyn och mötte Erik.
”Sticker du nu?” sa han.
”Ja”
Jag öppnade dörrarna och gick ut. Där ute stod Louis med jeepen och vinkade mot mig. Jag vinkade tillbaka och började gå mot honom. Jag hoppade in och likaså gjorde Louis.
”Hej Mel, hur är det?” Sa han glatt och startade bilen.
”Bra, själv då?”
”Jättebra”
Efter 15 minuter stannade han bilen utanför samma hus som igår.
Vi hoppade ut och skyndade upp till lägenheten. Louis knackade och efter bara några sekunder öppnade Niall
”MEL HEEEJ!” Sa han och överraskade mig med en kram. Plötsligt hörde jag steg och Harry, Liam och Zayn ploppade upp från typ ingenstans och hoppade på mig. Jag började gapskratta och det gjorde Niall och Louis också.
Dem släppte äntligen och jag tog av mig skorna och min jacka.Vi alla trippade ut i vardagsrummet.
”Okej hur gör vi?” Sa Zayn .
”Jag och Mel kan stanna här och fixa, så kan ni åka iväg och hyra film och köpa godis?” Sa Harry.
Killarna kollade snabbt på honom sedan nickade dem.
”Om det är okej för dig alltså?” Sa Harry och kollade på mig. Jag märkte plötslig att jag stod och log som ett fån, så jag nickade.
”ja” Jag ville bara spricka av lycka.
Alla lämnade vardagsrummet förutom Jag och Harry som stod kvar. Någon minut senare hörde vi hur dörren slog igen.
”Så… ska vi fixa?” Sa Harry och log.
”Okej!”
__________________________________________________________________________________________
Så ,där hade ni nästa kapitel! Vad tycker ni ? Än en gång vill jag tacka för alla kommentarerna!
Även min klasskompis Ellen kom med där en sväng. Så hon är baserad på en riktig person! På tal om det, på söndag kväll får ni veta vem som blev vinnaren ! Eller vinnarna. Det blir kanske så att ni alla kommer med i novellen. Vem vet...
PUSS!
kapitel 6 - I Hate That I Love You
Detta har hänt….
”HEEEEJ!!” hörde jag inifrån lägenheten.
Jag tog av mig mina skor och satte upp min jacka, Harry stod och väntade på mig och Louis hade redan gått in. Harry la handen på min rygg och drog med mig in i vardagsrummet.
När jag kom in vändes 3 ansikten mot mig.
”Mel? Hej!” Alla gick fram och krama mig.
”Vill du ringa dina föräldrar? Dem är nog oroliga ” Frågade Harry.
”Ja, tack!”
Han log och gav mig sin mobil. Jag knappade in mammas nummer och hon svarade efter 2 toner.
”Hallå?” Jag blev chockad av hennes röst. Hon lät verkligen orolig.
”Hej mamma det är jag”
”Mel?! Var är du? Mår du bra ?! Va..” jag avbröt henne.
”Mamma! Ta det lugnt, jag mår bra. Jag tappade bort mig när jag var ute, men Harry hittade mig och jag är hemma hos dem nu”
”Vem är Harry!?” Skrek hon nästan i telefonen. Fan, jag hade inte berättat vem Harry var.
”En kompis! Men vad heter vårt hotell? ”
”Okej, men det heter central park hotel !”
”Okej mamma, jag kommer snart. Det är ingen fara ”
Vi la på och jag gav mobilen till Harry.
”Tack” sa jag
”Ingen fara, vad hette hotellet?”
”central park hotel"
Jag sa hej då till killarna och Louis och Harry gick med mig ut till Jeepen igen. Louis startade motorn. När vi kom fram till hotellet gav först Louis mig en kram, sedan Harry. När jag kramade honom…Så kände jag mig hemma.
Jag vet inte hur länge vi stod där och kramades, men när Louis hostade till släppte han mig.
”Ska jag följa med in? Man vet aldrig om du tappar bort dig i hotellet” sa han och skrattade.
