TheOneDirectionStory

”Ta din jävla jacka och dra här ifrån” sa hon ilsket och både jag och Louis kollade förvånat på henne. ”Älskling vad är det?” sa Louis oroligt. ”Hörde du inte vad jag sa? Gå!” skrek hon och puttade ut honom genom dörren. Hon smällde igen dörren och jag kollade förvånat på henne.”Vafan?” sa jag och hon drog ett djupt andetag. ”Han tänkte göra slut ändå. Du och Harry fick ju inte vara ihop, då får ju inte jag och Louis det heller. Och om han gjorde slut med mig, skulle det göra mer ont...” sa Sanna och snyftade lite.Jag kramade henne, och det slutade med att vi båda hamnade i soffan snyftandes med varsin ben & jerry och en film.

______________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Jag satt kvar i bilen och lyssnade på musik. Musik var inte så bra som den brukade- den gjorde mig faktiskt illamående nu. Det var som… att musik var dåligt. Det fanns inget som gjorde musiken bra. Plötsligt såg jag hur porten öppnades och Louis gick ut. Hans ansikte var annorlunda. Han såg både förvånad och ledsen ut. Vad hade hänt? Han öppnade dörren och hoppade in bredvid mig.

”Vad har hänt?” sa jag och Louis la händerna på ratten. Han startade sedan bilen och körde ut på vägen. Han bet sig i läppen och gasade. Med det förstod jag att jag inte skulle få ett svar på min fråga, så jag lutade mig tillbaka. Hela bilresan skedde i tysthet, vilket var väldigt konstigt med tanke på att Louis… ja han var aldrig tyst. Men när han var det, så var något fel. Man behövde inte vara ett geni för att förstå det. När vi kom fram parkerade Louis snabbt och gick sedan ut. Jag hoppade ut efter honom och började gå mot vår lägenhet. Klockan hade börjat närma sig 10 och det var helt mörkt ute. Man kunde känna att det fortfarande regnade, och marken var full av pölar. När vi kom in i hallen tog vi av oss skorna och gick ut till vardags rummet.

”Hur gick det?” sa Zayn.

”Bra” sa Louis snabbt och gick sedan iväg, in på sitt rum.

”Vad är det med honom?” Frågade Niall och jag ryckte på axlarna.

”Har ingen aning, ska kolla”   sa jag och gick efter Louis.

Han hade stängt dörren, så jag var tvungen att knacka på.

”Louis, kan jag komma in?” sa jag. När han inte svarade öppnade jag dörren och gick in. Han satt på sägen med benen uppdragna. Till min förvåning grät han, vilket han inte brukade göra så ofta.

”Vad fan har hänt Louis?” sa jag och satte mig bredvid honom.

”Hon gjorde slut” sa han bara. Tonlöst.

”Jag vet inte ens varför” fortsatte han och kollade på mig.

”Vi kanske bara ska glömma tjejer och gifta oss med varandra” sa jag för att pigga upp honom lite. Han log och sedan suckade han.

”Om det ändå vore så enkelt”

Louis perspektiv:

5 dagar gick, utan att jag hörde något från varken Sanna eller Melinda. Jag visste inte hur många sms jag hade skickat, hur många gånger jag hade ringt. De svarade inte. Det var som om dem hade försvunnit från jordens yta. Jag hade till och med åkt hem till dem, men de öppnade inte dörren.

Vi satt och åt när plötsligt Liam slängde sina bestick på bordet och blängde på mig och Harry.

”Nu räcker det! Jag orkar inte med er längre” sa han irriterat.

”Vadå?” Frågade Harry.

”Ni sitter helt tysta ju! Det är inte normalt. I alla fall inte för er!” sa Niall och Zayn och Liam nickade.

”Vill ni att vi ska prata bara?” sa jag.

”Nä , ni ska åka hem till Melinda och Sanna” Sa Liam och jag skakade på huvudet.

”Dem öppnar inte dörren”

”Då får ni sitta där tills dem gör det! Ni är inte er själva utan dem”

Sannas perspektiv:

Jag och Melinda satt och åt när det plötsligt ringde på dörren. Melinda reste sig upp och gick ut till dörren. Jag följde efter henne. Hon kollade i det lilla fönstret för att se vem det var, sedan suckade hon och vände sig mot mig. Jag förstod att det var killarna.

”Vi kommer inte gå” hörde jag plötsligt från dörren. Melinda skakade bara på huvudet och vi gick ut till maten igen. När vi hade ätit upp satte vi oss i soffan.

”Tror du att dem är kvar?” frågade jag.

”Bara ett sätt att få reda på det” sa hon och reste sig upp och gick ut. Hon kollade i det lilla fönstret och kollade sedan chockat på mig.

”Dem sitter fortfarande kvar”

_____________________________________________________________________________________________

”Åt vilket håll ska vi gå?” sa Zayn plötsligt och avbröt mitt tänkande. Jag pekade på en gata som svängde in och Zayn nickade. Vi fortsatte att gå. Det regnade lite smått, men det hade redan börjat bildas små pölar. På grund av det fanns det inte så många människor ute, jag så bara någon lite då och då. Var Melinda verkligen så dum att hon var ute när det regnade? Hon hade kanske gått in någonstans? Jag skulle precis berätta om min uppenbarelse för Zayn när jag upptäckte att han var borta. Jag måste ha varit så inne i mitt tänkande att jag inte hade märkt att han hade svängt. ”Zayn!” ropade jag, men jag hörde inget svar. Jaha, vad gjorde jag nu? Melinda var borta, och nu var Zayn också det. Jag var verkligen bra på att tappa bort människor.

Jag bestämde mig för att fortsätta leta efter Melinda, eftersom Zayn skulle nog också göra det.

”Melinda!” Ropade jag, men inte heller denna gången fick jag något svar. Jag suckade och fortsatte gå.

______________________________________________________________________________________________

(Harrys perspektiv)

Mina skor hade blivit blöta, och det lät när jag gick. Om man tänkte efter, var det ett ganska irriterande ljud, men det kändes som om jag inte riktig brydde mig. Jag tog upp min iPhone för att ringa till Zayn, men han svarade inte. Klockan hade börjat närma sig 9 och det var mörkt.

Ändå fortsatte jag. Plötsligt uppenbarade sig en park, eller vad man nu skulle kalla det. En gräsklädd plätt med träd, kanske? Jag skyndade på mina steg, hon kanske var där.

Jag lät min blick svepa över plätten, men jag kunde inte se något. Plötsligt såg jag en liten figur sittandes ihop kurrad mot ett träd. Det såg ut som Melinda.

”Melinda!” ropade jag och hon vände sig om. Nu var jag säker på att det var hon. Hon reste sig upp och vinglade till lite, innan hon började gå därifrån.

”Vänta” ropade jag och sprang efter henne.

”Vad?” sa hon arg när jag kom ikapp henne.

Även om hon var arg, kändes det fantastiskt att höra hennes röst igen.

”Bara vänta Melinda!” sa jag, men hon fortsatte att gå.

”Sanna ringde, hon är jätteorolig. Snälla, låt mig bara ta dig hem!” Ropade jag och när jag nämnde Sanna stannade hon upp. Hon verkade tveksam om vad hon skulle göra.

”Snälla, så att jag bara vet att du är okej” viskade jag. Hon vände sig mot mig och suckade. Jag log lite, men hon log inte tillbaka. Jag plockade upp min iPhone och ringde Louis.

”Jag har hittat henne” sa jag och hörde hur Louis drog ett lättat andetag.

”Är hon okej?” sa han sedan.

”Ja, det tror jag”

”Bra”

Jag sa var vi var till Louis och sedan la vi på.

”Dem kommer snart” sa jag, men Melinda svarade inte. Hon stod med ryggen mot mig, och man kunde se på hennes kroppshållning att hon var sur.

”Du vet att vi måste prata om det här förr eller senare” sa jag.

”Det finns inget att prata om” sa hon vasst.

”Snälla Melinda, låt mig bara förkla….”

”Nej Harry! Jag vill inte höra på någon av dina ursäkter!” skrek hon nästan. Jag ryggade tillbaka och kände hur mina ögon sakta blev blöta.

”Melinda, snälla” viskade jag. Hon skakade bara på huvudet. Resten av tiden innan Louis kom var tyst. Ingen sa något. Jag ville skrika ut mina känslor, berätta hur jag kände… säga förlåt. Jag kunde göra allt, bara för att hålla henne i mina armar igen.

Melindas perspektiv:

Jag hörde varje andetag han tog. Även om jag inte såg honom, visste jag att han kollade på mig. Hans blick brände i nacken. Och det gjorde ont. Jag ville inget hellre än att vända mig om och kyssa honom, men då skulle mitt hjärta bara bräckas igen. Han skulle svika mig än en gång, och jag skulle inte klara det.

10 minuter senare körde jeepen in på vägen bredvid ”parken” och jag gick in och satte mig. Det var bara Louis och Sanna i, så jag antog att de andra hade åkt hem. Efter lite kramar och sånt startade Louis bilen och körde ut på vägen igen.  Harry satt bredvid mig, men jag var noga med att inte låta min blick fara iväg till honom. Det skulle bara bli svårare då. Så min blick stannade vid fönstret. Husen åkte förbi, fast det vart ju egentligen vi som åkte förbi husen.

Efter bilresan som kändes som 2 timmar som egentligen 20 minuter, stannade bilen och jag och Sanna hoppade ut. Vi sa hejdå till killarna och skulle precis öppna porten när Louis ropade från bilen.

”Vänta!”

Vi vände oss om och Louis kom mot oss, han hade pakerat bilen.