”Du kommer aldrig släppa det va? Men du måste jag skynda mig innan min mamma svimmar. Tack för skjutsen, tack för allt ”
”Haha, allt för dig!” sa dem och jag log. Jag klev ut bilen och gick in i hotellet. När jag kom in vände jag mig om och jag såg dem köra iväg.
-2 timmar senare, kl.23.00
Jag låg i sängen och försökte sova, men det enda jag kunde tänka på var Harry. Till och med när mamma stod och skällde ut mig för att jag inte hade ringt eller stannat hos dem, tänkte jag på honom. Hans ögon, hans fina gröna ögon. Och hans leende. När han log mot mig… så kändes det som jag flög, jag blev helt varm.
Jag suckade och skakade på huvudet åt mig själv. Varför skulle jag plötsligt bli kär? Och varför i just honom? Jag var ändå inte tillräckligt bra för hans perfektion…
-Samtidigt, Harrys perspektiv-
Jag satt vid tv:n med killarna och kollade på någon konstig film. jag kollade, men ändå visste jag inte vad det var för någon film. Jag suckade och puttade till Niall för att kunna sträcka på benen lite.
Jag förstod att det inte ens var lönt för mig att kolla på filmen, eftersom jag ändå inte kunde koncentrera mig. Jag reste mig därför upp och sa god natt till killarna, sedan gick jag in på mitt badrum och gjorde mig iordning för sängen.
När jag lite senare väl låg i sängen kunde jag inte sova. Jag vände och vred på mig, men det var omöjligt att somna. Det enda som fanns i mina tankar var Melinda. Vackra Melinda. När jag höll om henne idag innan hon skulle gå ur bilen… så ville jag inte släppa. Det skrämde mig, eftersom att starta ett förhållande nu skulle vara svårt. Jag behövde fokusera på min karriär med killarna, det skulle bara bli problem med en tjej. Men kärlek hade inga gränser… sa en liten röst inom mig. Men, hon gillade säkert inte mig ändå. Dessutom, visste hon inte ens om att jag var i ett känt band. Och jag ville inte att hon skulle veta. Jag ville inte ta risken att bli utnyttjad. Jag suckade.
Varför var kärlek så svårt?
__________________________________________________________________________________________________
Lite kort, men vad tycker ni ? Det kommer ett kapitel till ikväll! :)
Kapitel 5 - You Found Me
Detta har hänt…
Jag gick tillbaka, men efter ett tag så kändes det som jag var på helt fel väg. Jag vände om , men jag kände inte alls igen mig här. Paniken hade börjat stiga och jag tog upp min mobil för att ringa mamma. Jag klickade på den men den var helt svart, den var helt död. FAN. Min mobil hade dött och jag var helt lost. 
Jag ångrade nu bittert att jag hade gått iväg från museet. Varför hade jag inte varit smart nog att stanna? Klockan närmade sig nu 7 och det hade börjat bli mörkt. Plötsligt såg jag räddningen- en telefonkiosk! Jag sprang in och tog upp plånboken för att lägga i ett mynt. Sedan kom jag ihåg … plånboken låg kvar på rummet. Jag kände hur det sista hoppet sipprade ut ur mig. Jag gick ut ur kiosken och började fortsätta gå framåt på gatan.
Jag fortsatte gå ett tag, men orkade snart inte mer så jag satte mig på en bänk, drog upp benen och kände hur tårarna sakta började rinna. Plötsligt så hörde jag hur någon satte sig bredvid mig.
”Melinda?” När jag hörde rösten släppte all rädsla och oro. Även om jag bara hade hört den så få gånger så kände jag igen den och visste precis vem den tillhörde. Jag vände upp huvudet och mycket riktigt - där satt Harry och kollade oroligt på mig.
”Harry”
”Vad gör du här? Och vad har hänt?” frågade han oroligt.
”Jag var på museum med familjen men sen gick jag och sen kunde jag inte hitta tillbaka” snyftade jag. Till min förvåning sträckte han sig fram och kramade mig, sedan reste han sig upp och sträckte ut sin hand.
”Kom” sa han och gav mig ett snett leende. Jag log mot honom och tog hans hand. Det gick en elektrisk stöt igenom mig, och mitt hjärta började slå fortare.
Harry plockade upp sin mobil och tryckte lite, sedan satte han den mot örat.
”Hej, kan du hämta upp oss?...Jag och Melinda...berättar sen...bra, ses!”
Han la på och la ner mobilen i fickan igen.
”Louis kommer och hämtar oss, är det okej?”
Jag nickade och han log. Efter ett tag kom vi ut på en väg, och där stod en svart jeep.
Harry drog mig mot den och jag följde efter. Vi satte oss båda i baksätet.Jag såg att Louis satt vid ratten och han vände sig om när vi kom in.
”Hej Mel!”
”Hej Lou!”
”Så kan någon berätta vad som har hänt?” sa han och log.
Jag berättade hela historien för dem. Även om jag hade berättat för Harry innan, men vissa saker hade jag inte berättat.
”…och då hittade Harry mig” avslutade jag.
”Okej, det var ju bra att han hittade dig där! Men vad heter hotellet du bor på? Jag kan skjutsa dig dit”
”Tack! Det heter.. eh.. ” jag kunde inte komma på vad hotellet hette.
Killarna skrattade till och jag suckade.
”Men vi kör hem till oss så länge okej? Det gör ju ingen nytta att sitta här” Sa Louis.
Jag nickade och Louis startade motorn. Vi körde i kanske 20 minuter, sedan stannade vi framför en byggnad. Vi hoppade ut och gick fram till porten. Harry slog in en kod och den öppnades. Vi tog hissen upp, sedan stannade vi utanför en dörr.
”Välkommen till vår lägenhet, du får ursäkta röran” sa Louis. Han öppnade dörren och jag steg in i en stor modern hall. Det var sådär 20 par skor slängda lite överallt och några jackor hängde på några krokar som satt på väggen.
”HALLÅ!?” Ropade Louis.
”HEEEEJ!!” hörde jag inifrån lägenheten.
Jag tog av mig mina skor och satte upp min jacka, Harry stod och väntade på mig och Louis hade redan gått in. Harry la handen på min rygg och drog med mig in i vardagsrummet.
När jag kom in vändes 3 ansikten mot mig.
_______________________________________________________________________________________________
Förlåt för det korta kapitlet! Jag LOVAR att det kommer 2 imorgon! Tänkte också bara säga att om ni har någon fråga till mig, eller om det är någon fråga om novellen, så är det bara att skicka ett mejl till mig :)
[email protected]
PUSS!
Kapitel 4 - Lost
Jag vaknade av att den irriterande solen lös mig rätt i mina ögon. Jag tog upp min mobil som låg bredvid sängen och såg att klockan var 8.45. När jag äntligen var på semester skulle jag tvunget vakna tidigt. Plötsligt plingade min mobil till och jag såg att jag hade fått ett sms från min bästis, Sanna.
”Görs? C: ”
”Vaknade precis, saknar dig tolle :)”
”Saknar dig med tolle ;)”
Jag skrattade lite för mig själv, reste mig upp ur sängen och trippade in på badrummet för att ta en dusch. När jag kom ut skuttade jag direkt fram till min resväska med bara handduken om mig och letade upp en svart cardigan och ett blått linne och ett par svarta jeans.
Sen gick jag ner till frukosten där resten av familjen redan satt.
”God morgon! Vad gör du uppe så tidigt?” sa pappa.
”Jag vet inte…” Jag tog frukost och satte mig med dem andra.
”Vad ska vi göra idag då?” det var mamma som ställde frågan.
”Jag vill shoppa och bara kolla runt i staden” sa jag med munnen full av mat.
Både pappa & Erik suckade och jag började skratta.
”Vi gör det idag tycker jag, så kan vi göra något annat i morgon” sa mamma och vi log mot varandra.
Och så blev det, 1 timme senare var vi redan i full gång. Det var helt galet hur mycket det fanns att shoppa i London. Jag och mamma sprang runt som galningar medan pappa och Erik sakta gick efter. Efter några timmars shoppande kände vi oss ganska slut allihopa. Vi gick förbi Milkshake City, och bestämde oss för att gå in.