”Jag tror jag glömde mina vantar uppe hos er…” sa Louis och Sanna nickade.

”Ja, juste” sa Sanna och jag kollade undrande på henne.

”Vi gick upp för att leta efter dig där innan…” förklarade hon och jag nickade.

Vi alla tog hissen upp, sedan öppnade jag lägenhetsdörren och vi alla gick in i hallen. Louis tog av sig skorna och for in. Jag tog sakta av mig, och Sanna gjorde detsamma.

”Vad var det ni egentligen bråkade om…?” sa Sanna försiktigt.

”Han sa att de inte fick ha några flickvänner i bandet” sa jag tonlöst.

”Den jävlen...” morrade Sanna till och hon drog ilsket av sin jacka. Blev hon så arg för att Harry hade gjort slut med mig?

”Så!” sa Louis och tog på sina skor igen. Sanna tog upp hans jacka och slängde den på honom.

”Ta din jävla jacka och dra här ifrån” sa hon ilsket och både jag och Louis kollade förvånat på henne.

”Älskling vad är det?” sa Louis oroligt.

”Hörde du inte vad jag sa? Gå!” skrek hon och puttade ut honom genom dörren. Hon smällde igen dörren och jag kollade förvånat på henne.

”Vafan?” sa jag och hon drog ett djupt andetag.

”Han tänkte göra slut ändå. Du och Harry fick ju inte vara ihop, då får ju inte jag och Louis det heller. Och om han gjorde slut med mig, skulle det göra mer ont...” sa Sanna och snyftade lite.

Jag kramade henne, och det slutade med att vi båda hamnade i soffan snyftandes med varsin ben & jerry och en film.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 29,ÄNTLIGEN! Vill än en gång säga förlåt för den dåliga uppdaterigen! Men nu är det jullov och jag har lovat min kompis 2 kapitel innan tisdag :) På tal om jul ! Våran underbara Boo Bear blev 20 år! STORT grattis till honom och God jul på er alla! Även om det var igår ;)

Melindas perspektiv:

Jag hade kommit fram till en park, en av de många parkerna i London. Bredvid ett träd, föll jag ner och blev liggandes i gräset. Jag hade ingen ork att ta mig upp, det fanns heller ingen vilja. Jag ville bara ligga här och dö. Fåglarna sjöng. Det var inte som på film, då fåglarna slutade sjunga när något hemskt hade hänt. Och det slutade det alltid bra i filmer. Hur skulle det här sluta? Jag slöt ögonen.

________________________________________________________________________________________________

Min mobil hade ringt ett antal gånger, men jag svarade inte. Jag orkade inte. Plötsligt kände jag en droppe på min panna och jag suckade. Nu skulle det börja regna också. Fast det gjorde ingenting, lite regn hade aldrig skadat någon. Klockan hade börjat närma sig 6 och det blev mörkare. Inte för att jag brydde mig, men kändes bara så… bra att ligga här.  Jag kände mig så trygg. Sakta somnade jag.

Sannas perspektiv:

Jag hade ringt till Melinda flera gånger, men hon svarade inte. Sedan hade jag ringt Harry, och han svarade heller inte. Oron hade börjat stiga, vad skulle jag säga till Melindas pappa? Jag plockade upp mobilen och tryckte upp Louis.

”Hallå?”

”Hej, det är Sanna. Du, har du sett Melinda?” sa jag snabbt, och blev förvånad över att han förstod vad jag sa.

”Va? Jag trodde hon var hos dig. Hon var här innan, sen började Harry och hon bråka och hon stack. Jag trodde hon hade kommit hem!” Sa han och han lät orolig.

”När hände det?” sa jag snabbt.

“För några timmar sedan”

”Snälla Louis, kan du komma? Vi måste hitta henne” sa jag och kände hur tårarna var på väg.

”Såklart! Jag skickar ut några andra också. Har du någon aning om var hon kan vara?”

”Nej” sa jag och snyftade till.

”Okej, men jag kommer snart” sa han och la på. Jag satte mig i sängen och kollade upp mot väggen på andra sidan. Den var vit, väldigt enkel. Jag lutade mig mot väggen och suckade.

Louis perspektiv:

Jag gick ut ur mitt rum och in till köket, där resten av killarna satt. De såg direkt att något var fel. Harry satt lite avskärmad från de andra, men han kollade upp på mig när jag kom.

”Vad är det?” sa Niall och alla kollade nu på mig.

”Melinda är borta” sa jag och Harrys ansikte bleknade en aning.

”Va?”

”Sanna ringde. Melinda hade inte kommit hem ännu. Hon svarar inte på sms eller samtal heller” sa jag och kramade mobilen i handen. Det var bråttom nu.

”Vad väntar vi på då? Kom!” sa Liam och alla gick ut i hallen och tog på sig skor och jacka. Vi gick nedför trappan och ut till bilen. Vi hoppade in och jag startade bilen och körde iväg. Bilresan kändes ovanligt lång, även om den inte var längre än vanligt. Det var tyst, inte det vanliga stojandet. När vi äntligen stannade stod Sanna redan utanför porten, fullt påklädd. Jag kramade henne snabbt sedan ställde jag mig bredvid henne.

”Vad ska vi göra då?” sa jag.

”Vi går i grupper, på det sättet kan vi kolla fler platser” sa Liam och alla nickade.

Lite senare gick jag och Sanna åt ett håll, Niall och Liam åt ett och Harry och Zayn  åt ett.

Harrys perspektiv:

Hon var borta. Hon var verkligen borta. Jag ville inte tänka på allt som kunde hända henne om hon var ensam ute. Flera scener dök upp i mitt huvud. Våldtagen. Mördad. Misshandlad. Rånad. Och allt skulle vara mitt fel. Hur kunde jag göra så mot henne? Allt var bara fel.

”Åt vilket håll ska vi gå?” sa Zayn plötsligt och avbröt mitt tänkande. Jag pekade på en gata som svängde in och Zayn nickade. Vi fortsatte att gå. Det regnade lite smått, men det hade redan börjat bildas små pölar. På grund av det fanns det inte så många människor ute, jag så bara någon lite då och då. Var Melinda verkligen så dum att hon var ute när det regnade? Hon hade kanske gått in någonstans?

Jag skulle precis berätta om min uppenbarelse för Zayn när jag upptäckte att han var borta. Jag måste ha varit så inne i mitt tänkande att jag inte hade märkt att han hade svängt.

”Zayn!” ropade jag, men jag hörde inget svar. Jaha, vad gjorde jag nu? Melinda var borta, och nu var Zayn också det. Jag var verkligen bra på att tappa bort människor.

Jag bestämde mig för att fortsätta leta efter Melinda, eftersom Zayn skulle nog också göra det.

”Melinda!” Ropade jag, men inte heller denna gången fick jag något svar. Jag suckade och fortsatte gå.

Jag låg i sängen och kollade på Tv, det var något konstigt engelskt program som visades. Jag förstod det inte riktig, programmet alltså. Jag suckade och stängde av tv:n, orkade inte se mer. Jag släckte och la mig i sängen igen. Tankarna for runt. Jag saknade Harry och killarna. Förresten, Harry hade inte ringt. Skulle han inte ringa efter intervjun? Han hade nog bara glömt.

__________________________________________________________________________________________

Nästa morgon:

Jag vaknade av ett irriterande ljud, som jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Jag öppnade ögonen och insåg att ljudet kom från fönstret. Det regnade. Föga förvånande, eftersom det var London. Men det fanns inget att göra åt saken, det var bara att gå upp.  Jag gick in i duschen, 20 minuter senare fortsatte jag till köket. Sanna sov nog fortfarande, så jag bestämde mig för att överraska henne med pannkakor. Jag plockade fram alla ingredienserna, sedan satte jag igång.

”Men pluttis, gör du pannkakor? Sa Sanna plötsligt och jag hoppade till.

”Ja” sa jag och log stolt. Sanna skrattade och sedan hjälptes vi åt att göra klart pannkakorna.

När vi var klara satte vi oss ner och åt. Som vanligt, smakade pannkakorna underbart. Vi åt under tystnad.

”Gud vad gott det var” sa Sanna när vi hade ätit upp.

”Ja. Om vi fortsätter att äta pannkakor såhär ofta, får jag köpa en storlek större i jeans” sa jag och Sanna skrattade. Plötsligt började min mobil ringa och jag såg att det stod Harry på skärmen.

”Hallå?”

”Hej Mel” Leendet som jag precis hade haft på mina läppar försvann. Hans röst lär annorlunda. Det var inte samma glada, varma röst. Nu lät hans röst kall och ledsen. Det lät nästan som om han hade ont, som om han led.

”Vad är det?” sa jag oroligt.

”Kan du komma? Hem till oss? Vi måste prata”'

”Okej, jag kommer snart” sa jag och la på.

”Vad är det?” sa Sanna oroligt och jag ryckte på axlarna.

”Jag vet faktiskt inte. Men jag drar till Harry, är det okej?” sa jag och hon nickande.

”Ja, jag måste ringa min pappa”

En timme senare stod jag utanför killarnas dörr. Jag vågade knapp gå in. Jag tog ett djupt andetag, sedan knackade jag på.

”Hej Mel! Harry är på sitt rum” det var Louis.

”Tack” sa jag och plockade av mina skor och gick in.

Jag knackade försiktigt på hans dörr innan jag gick in. Jag blev chockad av synen.

Harry låg i sin säng och hans ögon var röda, som om han hade gråtit.

”Harry vad har hänt?” sa jag och satte mig bredvid honom. Han vände ansiktet mot mig och satte sig upp. Han drog ett djup andetag och kollade ner igen.

”Jag…Jag ..vet inte riktigt hur jag ska förklara detta” sa han. Jag kände oron stiga.

”Vad?” tvingade jag fram och han drog handen genom sitt hår.

”Jag snackade med en killen igår från skivbolaget…Han sa att vi inte får ha flickvänner, så..”

Jag kände mig tom. Helt tom. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle känna. Skulle jag vara arg? Eller ledsen?

Harry bet sig i läppen och tog min hand. Jag stirrade på våra sammanlänkade händer. Jag drog min hand ur hans och ställde mig upp.

”Det förändrar ju saker” sa jag tonlöst. Harry tittade ner, det såg ut som om han skämdes.

Jag vände på klacken och slog upp dörren. Jag var arg, arg på allt.

”Melinda vänta!” ropade Harry, men jag fortsatte. Jag gick ut till hallen och satte snabbt på mig mina skor.

”Melinda, snälla, bara lyssna...” Harry hade hunnit ifatt mig. Jag öppnade dörren och smällde igen den efter mig. Med snabba steg gick jag nerför trapporna och sedan fortsatte jag ut. Tårarna rann ner och folk kollade konstigt på mig när jag flög förbi.

Vart skulle jag ta vägen? Jag ville inte hem. Så jag styrde stegen mot centrum.

Harrys perspektiv:

Vad hade jag gjort? Jag visste att jag inte kunde leva utan henne. Varför hade jag inte protesterat mot vad killen sa? De bestämde väl egentligen inte? Men en röst inom mig sa att, dem gjorde nog det. Jag suckade och skakade på huvudet. Jag ville bara ha tiden med Melinda tillbaka, ville känna hennes läppar igen…

Men gjort var gjort. Vad skulle jag göra? Jag kollade mot dörren som Melinda precis hade smällt igen. Smällen ekade fortfarande i mitt huvud, och det gjorde det svårt för mig att tänka. Jag bestämde mig för att gå in till killarna, som satt framför tv:n. Jag menar, vad fanns det för anledning att stå och vänta vid dörren?

Jag gick in i vardags rummet och slängde mig ner på soffan bredvid Louis och Zayn.

”Hur är det?” sa Louis försiktigt. De hade nog hört allt.

”Dåligt” sa jag. De kollade medlidande på mig, men de visste nog inte vad de skulle säga. Och, vad skulle de säga? Det fanns inte så mycket.

På tv:n visades det något konstigt humorprogram, som inte ens var kul. Fast det kanske var kul. Jag kunde inte bara le, eller skratta.

Jag blundade. Blundade för världen.

Melindas perspektiv:

Jag hade kommit fram till en park, en av de många parkerna i London. Bredvid ett träd, föll jag ner och blev liggandes i gräset. Jag hade ingen ork att ta mig upp, det fanns heller ingen vilja. Jag ville bara ligga här och dö.

Fåglarna sjöng. Det var inte som på film, då fåglarna slutade sjunga när något hemskt hade hänt. Och det slutade det alltid bra i filmer. Hur skulle det här sluta? Jag slöt ögonen.

____________________________________________________________________________________________

Förlåt, det blev inte det LÅNGA kapitlet jag lovat, emn min dator stängdes av så jag var tvungen att börja om. Men här har ni kapitel 17 iallafall!

Klockan var 8 och intervjun var slut. Allt hade gått bra, jag försökte vara så ärlig så möjligt, men jag ville också skydda Melinda. Som tur var, handlade de flesta frågor om vår karriär och inte flickvänner.

”Det var en slapp intervju” sa Zayn när vi kom ut från ”lokalen” där intervjun hade hållits.

”Ja, skönt” sa jag och alla hummade instämmande. Vi gick för att hämta våra saker när plötsligt en medelålders kille greppade tag i min arm. Jag vände mig chockat om och lugnade ner mig när jag såg vem det var.

_____________________________________________________________________________________________

Louis perspektiv:

Vi gick in i rummet där våra jackor, väskor och sådant fanns och jag la plötsligt märke till att Harry var borta.

”Var är Harry?” sa jag.

”Någon ville snacka med honom tydligen” sa Liam och jag nickade. Jag hängde min jacka över armen och svingade ryggsäcken över axeln.

”Jag tror vi får vänta på Harry” sa Zayn och jag nickade och släppte ner jackan och väskan igen. Det fanns ingen anledning att gå runt och bära på det. Jag satte mig ner och plockade upp mobil för att twittra.  Plötsligt hörde jag röster från det andra rummet, och dem lät arga. Till min förvåning var en av rösterna Harrys.

”Vad är det som händer?” sa Niall och alla kollade på väggen, som skilde de två rummen.

”Har ingen aning, jag går och kollar” sa jag och reste mig upp.

Jag öppnade dörren och gick ut i korridoren. Plötsligt smälldes dörren upp bredvid mig som jag precis skulle knacka på och jag hoppade skrämt undan. Till min förvåning vad det Harry som hade brakat upp dörren, och han såg arg ut. Inte som om man hade tagit hans tröja eller något, utan han såg verkligen riktigt, riktig, riktigt arg ut. Jag hade aldrig sett honom så arg, han brukade inte precis vara det.

”Du hörde vad jag sa!Det är inte säkert för någon av er!” skrek en man inifrån rummet och Harry vände sig om mot honom.

”Det ska väl ni inte bry er om?!” skrek han.

”Du vet vad jag sa! Det går inte bara ut över dig, det går ut över er alla!” skrek killen inifrån rummet.

Harry smällde igen dörren och jag fångade upp honom.

”Vad har hänt?!” sa jag och han puttade bort mig.

”Inget!” sa han och gick iväg.

Harrys perspektiv:

Jag kunde inte fatta det. Jag hade trott att allt var en röra innan? Nu var det verkligen en röra. Jag hatade killen. Men framför allt, så hatade jag hans ord. Han hade lika gärna kunnat säga att jag skulle gå och göra självmord. Det hade varit likadant. Jag slog upp dörren till rummet där vi hade våra jackor & väskor och där satt resten av killarna.

”Harry, vi sk…Vad har hänt?!” utbrast Liam när dem fick syn på mig.

”Inget! Ska vi åka?” sa jag argt och satte på mig min jacka.

”Något är det ju?” sa Zayn.

”Nej! Kom nu!” skrek jag och gick ut igen. Jag gick förbi Louis, och han såg fortfarande chockad ut. Jag fortsatte förbi honom och gick ut. Jag trängde mig förbi alla fans och satte mig i bilen. Killarna kom snart och bilen startade.

”Harry. Vad är det? Vad sa killen?” frågade Louis försiktigt och jag suckade. Jag kände hur mina ögon blev blanka och tårarna hotade att svämma över. Ilskan försvann.

”Jag... jag måste göra slut med Melinda” sa jag och jag kände hur tårarna började rinna.

”Va? Varför?” sa Niall.

”Det är tydligen dåligt för vår karriär” sa jag.

”Vi får väl prata med dem…” sa Zayn och alla nickade.

Resten av resan var tyst. Alla tänkte nog på samma sak. Vad skulle jag säga till henne? Jag kunde inte bara göra slut. Jag kunde inte heller släppa henne. Hur kan man bara göra slut med någon man älskar? Hur kan man ta bort något från ens liv, som man älskar? Det kändes omöjligt. Men vad skulle jag göra? Det kändes som om jag var tvungen att välja mellan det jag älskade och den jag älskar. Och jag kunde inte svika killarna. Men jag kunde inte heller svika Melinda.

När vi kom hem gick jag direkt in på mitt rum och slängde mig i sängen. Tårarna började rinna igen och jag somnade snart.

Melindas perspektiv, samtidigt:

Jag låg i sängen och kollade på Tv, det var något konstigt engelskt program som visades. Jag förstod det inte riktig, programmet alltså. Jag suckade och stängde  av tv:n, orkade inte se mer. Jag släckte och la mig i sängen igen. Tankarna for runt. Jag saknade Harry och killarna. Förresten, Harry hade inte ringt. Skulle han inte ringa efter intervjun? Han hade nog bara glömt.

____________________________________________________________________________________________

För det första vill jag säga förlåt för den dåliga uppdateringen och det korta kapitlet! Men jag är förkyld, som jag sa i inlägget här under. Det kommer ett LÅNGT kapitel imorgon, lovar!

”Jag vet faktiskt inte. Vi får väl ta det som det kommer. Det kanske inte ens blir en stor grej?” sa Louis  tyst och drack lite ur sin kopp. Jag suckade igen.

”Vad är det ni snackar om?” Jag märkte plötsligt att Liam hade kommit in i rummet, och stod nu vid min sida.

”Du har redan sett bilden” sa Louis tonlöst och Liam nickade.

”Ja”

”Twitter är redan fullt av hat” sa jag.

”Ja, men ni har hela tiden vetat att ni inte kan hålla det hemligt hela tiden. Någon gång skulle fansen ha listat ut det!” sa Liam och jag nickade sakta.

”Jag antar det”

____________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag vid 10 och gick genast in i duschen. Efter det gick jag ut i köket och gjorde iordning min frukost, som bestod av en macka och en tallrik flingor med fil. Jag satte mig ner på min plats och rörde om i flingorna lite. De blev snabbt mjuka och såg inte så där ätliga ut. Jag suckade och puttade bort skålen. Jag var inte särskilt hungrig. Jag skulle möta Harry på Milkshake City klockan 1, så jag var nervös.

”Ska du inte äta?” Sa Sanna, som hade kommit in i köket.

”Jag är inte hungrig” svarade jag och pelade lite på min macka.