När vi kom in gick vi direkt fram till kassan. Plötsligt hörde jag en bekant röst skrika mitt namn.
”MELINDA!”
Jag vände mig chockat om och såg att Harry satt med dem andra 4 killarna i ett hörn av rummet.När han såg att jag såg honom lyfte han armen och vinkade. Jag gick fram till dem.
”Förföljer du mig eller?” sa Harry och skrattade.
”Förföljer du mig?” sa jag och skrattade också.
Killarna skrattade.
Louis, som jag tror han hette, slog till Harry lätt på armen och kollade menande på honom.
”Em…” sa Harry och lät plötsligt väldigt nervös. ”Skulle jag kunna få ditt nummer?”
”Visst” sa jag och kände hur fjärilarna började flyga i min mage igen.
Han gav mig hans mobil och jag slog in mitt nummer sedan gav jag den tillbaka till honom. Plötsligt kom jag ihåg min familj, så jag sa hejdå till killarna och gick tillbaka. Ingen sa något när jag kom tillbaka, men när vi hade satt oss ner och killarna hade gått så fick dem mål i munnen igen.
”Jag lovar, jag känner igen dem killarna från någonstans” sa mamma.
Jag ryckte på axlarna och kollade ner i min milkshake. Plötsligt plingade min mobil till och jag drog upp den ur fickan.
”Haha” Det var okänt nummer.
”Um.. Harry? Är det du? ”
”Ja.. kolla ut genom fönstret”
Jag kollade ut mot fönstret och jag såg killarna stå och vinka, sedan gick dem skrattande iväg. Jag log, vad gulliga dem var. Jag klickade upp Harrys nummer och sparade det som en kontakt.
-Nästa morgon, vid frukosten-
”Vad ska vi göra idag då? Jag pratade med receptionisten, och hon sa att det fanns ett väldigt intressant muséum som inte ligger så långt här ifrån” Sa pappa medan jag tuggade på en macka med jordgubbssylt.
Vi alla tyckte det var en bra idé, så 2 timmar senare satt vi alla i en taxi på väg till museet. Det var inte så nära som pappa hade sagt, märkte vi. Vi körde i säkert 20 minuter innan vi var framme. Själva museet var jättefint, men inte så stort. Vi köpte biljetter och gick in. Det var faktiskt intressant, men inte precis hur jag hade velat spendera en dag i London. Jag såg några bitar av ett skepp och jag ryste till.
”Mamma, kan jag inte få gå en runda själv i London? Det var inte speciellt kul här… ”
Mamma och pappa var så uppe i att läsa om något gammalt fartyg och Erik var och kollade på någon kanon (….) dem mumlade något med
”okej, gör som du vill, ha bara med mobilen” jag nickade och skyndade till närmsta utgång.
Jag kom ut och drog ett djup andetag. Jag hade aldrig gillat dessa ”krigs” museum, eftersom de bara påminde om död och damm. Med snabba steg gick jag in i kvarteret som låg rakt framför mig. Jag gick runt ett tag, kollade in i lite affärer och plötsligt märkte jag att klockan var 5 så det var nog dags att gå tillbaka.
Jag gick tillbaka, men efter ett tag så kändes det som jag var på helt fel väg. Jag vände om , men jag kände inte alls igen mig här. Paniken hade börjat stiga och jag tog upp min mobil för att ringa mamma. Jag klickade på den men den var helt svart, den var helt död. FAN. Min mobil hade dött och jag var helt lost.
_________________________________________________________________________________________________
Lite längre kapitel, vad tycker ni ? Jag vill än en gång tacka för alla urgulliga kommentarer :) Sedan vill jag också tacka alla som har skickat in mejl till mig om att vara med i novellen. Oj nu låter det som jag har ett sånt tacktal på en MTV gala ...
Jag tänker inte skriva 4 kommentarer eller något för nästa kapitel, eftersom jag inte skriver för kommentarer, utan för er. Men jag klagar inte om någon ger något tips , eller något ;) Och snälla, om något är dåligt eller om ni har några synpunkter, så skriv det, va inte rädda för att såra mig eller något, haah :)
PUSS!