”Varför? Du brukar alltid vara hungrig”

”Jag ska träffa Harry idag, vi ska snacka” sa jag och tog ett försiktig bett av mackan. Jag var rädd att jag skulle kräka upp den igen.

”Jaha” sa hon och satte sig mitt i mot mig men en egen macka.

”Jag tror inte du behöver oroa dig. Killen älskar dig” sa hon och tog ett bett av sin macka.

”Hur vet du det?”

”Louis säger att Harry pratar om dig hela tiden” sa Sanna och log lite som om hon tänkte på något gammalt minne.

Jag bet mig i läppen och kollade ner i bordet. Det kanske var sant, men det kändes ändå nervöst. Vi skulle prata, och det betydde ofta något dåligt. Av allt jag hade varit med om, så var ”vi måste prata” lika med att man gjorde slut. Jag hade aldrig haft något ”lyckat” förhållande. Inte för att jag hade haft så många, jag hade givit upp när alla var olyckliga.

2 timmar senare stod jag i hallen, Jag satte på mig mina converse och gick sedan ut genom dörren. Sanna skulle tydligen åka någonstans med Louis idag, så hon hade redan åkt.

Jag gick nedför trapporna och gick sedan ut genom porten. Det var inte så långt till Milkshake City, så jag kunde lika gärna gå. När klockan var 5 över 1 öppnade jag dörrarna till Milkshake City och fann Harry sitta vid ett bord längst in. Jag gick mot honom och han reste sig upp och kramade mig.

”Hej” sa han.

”Hej” sa jag. Han bet sig i läppen och drog handen genom sitt hår.

”Kan vi sitta någon annan stans? Någonstans där det är mer… Avskilt?” sa han nervöst och jag nickade. Han tog tag i min hand och drog ut mig genom dörren. Några minuter senare gick vi in på ett nästan folktomt café och satte oss vid ett bord, som var ganska avskilt. Det var tyst i en minut, men det kändes som en timme. Jag satt och kollade ner i bordet, ville inte nöta hans blick.

”Vi måste fixa detta” sa Harry plötsligt och jag kollade upp från bordet.

”Va?”

”Det kan ju inte vara såhär” sa han och våra blickar möttes.

”Jag förstår inte vad du menar” sa jag, och det gjorde jag inte.

”Allt skit. Alla snackar skit, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Jag kan inte förlora dig” sa han och nu var det hans tur att kolla ner i bordet. Jag la min hand ovanpå hans och han kollade upp på mig, en tår rann nedför hans kind.

”Det som gör så ont är att hatet är mot dig, och du förtjänar inte det. Allt är mitt fel, förlåt” sa han snabbt och nu rann flera tårar nedför hans kinder.

”Harry, säg inte förlåt. Det är inte ditt fel. Tror du verkligen att hat kan få mig att försvinna, från dig? Det är omöjligt. Jag går inte förens du säger åt mig att gå” sa jag och ett leende for upp på hans läppar.

”Vilket jag aldrig kommer att göra” sa han och kysste mig.

Vi satt kvar på cafét ett tag till, och all oro var som bortblåst. Vi hade varandra, och då skulle allt lösa sig, så småningom. Eller, det trodde jag i alla fall.

Harrys perspektiv:

Allt kändes bra. Det kanske skulle lösa sig ändå? Jag hoppades bara att hon skulle stanna. För vad jag hade upplevt när hon var i Sverige… jag ville aldrig känna så igen. Jag ville inte förlora henne. Jag KUNDE inte förlora henne.

När klockan började närma sig 5 var jag tvungen att åka hem, eftersom jag och killarna skulle på en intervju lite senare på kvällen.

Jag öppnade dörren och gick in. Alla skorna var där, så jag antog att killarna var hemma. Jag gick in i vardags rummet och där satt alla och spelade tv-spel.

”Hej, hur gick det?” sa Liam när dem la märke till mig.

”Bra” sa jag och log. Alla log förutom Louis och Niall, som var igång och spelade. Dem hade nog inte ens märkt att jag hade kommit in.

”Ja, vi måste sticka nu” sa Liam och motvilligt stängde Niall av spelet. Jag flinade lite och gick sedan ut till skorna igen. Killarna följde efter, de var redan klara, dem hade bara väntat på mig. Vi gick ut och det stod redan en bil utanför och väntade på oss. Vi hoppade in.

Klockan var 8 och intervjun var slut. Allt hade gått bra, jag försökte vara så ärlig så möjligt, men jag ville också skydda Melinda. Som tur var, handlade de flesta frågor om vår karriär och inte flickvänner.

”Det var en slapp intervju” sa Zayn när vi kom ut från ”lokalen” där intervjun hade hållits.

”Ja, skönt” sa jag och alla hummade instämmande. Vi gick för att hämta våra saker när plötsligt en medelålders kille greppade tag i min arm. Jag vände mig chockat om och lugnade ner mig när jag såg vem det var.

______________________________________________________________________________________________

Där har vi kapitel 25! Gud vad fort det går :D  Glöm inte att kommentera :)

Detta har hänt:

”Ni behöver inte skämmas!” sa Louis och jag skakade bara på huvudet. Jag och Sanna gick in i skogen, där vi kände oss lite mer säkra. Vi bytte om snabbt och sedan gick vi tillbaka där killarna redan hade lagt ner filt och packat upp maten.

”Men aw” sa jag och killarna log stolt. Vi slog oss ner. Framför oss låg det pastasallad, vilket jag älskade. Vi åt, sedan när vi var klara gick vi tillbaka till bilen och åkte hem.

______________________________________________________________________________________________

”Tack för att vi fick hänga med till stranden idag! Det var jättekul!” sa jag när vi hade stannat.

”Tack själv!” sa Louis och jag började skratta lite.

Vi sa god natt, sedan gick jag och Sanna in till lägenheten.

”Hallå?” ropade jag, men jag fick inget svar.

”Han har nog inte kommit hem ännu” sa Sanna och jag nickade. Klockan började närma sig 8 så vi satte oss i soffan med godis och satte på tv:n. Jag hade tagit datorn med mig.

Jag klickade in på internet och gick in på Twitter, där inte så mycket hände.

”Kan du inte gå in på onedirectionswe och kolla om det har hänt något? Frågade sanna.

”Jo” Jag klickade upp hemsidan och scrollade ner lite.

”Killarna med ett par okända tjejer?” stod det, och sedan var det en bild på oss. Som var tagen idag. Bilden visade oss när vi stod vid bilen, och Harry kysste mig, och Louis kysste Sanna. Jag petade på Sanna och hon spärrade upp ögonen.

”Jag har en känsla av att detta inte är bra” sa jag och hon nickade.

”Då är vi två”

Jag scrollade ner lite till för att läsa texten.

”One Direction sågs idag med två okända tjejer. Dem verkade ha väldigt trevligt tillsammans, speciellt Harry, 17 och Louis, 19 med tjejerna. Vad tror ni? Har killarna hittat ett par nya tjejer?”

Jag bet mig i läppen. Skulle jag berätta för Harry? Eller skulle jag bara hålla det hemligt? Plötsligt hörde jag hur ytterdörren slog igen och pappas rop hördes från hallen.

”Hallå? Är ni hemma tjejer?” ropade han glatt.

”Jadå! Här inne!” ropade jag tillbaka och klickade snabbt ner sidan.

Pappa kom in i vardagsrummet och slog sig ner bredvid oss i soffan.

”Hur har er dag varit då?” frågade han.

”Bra…” sa jag lite frånvarande. Jag tänkte fortfarande på Harry och Louis.

”Bra,bra…” sa han.

”Eh jag ska iväg snart igen, om ni inte vill att jag ska vara hemma…?” sa pappa och jag kollade lite konstigt på

honom.

”Varför?” frågade jag.

”Jo, jag har träffat en på jobbet… vi hade tänkt ta något att äta...” sa pappa försiktigt.

Jag trodde jag skulle bli arg, men jag blev bara glad för hans skull.

”Okej!” sa jag.

2 timmar senare låg jag i sängen, fast jag kunde inte sova. Allt jag kunde tänka på var fotot på killarna och jag och Sanna.  Hur skulle fansen reagera? Jag ville inte bli hatad. Plötsligt började in mobil ringa och jag plockade upp den.

”Hallå?”

”Hej” Det var Harry.

”Har du sett?” Fortsatte han.

”Ja , jag tror vi måste prata” sa jag.

”ja, vad gör du imorgon?”

”Inget, ska vi träffas vid Milkshake City vid 1?”

”Ja, men jag måste gå. Vi ses imorgon” sa han, och jag hörde hur hans röst darrade till.

Jag hann inte svara för än han la på. Jag suckade och la ifrån mig mobilen. Han var helt klart upprörd. Vad skulle vi göra nu? Nu var vårt förhållande, eller vad man ville kalla det, öppet. Jag reste mig upp ur sängen och plockade upp min mobil igen. Jag klickade upp twitter och kollade min timeline.

Nästan allt handlade om oss. Det mesta var hat. Jag bet mig i läppen och klickade ut från twitter.Jag ville inte se mer.

Harrys perspektiv:

”Ja, vad gör du imorgon?” sa jag till Melinda.

”Inget, ska vi träffas vid Milkshake City vid 1? Sa hon. Jag slöt min hand runt mobilen hårdare, ville inte börja

gråta. Inte nu.

”Ja, men jag måste gå. Vi ses imorgon” lyckades jag få fram, men min röst darrade till.