Vill du vara med i novellen?
Som rubriken säger; Vill du vara med i novellen? Vinnare kommer få vara med. Det enda du behöver göra är att skicka ett mejl till [email protected]
Mejlet ska innehålla:
Glöm inte att märka det med " Jag vill vara med i novellen " eller något liknande :D och om ni har någon fråga så är det
bara att kommentera :)
Jag kommer välja vinnaren i helgen (om det nu är någon som vill..)
Puss!
Kapitel 3 - Butterflies
Väl uppe i luften andades jag ut. Harry hade skrattat hela vägen upp.
Jag gav honom en sur blick och han tvingade sig själv att sluta skratta.
”Förlåt, det här är inte alls kul för dig” sa han men jag såg hur han knappt kunde hålla skrattet inne. Plötsligt ”hoppade” planet till och jag pep till. Han bröt ut i skratt och jag kunde inte hålla mig heller.
”Så vad ska du göra i London?” Frågade han.
”Jag och min familj ska bara ha en semester. Vad ska du göra?”
”Jag ska….” han fortsatte inte meningen , som om han kom på att han inte fick berätta det, som om det var hemligt.
”Inget speciellt, vi bor där liksom” fortsatte han. Jag kollade förvirrat på honom och han ryckte på axlarna.
”Vi?” undrade jag.
Harry ställde sig upp och pekade på de två raderna bakom oss. Där satt ytterligare 4 killar. När dem såg Harry vinkade dem men kollade lite undrande på mig.
”Det är Louis och Niall direkt efter oss, sedan är det Zayn och Liam längst bak”
”Jaha! Hur känner ni varandra då?” Vi hade satt oss ner igen.
”Vi är bästa kompisar, typ bröder”
Jag och Harry fortsatte att snacka. Efter ett tag kändes det som vi hade känt varandra i flera år. Jag brukade ha svårt att prata med killar, men det var så lätt med honom.
Efter ett tag kände jag hur mina ögonlock blev tunga och jag skulle bara vila lite….
”Du… vi ska landa nu” viskade någon till mig. Jag öppnade ögonen och till min förfäran hade jag somnat på Harrys axel. Åh nej.
”Oj, somnade jag på dig, förlåt … ” jag rodnade.
”Haha, det gör inget” sa han och blinkade.
Jag kände hur varm jag blev. Plötsligt insåg jag vad han sa.
”Ska vi landa!?” pep jag. Han började skratta igen och jag satte på mig bältet. Jag stängde ögonen och önskade bara att jag var nere.
Plötsligt petade någon till mig.
”Vi har landat nu ” Jag öppnade ögon och fann honom sitta och flina.
”Lever vi?” pep jag.
”Jadå” försäkrade han. Jag pustade ut.
”Tack för att ni flög med oss, välkomna tillbaka!” Jag skakade på huvudet.
”Aldrig mer”
”Hur ska du komma hem då?”
”Just de…”
”Du ses vi igen?” Frågade han.
”Jag hoppas det! Världen är liten”
Han nickade, log och vi kramade snabbt varandra sedan gick vi ut.
-15 minuter senare-
Jag och min familj hade träffats igen och nu satt vi alla på ett fik, och som jag hade förespått, det regnade. De hade frågat mig hur det gick, och jag berättade att jag hade haft det bra. Men jag undanhöll att jag hade suttit med Harry. Min pappa, gillade inte killar. Eller inte sådana som var i min ålder i alla fall. Själv hade jag gett upp killar för länge sedan eftersom alla killar jag hade varit ihop med hade slutat dåligt.
Vi tog en taxi till vårt hotell, vilket var hur stort och snyggt som helst. Min familj var definitivt inte fattig, men detta väntade jag mig inte. Vi gick in och checkade in, sedan åkte vi upp på rummen. Jag och min bror hade vars ett och min mamma och pappa skulle dela.