Jag stängde av mobilen och slängde den i golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hatet hade redan börjat sprida sig genom twitter, folk hade redan börjat fråga mig om det. Men vad kunde jag göra? Jag ville inte förlora Melinda. Men om allt hat fortsatte, hur skulle hon våga stanna hos mig? Jag visste hur svårt det var att se dumma skrivna saker om sig själv, och det var något jag inte ville att Melinda skulle få uppleva.

”Att slänga mobilen på golvet hjälper nog inte” jag hoppade till och vände mig om. Louis stod i dörröppningen med en kopp i handen. Jag suckade och böjde mig ner och greppade tag i mobilen igen.

”Är du inte orolig då?” frågade jag och Louis satte sig i fåtöljen bredvid mig.

”Jo, men jag slänger inte min mobil i golvet” svarade han och log, men det såg mest ut som en grimas. Han rörde om lite i sin kopp, som jag antog innehöll te.

”Vad ska vi göra?”

”Jag vet faktiskt inte. Vi får väl ta det som det kommer. Det kanske inte ens blir en stor grej?” sa Louis  tyst och drack lite ur sin kopp. Jag suckade igen.

”Vad är det ni snackar om?” Jag märkte plötsligt att Liam hade kommit in i rummet, och stod nu vid min sida.

”Du har redan sett bilden” sa Louis tonlöst och Liam nickade.

”Ja”

”Twitter är redan fullt av hat” sa jag.

”Ja, men ni har hela tiden vetat att ni inte kan hålla det hemligt hela tiden. Någon gång skulle fansen ha listat ut det!” sa Liam och jag nickade sakta.

”Jag antar det”

______________________________________________________________________________________________

Kapitel 24! Jag vill än en gång säga förlåt för den dåliga uppdaterigen, men det kom en lite längre del nu iallafall. Glöm inte att kommentera! :)

Puss!

Detta har hänt:

”Sa jag något fel Melinda?” sa han och lät orolig.

”Nej, det är inget. Du jag måste gå nu, ringer dig sen” sa jag.

”Vänta me-” jag la på, orkade inte.  Orkade inte honom nu. Mobilen började vibrera igen, och jag ignorerade den bara.  Det gjorde ont, så jävla ont. Det var konstigt hur några ord kunde få mig att må såhär. Och alla de ord han sagt till mig. Menade han inget av de?

Mobilen fortsatte att vibrera.

__________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Jag la ner min iPhone på bordet och bet mig i läppen. Det var ingen ide att fortsätta ringa, hon svarade inte.

Jag önskar att jag inte hade sagt så, ändå visste jag varför jag hade sagt det. Det var för att skydda henne. Om jag hade sagt att jag dejtade henne, så skulle hon säkert få så mycket hat. Jag älskar våra fans, men ibland kunde dem bli lite överdrivna.  Jag var tvungen att förklara för Melinda, men hon ville inte svara i telefonen. Jag suckade.

”Hur är det med dig?” sa Louis plötsligt och jag hoppade till. Jag hade varit inne i mina tankar så att jag inte hade hört när han kom in.

”Inte så bra..”

”Vad är det?” sa Louis och satte sig bredvid mig på soffan.

”Mel är sur på mig” sa jag och suckade.

”Hon såg intervjun va?” sa Louis och jag nickade.

”Du får nog snacka med henne” sa han igen.

”Hon svarar inte på mobilen!”

”Kom, jag kör dig hem till henne” sa Louis och drog upp mig i soffan.

20 minuter senare stod vi utanför hennes lägenhet.  Jag knackade på och det hördes steg. Dörren öppnades och det var Sanna.

”Hej, är Melinda hemma?” sa jag och min röst darrade till lite.

”Ja, men jag tror inte hon vill prata med dig” sa hon bestämt och det gjorde ont att höra orden.

”Snälla, jag måste prata med henne” sa jag och hon suckade.

”Visst, kom in då. Hon är i vardagsrummet”

”Tack” Jag tog av mig skorna och Sanna gick ut med Louis. Jag fortsatte sedan in i till vardagsrummet.

Melindas perspektiv:

Jag och Sanna satt i soffan och kollade på Titanic när det plötsligt plingade på dörren. Sanna reste sig upp och gick ut. Jag satt kvar och kollade när jag hörde en bekant röst. Jag stelnade till. Varför var han här?

”Visst, kom in då. Hon är i vardagsrummet” Hörde jag och suckade. Kunde han inte bara dra? Jag hörde hur ytterdörren stängdes och det blev tyst. Sanna måste ha gått ut.

”Mel…” sa Harry bakom mig och jag vände mig om. Han såg ledsen ut.

”Vad är det?” sa jag surt och vände mig mot tv:n igen. Han suckade lite och satte sig bredvid mig.

”Jag vet att du är sur på mig. Men det finns faktiskt en anledning till varför jag sa att … jag inte träffar någon” sa han. När jag inte svarade fortsatte han.

”Jag ville bara skydda dig. Jag älskar våra fans… men ibland kan dem bli lite överdrivna. Jag vill inte att de ska hata dig, eftersom jag är rädd att jag… kommer förlora dig då” sa han och hans röst darrade.

Jag lät orden sjunka in. Var det därför? Jag kände mig plötsligt så dum.

”Jag trodde det var för att… du skämdes för mig” viskade jag. Harry la händerna på mina kinder och drog böjde sig så att våra ansikten var i samma höjd.

”Jag skulle aldrig skämmas för en fantastisk tjej som dig” viskade han och kollade mig i ögonen. Jag log och kysste honom. Sedan lutade jag mig mot honom och kurrade upp mig i hans hals. Han kysste mig på hjässan.

Louis perspektiv:

”Vi kanske ska låta dem vara ifred?” sa jag och Sanna nickade. Vi gick ut ur lägenheten och ner till bilen.

”Kan vi inte gå på bio?” sa Sanna och nu var det min tur att nicka. Jag startade bilen och körde ut på vägen. Lite senare kom vi fram till biografen och vi gick in.

”Vad ska vi se?” frågade jag och Sanna ryckte på axlarna. Vi kollade ett tag, sedan bestämde vi oss för en romantisk komedi. Vi fixade popcorn och läsk, sedan gick vi in och efter bara några minuter började filmen.  Jag kollade i smyg på henne, och fattade mod och tog hennes hand. Hon kollade på mig och log och kramade min hand. Jag kunde inte koncentrera mig på resten av filmen, utan kollade bara i smyg på henne.

När filmen var slut gick vi hand i hand ut till bilen igen och började köra hem åt. När vi sedan stod utanför lägenheten lutade jag mig in mot henne och kysste henne. Det var helt fantastiskt.

Hon log mot mig och öppnade sedan dörren. Vi gick in och hittade Melinda och Harry sovandes i soffan. Det såg ut som de var sams igen, och vi båda pustade ut.

Jag och Sanna satte oss ner bredvid dem i soffan och dem rörde på sig.

”Ops” skrattade Sanna och jag började också skratta.

”Var har ni varit?” sa Melinda och gäspade.

”Bio” sa Sanna och jag log.

Sannas perspektiv:

Klockan började närma sig 3 när Louis mobil plötsligt ringde. Han la snart på igen och kollade med en liten ledsen min mot oss.

”Vi måste gå Harry. Vi har tydligen en till intervju ” sa han.

”Okej” Harry reste sig ur soffan och kysste Melinda. Plötsligt kände jag två armar runt mig och Louis kysste mig. Han log och sedan gick han och Harry ut.

”BERÄTTA ALLT!” Skrek både jag och Melinda samtidigt. Jag berättade först om vad som hade hänt mellan mig och Louis på bion och sen berättade Melinda varför Harry hade sagt som han hade.

”Jag är hungrig” sa Melinda plötsligt och jag skrattade.

”Du låter som Niall” sa jag och vi båda skrattade. Efter en stunds tystnad reste sig Melinda och kollade på mig.

”Tacos?”

”Tacos”

_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 22! Har varit på 1D-träff idag så jag har inte kunnat skriva. Sedan slutade mitt internet funka så kapitlet kom inte ut förens nu. Glöm inte att kommentera! :D

Detta har hänt:

”Dem kommer om 20 minuter” sa jag och Sanna flög upp, som om hon inte nyss klagat om att hon var trött. Hon sprang in på sitt rum och jag skrattade.

20 minuter senare plingade det på dörren, och jag sprang ut och öppnade.

”Hej” sa Harry och drog in mig i en kram. Resten av killarna kramade om mig snabbt sedan gick dem in till vardagsrummet.  Vi gick snart också in till dem och dem satt redan framför tvn.

”Vad säger ni om ytterligare en pizzakväll?” sa jag och alla skrattade.

”Pizza två dagar i rad? Är jag i himlen?” sa Niall och alla började skratta mer.

Vi beställde pizza och en halvtimme senare satt vi alla med varsin pizza.

___________________________________________________________________________________________

”Tjejer, vi måste tyvärr åka hem nu, vi ska upp tidigt imorgon” sa Liam och alla nickade

”Var ska ni imorgon då?” sa Sanna och log.

”Vi ska på en intervju klockan 10 typ” svarade Zayn.

”På tv eller på en tidning?” frågade jag.

”Tv” sa Niall och log.

10 minuter senare var det bara jag och Sanna kvar. Jag gäspade till, klockan var inte så mycket men både jag och Sanna var trötta, så vi gick och la oss. Nästa morgon vaknade jag runt 9 av att jag fick ett sms. Jag suckade och reste mig trött upp ur sängen och plockade upp mobilen.

”Vågar inte gå in på ditt rum, men vakna! Intervjun börjar om 30 minuter din tolle!”

Det var Sanna, hon skickade sms till mig, även om hon var i samma lägenhet som mig. Jag log lite, hon fick mig alltid på bra humör. Jag fällde ut mitt tangentbord och började skriva.

”Jag ÄR vaken, eller nu är jag det. Och det är okej att komma in på mitt rum, jag kommer inte skada dig. Så mycket”

Jag reste mig upp ur sängen och sträckte mig lite, sedan skuttade jag in i badrummet och tog en snabb dusch. Tjugo minuter senare slängde jag mig ner i soffan bredvid Sanna.

”Jag har gjort frukost” sa hon stolt och pekade på några mackor som stod på vardags bordet.

”Men pluttis då!” sa jag och tog ett bett av en macka.

Snart startade intervjun och killarna gick in.

Det kändes konstigt att kolla på dem. Dem var såklart snygga här, men i verkligheten… var dem snyggare. Om det var möjligt, alltså. Frågorna började och hela intervjun flöt på.

Harrys perspektiv:

Intervjun flöt på bra. Allt gick som det skulle, även om tv-kamerorna var lite jobbiga. Dessutom var det live. Om jag, eller någon, sa något fel så skulle vi inte på något sätt kunna hindra det för att sändas. Men jag kände mig lugn. Med Louis här, skulle ingen ta det på allvar endå.

”Så… har ni några flickvänner?” sa intervjuaren plötsligt och jag stelnade till lite. Vad skulle jag svara? Skulle jag säga att jag hade? Tänk så ville inte Melinda det? Tänk så ville hon det?

”Jag är på gång med en” sa Liam och log. Intervjuaren log, säker för att hon fick lite sanning, och vände sedan blicken mot Louis.

”Jag kan väl säga att det finns en tjej som får mig lite varm…” sa han och skrattade nervöst. Intervjuaren log återigen.

”Jag har ingen, jag är singel!” Sa Niall.

”Jag har, som ni alla vet, flickvän” sa Zayn och intervjuaren nickade. Sedan var det bara jag kvar, och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga.

”Harry då?” sa intervjuaren och alla vände blicken mot mig.

”Hm…ja…” sa jag för att vinna tid.

”Jag.. har väl ingen så, som jag..um  jag.eh ...träffar” sa jag och bannade mig själv. Varför sa jag så?

Resten av killarna kollade lite konstigt på mig, men sedan vände dem blicken mot intervjuaren igen, som började med nya frågor.

Melindas perspektiv:

Jag satt helt mållös i soffan och kollade på tv:n. Tankarna flög runt i mitt huvud. Var jag inget för honom? Betydde jag inget? Jag reste mig upp ur soffan sakta. Jag ville inte se mer.

”Melinda, vänta!” sa Sanna när jag började gå mot mitt rum.

”Vad?!” sa jag argt och vände mig om. Hon stannade chockat till, jag var inte den arga typen.

”Jag vet att du är arg nu, men jag tror Harry har en bra förklaring till varför han sa så” sa hon.

”Kanske det” sa jag och sedan gick ja in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag fattade inte ens varför jag var arg på Sanna, hon hade inte gjort något fel. Hon försökte bara trösta mig. Jag suckade och öppnade dörren igen. Jag gick ut till Sanna igen, som satt i soffan.

”Förlåt” sa jag och hon log lite.

”Det gör inget, jag fattar varför” sa hon och jag log lite och satte mig bredvid henne i soffan. Intervjun hade slutat och istället visades det någon dålig serie. Jag sjönk helt in i mina egna tankar. Vad skulle jag göra? Skulle jag fråga honom varför han sa så, eller skulle jag bara inte bry mig om det?

”Melinda, din mobil ringer” sa Sanna plötsligt och väckte mig ur mina tankar.

”Oj” sa jag och plockade upp mobilen. Det stod Harry på skärmen. Jag skulle precis klicka honom när Sanna puttade till mig.

”Du vet att ni måste prata om det. Om du inte svarar kommer han att fatta att något är fel” sa hon och jag suckade innan jag svarade.

”Hallå?” sa jag.

”Hej älskling!” sa Harry glatt i andra änden. Han fattade inte hur sårad jag var.

”Hej..”

”Vad är det? Du låter lite…ledsen” sa han, och lät nu inte lika glad längre.

”Det är inget…” sa jag.

”Jo, något måste det vara. Kollade du på intervjun?”

”Ja”

”Sa jag något fel Melinda?” sa han och lät orolig.

”Nej, det är inget. Du jag måste gå nu, ringer dig sen” sa jag.

”Vänta me-” jag la på, orkade inte.  Orkade inte honom nu. Mobilen började vibrera igen, och jag ignorerade den bara.  Det gjorde ont, så jävla ont. Det var konstigt hur några ord kunde få mig att må såhär. Och alla de ord han sagt till mig. Menade han inget av de?

Mobilen fortsatte att vibrera.

______________________________________________________________________________________________

Äntligen kapitel 21!Om det är något konstigt i detta kapitlet är det nog för att jag är jättetrött och ja, jag somnar snart.

Tycker novellen har varit lite slö, så nu är det lite mer fart på den. Förlåt för att jag inte uppdaterar så bra, men jag blir ju inte så där jättetaggad att skriva när jag får en kommentar. Men jaja, jag ska bättra mig!

PUSS!

Detta har hänt (Sannas perspektiv):

När jag vaknade möttes jag av Louis ansikte. Han sov så sött. Plötsligt rörde han sig lite och öppnade ögonen.  Våra blickar möttes och jag kunde inte låta bli att le. Han log och makade sig närmare mig. Jag gosade mig upp mot honom och han la armen runt mig. Kunde det vara så att han kände detsamma, som jag kände för honom? Det kändes omöjligt. Vad var oddsen att man var kär i varandra? Det enda jag visste att jag var kär i honom.

______________________________________________________________________________________________

Melindas Outfit

Sannas Outfit

Melindas perspektiv:

Killarna var tvungna att åka direkt efter frukosten eftersom de skulle på en intervju. Jag och Sanna satt kvar i köket med varsin tekopp. Plötsligt hörde vi att någon öppnade dörren och vi kollade på varandra.

”Hallå!” Vi pustade ut, det var pappa.

”Hej” ropade vi. Pappa kom in i köket och ställde sig för att göra kaffe.

”Gick det bra att sova själva?” sa han medan han pillade med kaffebryggaren.

”Nja..” sa jag och pappa vände sig om och kollade lite konstigt på oss.

”Varför inte det då?”

”Vi sov liksom inte själva…” Han kollade lite chockat på oss.

”Vem var här?” utbrast han. Jag visste att allt skulle komma fram så småningom, så det fanns ingen anledning att ljuga.

”Killarna sov här...” sa jag och svalde hårt. Pappas ögon smalnade.

”Hände något…” började han och jag skakade på huvudet.

”Nej, såklart inte. Dem sov bara här” sa jag och nu var det pappas tur att pusta ut.

”Jag antar att det okej då … Men jag vill träffa dem någon gång” sa han bestämt och vände sig om och fortsatte med kaffet.

”Visst” sa jag, men det var något jag helst ville undvika.

När jag och Sanna druckit upp teet bestämde vi oss för att gå ut och shoppa. Eftersom det var sommar var det trots allt ganska varmt, även om det var London. Så jag satte på mig ett par jeansshorts och en skjorta. Sanna hade också ett par jeansshorts, fast med en pösig vit tröja med text på.

Vi packade snabbt våra väskor, sedan tog vi hissen ner och gick ut i det fina vädret. Som tur bodde jag liksom mitt i city, så vi behövde inte gå så långt. Vi gick in i några affärer och hittade kläder i varje.  Efter ett par timmar blev vi lite trötta i benen så vi satte oss ner på Starbucks. Det var inte så mycket folk, vilket vi tyckte var skönt.

”Du…tror du att Louis gillar mig?” sa Sanna plötsligt och kollade ner i sin mugg.

”Ja, han kollar på dig hela tiden” sa jag och log. Sannas ansikte vändes upp mot mig och hon log.

”Tror du? För liksom nu idag på morgonen så…ja” sa hon lite tveksamt.

”VAD HÄNDE?!” Skrek jag nästan och allas blickar vändes mot mig.

”Asså inget typ. Vi låg bara väldigt nära varandra. Fresten han luktar väldigt gott” Sa Sanna och flinade. Jag brast ut i skratt.

”Du, jag tror han gillar dig!” sa jag och Sanna log.

”Jag hoppas det, för jag gillar honom..”

2 timmar senare med ungefär 10 påsar började vi gå hem åt. När vi kom upp svimmade vi nästan av trötthet och vi båda trillade ner i soffan. Det låg en lapp på vardags bordet, och jag plockade upp den.

Är på jobbet , kommer nog hem sent , puss //Pappa

Jag visade lappen snabbt för Sanna och hon nickade. Plötsligt ringde min mobil och det var Harry.

”Hallå?”

”Hej älskling!” sa han glatt i andra änden och jag log för mig själv.

”Hej!”

”Du Louis tjatar om att han vill träffa Sanna igen och jag tjatar om att jag vill träffa dig igen, så jag undra om vi kunde komma över ikväll igen?” sa han och jag började skratta.

”Såklart! När kommer ni?” sa jag.

”Om 20 minuter?” sa han.

”Visst!”

”Och du…Jag tror att Louis gillar Sanna…han pratar nonstop om henne hela tiden”  Sa Harry och jag hörde hur Louis skrek något till honom i andra änden. Jag började skratta och Sanna kollade konstigt på mig.

”Jag tror Sanna gillar honom också” sa jag och Sanna gav mig en ond min. Sedan la vi på och Sanna attackerade mig.