När jag kom in på mitt rum tappade jag hakan. Det var så mysigt och jag hade typ en dubbelsäng…För mig själv! Jag var inte van med sån här lyx. Jag tog upp mobil och såg att jag hade fått ett sms.
”Vi vet att vi inte har åkt på semester på länge, så du får ett lite extra lyxigt rum nu. Vi älskar dig! //Mamma & Pappa”
Jag log för mig själv och knappade in :
”Jag älskar det ! Tack tack tack! Älskar er också!”
Eftersom klockan började närma sig 8 , och jag var så in i bomben trött, så gick jag in på toaletten och gjorde mig iordning för sängen. Jag satte igång tv:n men det fanns inget kul.
Jag släckte och stirrade upp i taket. Tankarna vandrade iväg till killarna igen. Jag kunde inte glömma hans ögon, han vackra gröna ögon. Harrys ögon. Med dem i huvudet somnade jag.
_____________________________________________________________________________________________
Lite längre nu, vad tycker ni? Vill tacka så jättemycket för de urgulliga kommentarerna, jag blir så taggad att skriva då! TACK TACK TACK!
Kapitel 2 - Trouble
”Kom nu Mel!” ropade mamma. I alla dessa tankarna hade jag totalt missat att vi fick gå in och jag började springa ikapp min familj.
Vi ställde oss i kön och väntade på att få våra pass kollade och biljetter. När det var min tur så gick jag fram. Damen som stod och kollade kollade lite konstigt på mig och det ända jag kunde tänka var FAN FAN FAN vad var det för fel?
”Det måste ha blivit något fel här” sa hon. Jag stelnade till. Min pappa gick fram och började prata med damen.
Sedan kom han tillbaka och sa:
”Det hade blivit något fel, du hade fått en första klass biljett istället och vi fick inte byta den. Är det okej om du sitter i första klass? ”
Jag tog ett djupt andetag och nickade. Sedan skildes jag från min familj för att jag skulle gå till 1:a klass och min familj gick till 2:a klass. Vad hade jag gett mig in på?!
När jag kom till 1:a klass tappade jag nästan hakan. Det var så mycket lyxigare än vad jag hade väntat mig. Stolarna var vita och prydliga. Allt kändes så fräscht. Man satt liksom 2 och 2 . Jag kollade min biljett och letade upp min plats. När jag kom fram så såg jag att jag inte satt ensam. Det satt en annan kille där… och han var snygg.
På min plats låg det en väska, vad pinsamt. Skulle jag bli tvungen att säga till honom att flytta den? Och ännu värre, skulle jag bli tvungen att sitta bredvid honom hela vägen till England?
Jag suckade och fortsatte vägen fram till min plats. När jag kom fram kollade han upp på mig.
”Oj, ska du sitta här?” frågade han.
”ja… ”
”oj, sorry” han flyttade väskan. Han hade lockigt mörkt brunt hår och oh min gud vad snygg han var.
Jag satte mig ner och kollade ner i golvet. Det var ett sånt riktigt awkward moment. Som tur så avbröt rösten i högtalarna att vi skulle sätta på oss bältet. Darrande knäppte jag bältet och intalade mig själv att andas.
”Nervös?” frågade han. Jag gav han ett snett leende.
”Lite”
”Har du aldrig flugit innan? ”
”Jo, när jag var 3 åkte jag till Grekland, men det var så länge sedan” Varför pladdrade jag på som en idiot? Han brydde sig knappast om var du var när du var 3, tänkte jag.
”Okej, men det är inte så farligt, jag lovar” sa han med ett snett leende.
”Fresten , jag heter Harry” sa han.
”Melinda”
Plötsligt började planet röra på sig och jag drog in ett djupt andetag. Han började gapflabba. Jag kollade surt på honom men han fortsatte bara skratta. Sedan började jag också skratta. Folket runt om oss kollade konstigt på oss.
När jag insåg att vi var på startbanan så slutade jag skratta och spände mitt bälte som redan satt hårt.
Plötsligt satte planet igång på riktigt och jag blundade.
_______________________________________________________________________________________________
Litet men andra kapitlet, vad tycker ni? Känns lite tråkigt att skriva när ingen kommenterar...
Glöm inte att ge mig tips på vad jaag kan göra bättre osv!
Det kanske kommer ett kapitel till ikväll, får se för jag har ganska mycket läxor.
Puss!
Kapitel 1 - London Here I Come
Regnet smattrade utanför mitt fönster och en rysning gick igenom min kropp. Att sitta hemma i regniga Helsingborg på en lördag var så tråkigt. Fast jag satt nog hellre här i mitt rum skuren från omvärlden- än att vara med kompisar idag. Förstå mig inte fel, Jag älskade att vara med mina kompisar, men inte riktigt idag.
Men jag behövde inte stå ut med regnet så mycket till- imorgon skulle jag och min familj för första gången åka till London. Fast det regnade nog där också, nu när man tänker efter...
Plötsligt vibrerade min mobil till och jag plockade upp den och såg att jag hade fått ett sms från min mamma.
"Har du packat klart för imorgon?"
Jag fällde ut tangentbordet och började skriva tillbaka:
"Ja"
Det pirrade till i magen, om 24 timmar skulle jag vara i London ...
-Nästa morgon , klockan 5.00 (på morgonen…) -
"Melinda, vakna! "Mamma drog upp gardinen och jag kisade med ögonen.
"Vad gör du?!" ropade jag och drog upp täcket.
"Men lille du, har du glömt att vi ska till London idag? Eller du kanske vill missa flyget och stanna hemma"
Jag suckade och drog undan täcket, ställde mig upp och gick in i badrummet och satte igång duschen. När jag var klar, gick jag till garderoben och plockade på mig ett par svarta jeans och en skjorta, blåste håret och sminkade mig lätt. Jag tog min resväska som stod i hörnet och började gå neråt.
”För en gångs skull har du inte med dig 50 resväskor” slängde min bror ut sig när jag kom ner.
Jag räckte tungan mot honom och öppnade kylskåpet. Ett par mackor blev det till frukost idag. Plötsligt hörde jag steg och mamma och pappa kom ut från deras sovrum med varsin stor resväska.
”Vad bra att ni är uppe, vi sticker om 2 timmar!” sa pappa och tog själv en macka. Mamma hade redan satt sig ner och läste nu tidningen.
”Mel, vet du vilka One Direction är?” sa hon och kollade upp från tidningen.
”Jag vet att det är ett känt pojkband från England, och typ att alla tjejer i min årskurs gillar dem?”
”Okej, för det står här att dem är i Stockholm och alla tjejer där uppe är som galna”
Mamma återgick till tidningen och jag åt upp mina mackor.
-4 timmar senare på Stockholms flygplats, Arlanda
Vi hade tagit tåget från Helsingborg upp till Arlanda, sedan hade vi checkat in väskorna osv.
Och nu stog vi här utanför gaten och väntade på att få komma in. Jag var nervös, det var flera år sedan jag åkte flygplan. Det var när jag var 3, då vi hade åkt till Grekland.
Jag försökte intala mig själv att det var större risk att man skulle krascha med bilen än med flygplan, men ändå var jag rädd. Sedan kom jag på en annan grej. Tänk så fick jag inte ens gå på planet? tänk så var min biljett fel? Jag drog in ett djupt andetag.
__________________________________________________________________________________
Första kapitlet, vad tycker ni? Ge mig gärna tips vad jag kan förbättra med mitt skrivande!
One Direction kommer komma in i novellen snart, för er som undrar :)
Designen är inte klar, jag jobbar på den. Lite senare kommer det komma chanser att få vara med i novellen:)
Om Novellen
Denna novellbloggen handlar om 16 åriga Melinda. Hon bor i Helsingborg, Sverige med sin mamma ( Klara ) , sin bror ( Erik ), och sin pappa (David). Melinda har brunt långt hår och 175 cm lång ungefär.
Hon är en sprallig tjej, lever livet.
Melinda's bästa vän heter Sanna , och dem har varit bästisar sedan dem var små. Det fanns nog inget de inte berättade för varandra.
Första kapitlet kommer kanske upp ikväll!
/ Mikki