”SA DU ATT JAG GILLAR HONOM?!” Skrek hon och jag började skratta.

”Det gör du ju!”

”Ja men!”

”Dem kommer om 20 minuter” sa jag och Sanna flög upp, som om hon inte nyss klagat om att hon var trött. Hon sprang in på sitt rum och jag skrattade.

20 minuter senare plingade det på dörren, och jag sprang ut och öppnade.

”Hej” sa Harry och drog in mig i en kram. Resten av killarna kramade om mig snabbt sedan gick dem in till vardagsrummet.  Vi  gick snart också in till dem och dem satt redan framför tvn.

”Vad säger ni om ytterligare en pizzakväll?” sa jag och alla skrattade.

”Pizza två dagar i rad? Är jag i himlen?” sa Niall och alla började skratta mer.

Vi beställde pizza och en halvtimme senare satt vi alla med varsin pizza.

_______________________________________________________________________________________________

Förlåt för det korta kapitlet ! Det blir nog ett längre imorgon :) Kommentera!

Detta har hänt:

”Det är en lång historia…” sa jag när Sanna kollade, fortfarande chockat på mig.

Vi alla satte oss i soffan, och Sanna kollade på mig.

”Berätta” sa hon och jag blev riktigt lättad när hon gav mig ett halvt leende efteråt.

Jag suckade och började berätta allt från flygresan så vi möttes till när jag gick vilse i London. Alla satt helt tysta och lyssnade. Plötsligt la jag märke till att Louis kollade väldigt mycket på Sanna, kanske lite väl mycket. Jag log och fortsatte berätta.

Som tur visade det sig att Sanna inte var värsta galna fanet. Snart satt vi alla ner och delade pizzorna, skrattade och njöt av varandras sällskap.

_______________________________________________________________________________________________

”Är det någon som har lust att kolla på film?” Frågade jag och alla nickade.

”Vi kan väl kolla efter några filmer, så kan ni fixa godis?” sa Liam.

”Ja” sa jag och jag och Sanna gick ut i köket.

”Guuuud vad Louis är snygg! Pep hon när vi kom in i köket. Jag skrattade.

”Satsa på honom då, han kollar ju jättemycket på dig!” Sa jag och hon lutade sig på bänken.

”Tycker du?” sa hon.

”Ja, annars hade jag ju inte sagt det pucko” sa jag och vi båda skrattade. Jag tog fram två skålar från skåpet och hällde i chips i dem. Min pappa var en riktig gottegris, så vi hade nästan alltid sånt hemma. Sanna öppnade kylskåpet och drog fram 3 color.

”Ofta vi har 3 color? Pappa jag älskar dig” sa jag och vi båda skrattade. Jag tog fram 7 glas och nu stod allt på diskbänken.

”Hur fan ska detta gå” sa Sanna.

”Ja du” sa jag.

På något sätt klarade vi att lyfta allt, så balanserande tog vi oss ut till vardagsrummet igen.

”WOOOO” Skrek Louis och vi alla började flabba. Efter vi hade satt ner frågade jag vilken film dem hade valt.

”REC” sa Harry och flinade. Både jag och Sanna stönade.

”Har ni sett den?” frågade Niall och jag skakade på huvudet.

”Jag kommer bajsa på mig” sa Sanna och alla började skratta igen.

”Oroa dig inte, jag kan vara din kram björn” sa Louis och jag såg hur Sanna sken upp. Hon gosade ner sig i soffan bredvid Louis och jag log.

Plötsligt tog Harry sina händer runt min midja och drog ner mig mot honom. Han skrattade och jag kurrade ihop mig. Zayn reste sig upp och satte på filmen och satte sig sedan ner.

I början undrade jag vad detta var för film. Efter 20 minuter satt jag pressad mot Harry och han skrattade varje gång jag skrek till.

När det var som läskigast satt jag helt stilla.

”BOOOOOO!” Skrek Niall som satt bredvid mig och jag skrek.  Alla började skratta och jag slog till Niall lätt på armen, vilket bara fick alla att skratta mer.

I slutet av filmen var det bara två överlevande, och dem var uppe på en vind nästan. Det var så himla läskigt att till och med killarna satt med kuddar. Jag och Harry hade kurrat ihop oss, och när jag slängde en blick på Louis och Sanna hade dem också gjort det.

Det dök plötsligt upp en zombie flicka på skärmen och alla skrek. Till och med killarna.

När filmen var slut och eftertexterna rullade satt alla fastklistrade vid soffan med vettskrämda ansikten.

”Herregud” sa Sanna.

”Aldrig mer” sa jag.

Klockan hade börjat närma sig 1 och alla var trötta. Vi plockade undan lite snabbt, disken fick vi ta imorgon. Jag tog upp mobilen för att kolla den, och jag hade fått ett sms från pappa.

”Jag stannar hos kollegan inatt” stod det. Jag började gapskratta.

”Visst…använd skydd” skrev jag tillbaka flinades. Sedan dog det ut. Det betydde att jag och Sanna skulle vara ensamma…

”Vad är det?” sa Harry.

”Pappa kommer inte hem i natt, så jag och Sanna får sova själva” sa jag och såg hur Sanna blev förskräckt.

”Vi kan sova här om ni vill?” sa Liam och alla nickade.

”Om det är okej för er alltså” sa Zayn och jag nickade.

”Såklart, annars kommer vi förmodligen dö”

”Vi kör bara hem och hämtar lite grejor, klarar ni er?” sa Liam och Sanna och jag nickade.

Dem körde hem och jag och Sanna tog fram madrasser och annat. Vi bäddade och när vi precis blev klara plingade det på dörren igen. Det var killarna. En halvtimme senare låg vi alla i vardagsrummet på madrasser. Vi småpratade lite och klockan blev halv 3 innan vi somnade.

Nästa morgon:

Jag vaknade av att Harry snarkade. Eller när jag lyssnade efter, så var det inte bara Harry. Killarna snarkade riktigt högt, konstigt att dem inte vaknade av sig själva. Harry låg bakom mig, med armarna runt om mig. Så han snarkade rätt i mitt öra.

”Melinda…” sa han i sömnen och jag fick hålla mig för att inte börja skratta.

Sannas perspektiv:

När jag vaknade möttes jag av Louis ansikte. Han sov så sött. Plötsligt rörde han sig lite och öppnade ögonen.  Våra blickar möttes och jag kunde inte låta bli att le. Han log och makade sig närmare mig. Jag gosade mig upp mot honom och han la armen runt mig. Kunde det vara så att han kände detsamma, som jag kände för honom? Det kändes omöjligt. Vad var oddsen att man var kär i varandra? Det enda jag visste att jag var kär i honom.

________________________________________________________________________________________________

Kapitel 19! Kort, men bättre än inget ! Glöm inte att kommentera :)

Detta har hänt:

Jag blundade hela färden, och när den väl stannade fick jag vänta ett tag innan jag kunde gå ur vagnen. Jag kände mig helt snurrig och illamående. Men lite hjälp från räcket lyckades jag ta mig ner till gänget, och när jag kom ner, skrattade alla. ”Du är helt vit i huvudet Mel!” sa Harry och kysste mig. Mina ben gav plötsligt vika och jag föll ihop i hans famn.

________________________________________________________________________________________________

”Mel?!” Det var Harry. Han lät chockad, och orolig. Som tur hade han fångat mig, annars hade jag störtat mot marken. Jag blinkande förvånat och försökte ställa mig upp, vilket inte gick så bra, eftersom dem vek sig igen.

”Herregud! Mår du bra?” sa han panikslaget.

”Ja..” svarade jag. Äntligen kunde jag stå upp och alla pustade ut.

”Var det mina kysskunskaper eller berg o dalbanan som fick dig att svimma?” sa Harry.

Jag skakade bara på huvudet.

När klockan började närma sig 5 satte vi oss i bilarna igen och bestämde oss för att åka och äta på restaurang. När vi precis hade beställt mat ringde min mobil, så jag gick iväg.

”Hallå?”

”Mel? Var är du?!” Fan det var pappa. Jag hade glömt att säga till honom om att jag skulle iväg.

”Skit förlåt pappa! Jag glömde att säga att jag skulle till killarna idag” Han suckade.

”Ja, men det är okej. När kommer du hem? ”

”Jag vet inte, vi sitter på en restaurang”

”Okej, men jag jobbar imorgon, och ska upp tidigt, bara så att du vet”

”Ja, hej då”

Vi la på och jag joinde samtalet.

En vecka senare :

Jag och pappa satt på flygplatsen och väntade på Sanna. Hennes plan hade landat så hon skulle komma snart. Jag stod och hoppade upp och ner, jag saknade henne så mycket. När jag slutligen fick se henne komma med en resväska sprang jag fram till henne och hoppade på henne.

”HEEEEEEJ!” Skrek hon och skrattade.

Vi båda tog oss upp skrattandes och pappa kom fram och gav Sanna en snabb kram.

”Ska vi åka då tjejer?” sa han och flinade.

”JA!” Skrek vi och skrattandes gick vi alla 3 ut till bilen. Vi pratade om allt som hade hänt i Sverige, vad som hänt i London, osv.

När vi kom in i lägenheten visade jag Sanna runt, pappa hade varit tvungen att kolla upp en sak på jobbet, så det var bara jag och Sanna.

Sannas perspektiv:

Jag kunde inte fatta att jag fick bo här. Det skulle bli så kul! Att bo med sin kompis…i London!

Plötsligt ringde Melindas mobil och hon plockade upp den med ett leende och svarade.

Till min förvåning pratade hon engelska. Och hon hade ett leende hela tiden när hon pratade. Hade hon träffat någon kille…? Hon satte sig på sängen. Jag ryckte på axlarna och plockade upp min dator.

Jag loggade in på Twitter och skrev:

Kan inte fatta att jag ska bo i London!

Sedan klickade jag upp onedirectionswe för att kolla upp om något nytt hade hänt med One Direction.

”GILLAR DU ONE DIRECTION?!”  Skrek Melinda, som tydligen hade slutat att snacka i mobilen.

”Ja” sa jag och log.

”Sen när?” sa hon och jag skymtade oro i hennes blick.

”Sen Ellen visade mig dem för 2 veckor sedan” sa jag och log.

Melinda nickade och suckade. Hon bet sig i läppen och kollade ut genom fönstret.

”Vad? Hatar du dem eller?” sa jag och gav henne ett snett leende.

”Nej…det är inte det”

Melindas perspektiv:

Fan. Om Sanna nu var värsta fanet så skulle detta bli problem. Jag hade hoppats att hon inte visste vem dem var, så att vi alla sju hade kunnat umgås. Men så blev det inte tydligen. Och jag visste att jag inte kunde hålla detta hemligt för henne. Någon gång skulle hon räkna ut det. Dessutom, hade vi inte hemligheter för varandra. Men vad skulle jag säga? ”hej, bara så att du vet så brukar jag hänga med One Direction. Jag vet att du gillar dem och så. Hoppas det inte gör något” Det lät ju inte riktigt friskt. Jag suckade igen. Varför blev allting plötsligt så svårt?

Plötsligt pep min mobil till och jag plockade upp den.

”Jag ska äta middag med en kompis från jobbet, klarar ni er?” det var från pappa.

”Ja, såklart” skrev jag tillbaka och log lite. Han kallade det middag med en kompis, jag kallade det  dejt.

”Pappa ska på dejt ikväll, så vi blir ensamma hemma!” sa jag och Sanna skrattade.

”Kan vi inte beställa pizza?” sa hon och jag nickade.

En halvtimme senare fick vi pizzorna och vi gosade upp oss i soffan framför tvn. Det visades någon rolig komedi serie som vi genast fastnade för.

”Jag ska bara på toa” sa Sanna och jag nickade. Hon reste sig upp och gick iväg till toan. Plötsligt plingade det på dörren och jag reste mig upp och gick till dörren.  Jag öppnade den och där utanför stod till min förvåning och förfäran killarna. Varför just nu? Jag kunde ju inte bara säga åt dem att gå. Snart skulle Sanna komma ut från toan och då skulle hon se killarna. Alla dessa tankarna flög genom mitt huvud på mindre än en sekund.

”Hej Mel!” sa dem och kramade mig en efter en.

”Hej..” Harry kysste mig och borrade sedan ner näsan i mitt hår.

”Jag har saknat dig” sa han och jag kunde inte låta bli att le.

”Jag har saknat dig med”

”Men, kom igen. Ska vi stå här hela kvällen eller?” sa Louis och jag började skratta.

Harry släppte mig motvilligt och plötsligt fick killarna fart mot vardagsrummet, med Niall först. Förmodligen eftersom det luktade pizza.

”HAR DU PIZZAPARTY UTAN ATT BJUDA OSS!?” Skrek Louis och skuttade ner i soffan.

Jag svarade inte på det, eftersom jag hörde toadörren stängas. Alla blev helt tysta. Killarna hade nog trott att jag var ensam. Sanna kom ut i vardagsrummet och när hon såg oss, stelnade hon till. Killarna glodde på henne, och hon glodde på dem. Sedan vände alla sina blickar mot mig. Jag bet mig i läppen.

”Det är en lång historia…” sa jag när Sanna kollade, fortfarande chockat på mig.

Vi alla satte oss i soffan, och Sanna kollade på mig.

”Berätta” sa hon och jag blev riktigt lättad när hon gav mig ett halvt leende efteråt.

Jag suckade och började berätta allt från flygresan så vi möttes till när jag gick vilse i London. Alla satt helt tysta och lyssnade. Plötsligt la jag märke till att Louis kollade väldigt mycket på Sanna, kanske lite väl mycket. Jag log och fortsatte berätta.

Som tur visade det sig att Sanna inte var värsta galna fanet. Snart satt vi alla ner och delade pizzorna, skrattade och njöt av varandras sällskap.

_______________________________________________________________________________________________

Somsagt, förlåt för den dåliga uppdateringen!

Här är iallfall kapitel 18 ;) Kommentera!

”Ja! Men vi får inte plats alla i bilen?” sa jag. Han skrattade och jag log. Han hade ett sånt gulligt skratt. ”Du får vänta och se!” Han la på och jag log. Vilken kille jag hade gått och blivit kär i. Och jag kunde inte vänta tills jag fick se honom igen

_____________________________________________________________________________________________

En timme senare var jag klar, och precis då fick jag ett sms att dem var här. Jag satte på mig mina converse och en skinnjacka, sedan den lilla väskan som jag hade packat, och öppnade dörren.

Jag sprang nedför trapporna, eftersom jag tyckte det tog för lång tid att ta hissen. Jag tryckte upp porten och gick ut. Där ute stod som vanligt den svarta jeepen. Jag öppnade den och till min förvåning, var det bara Louis, Harry och Niall där inne.  Louis och Harry satt fram, och Niall där bak.

Jag hoppade in bredvid Niall och alla hejade.

”Var har ni Zayn och Liam?” frågade jag.

”Dem åker med Rebecca och Sofia” Sa Louis och jag märkte hur han log när han sa det.

”Sofia….?” Undrade jag. Vem var det?

”Liams … ja vad ska jag säga? På gångare?” Svarade han och vi alla började skratta.

”Jaha, vad kul! Har han kommit över Danielle?”

”Ja, han är förälskad på nytt nu” sa Niall och jag log.

Det var första gången jag skulle träffa både Rebecca och Sofia, så jag var lite... nervös nästan.  Jag var alltid nervös när jag skulle träffa nya människor.

Efter 20 minuter stanna bilen och vi hoppade ut. Harry tog min hand och vi gick fram till Entrén. Vi skulle tydligen träffa Liam, Zayn, Rebecca och Sofia där inne. När vi kom in såg vi dem. Vi gick fram till dem och hälsade.  Vi tre tjejer klickade direkt, det kändes som vi redan hade känt varandra en lång tid. Vilket killarna verkade tycka var skönt.

Vi började gå och vi kom fram till ett stånd där man kunde vinna gosedjur.

”Vem vill utmana mig?” sa Liam och alla skrattade.

”Jag!” skrek jag och alla skrattade.

”Okej vi kör ett vad. Om jag får flest poäng så ska du…åka en karusell som jag säger att du ska åka. Vilken den än är” Sa han och flinade.

”Okej, taget. Om jag vinner, så ska du få äta soppa. Med sked” sa jag och flinade. Alla började gapskratta. Liam rynkade på näsan och sedan nickade han.

”taget”

Vi började kasta boll, och jag som sög på det, förlorade. Liam skrattade och jag suckade.

”Vilken jag än väljer” upprepade Liam. Jag stönade och la huvudet på Harrys axel.

”Vad har jag gett mig in på” suckade jag och han skrattade.

1 timme senare hade alla åkt lite och Louis, Liam , Sofia, Zayn , Rebecca och Niall var på väg till en stor berg o dalbana. Eftersom varken jag eller Harry gillade sådana, så bestämde vi oss för att åka kärlekstunneln istället. Vi betalade, sedan fick vi en ”vagn” och satte oss. Den körde in och det var helt tyst. Helt tyst. Jag och Harry kollade på varandra sedan brast vi båda ut i skratt. Vi skrattade så mycket att tårarna började rinna. Det var så pinsamt att ingen av oss kunde hålla oss för skratt. När den var slut mötte killarna oss och när vi kom ut skrattande kollade alla underligt på oss.

”Ska den inte vara romantisk?” Undrade Zayn.

”Haha, jo” skrattade jag. Alla började skratta. Vi fortsatte gå, och vi kom plötsligt fram till en stor berg o dalbana, med en massa loopar och det såg ut som om den ledde till döden.

”Den ska du åka!” ropade Liam och jag skrattade.

”Jag är allvarlig” sa Liam och jag tystnade genast.

Jag sneglade mot den och skakade sedan på huvudet.

”Inte en chans att jag åker den” sa jag.

”Du måste” sa Liam och flinade. Jag pep till och han började dra mig mot den.

När jag väl satt fastspänd, var jag tvungen att andas sakta.

”Kom igen nu Mel!” skrek dem nedanför och jag pep igen.  Vad hade jag gett mig in på?

Jag blundade hela färden, och när den väl stannade fick jag vänta ett tag innan jag kunde gå ur vagnen. Jag kände mig helt snurrig och illamående.

Men lite hjälp från räcket lyckades jag ta mig ner till gänget, och när jag kom ner, skrattade alla.

”Du är helt vit i huvudet Mel!” sa Harry och kysste mig. Mina ben gav plötsligt vika och jag föll ihop i hans famn.

____________________________________________________________________________________________

Där har ni kapitel 17! DRAMA DRAMA DRAMA :D Sorry för att det blev så kort :/ Och innan hade jag ju alltid bilder och sånt till kapitlen, och jag ska försöka få mer tid att sätta ihop bilder. Men vi har så mycket läxor denna veckan. Och nu känns det som jag gnäller....

Imorgon vet jag inte om det kommer något kapitel, eftersom jag får min UP ALL NIGHT skiva då, och jag kommer säker svimma av.

DUN DUN DUN.....