TheOneDirectionStory

”Jag ser ju att det inte är okej” sa jag. Hon suckade bara och kollade ner på sina händer.  Jag satte mitt pekfinger under hennes haka och drog upp hennes ansikte i jämn höjd med mitt.

”Vad är det Mel?” Hon vek undan med blicken.

”Jag måste hem” sa hon och en tår rann ned för hennes kind.

”Men det är ingen fara! Lou skjutsar dig” sa jag och hon gav mig ett halvt leende.

”Jag menar inte till hotellet Harry. Jag menar hem till Sverige”

______________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

Han stelnade till. Jag snyftade till och han kramade mig.

”Jag var rädd för det” viskade han.

2 timmar senare:

Killarna hade släppt av mig vid hotellet när dem var på väg till studion. Alla hade kramat mig och Harry hade kysst mig extra länge. Jag skulle sakna det. Hans kyssar, hans kramar, hans ögon, hela han.

Nu stod min väska packad vid dörren. Mamma sa ingenting. Pappa sa ingenting. Erik sa ingenting. Jag försökte vara stark, men tårarna hotade att svämma över.

Lite senare satt vi på planet och var på väg hem. Eller nej. Inte hem. Det var inte mitt hem längre. Flygresan var lång. Det var lite mulet utanför, så jag kunde inte se så mycket.

Nästa dag-

Jag vaknade klockan 10, och det regnade utanför.  Jag hade inte orkat packa upp igår, så jag skulle göra det idag. Så efter frukosten satte jag mig på sängen och öppnade resväskan.

Allt var i en enda röra, men plötsligt fick jag syn på något som inte såg ut att höra hemma där. Det var Harry tröja, som jag hade sovit i. Det låg en lapp ovanpå.

”Jag tog din tröja, och i gengäld får du min. xx Harry”

Jag log och tog upp tröjan och satte den under näsan. Jag drog in lukten och den luktade precis som Harry. Jag la den bredvid min kudde och sedan fortsatte jag att packa upp.

Vid matbordet samma kväll satt mamma och pappa lite spända. Erik var hos en kompis , så det var bara vi tre. Det var riktigt spänd stämning.

”Jag trodde ni två skulle skilja er” sa jag, rakt av. Jag orkade inte att låtsas som inget.

Mamma släppte sina bestick och pappa kollade in i väggen.

”Det är inget som barn borde...”

”Nu får ni sluta. Jag är 16 år. Jag är inget barn längre” avbröt jag och pappa suckade och mamma bet sig i läppen.

”Din mamma var otrogen” sa pappan rakt ut. Jag blev så arg. Hon hade förstört allting.

”Tack för att du har förstört allting mamma!” sa jag och reste mig upp.  Jag slängde tallriken i vasken och sprang in på mitt rum och slängde mig i sängen och lät tårarna rinna. Jag tryckte Harry-tröjan mot min näsa och drog in doften. Det gjorde ont i hjärtat. Jag saknade honom och killarna så mycket.

”Jag önskar att du var här” Viskade jag mot tröjan.

Plötsligt knackade det på dörren och jag la motvilligt ifrån mig tröjan.

”Vad?” Pappa öppnade dörren och satte sig på sängen bredvid mig.

”Hur är det?” sa han.

”Sådär” svarade jag. Jag och pappa hade alltid varit nära, närmare än jag och min mamma var.

Han nickade och suckade.

”Jag märkte att du hittade någon i London” sa han och log lite halvt.

”Ja...” sa jag och log.

”Bra...Bra... Gillade du London annars?”

”Ja” sa jag och kunde inte låta bli att le. Några killar var ansvariga till det...

”Jag tänkte…London kanske skulle vara något..”

Jag kollade chockat på honom och han ryckte på axlarna.

”Min chef sa att det fanns ett jobb i London som jag kunde ta, och jag skulle tjäna bra på det. Och vi kanske kunde flytta dit, och börja om. Självklart får du bo hos din mamma om du vill…”

Sa han och log lite. Jag kände hur jag blev glad, detta kanske inte skulle bli så dumt ändå. Men visste inte om jag kunde lämna mina kompisar, jag visste inte hur jag skulle kunna lämna Sanna, min älskade Sanna… Hur skulle jag klara mig utan henne?

”Jag vill inte stanna” sa jag och jag såg hur pappa sken upp. Jag log mot honom.

”Bra! Och självklart kan Sanna komma när hon vill” sa han och log. Han visste att jag och Sanna var riktigt nära varandra, medan mamma knappt visste att vem hon var.

Jag kramade honom hårt.

2 veckor senare-

Jag stod och kollade in i mitt rum eller mitt gamla rum. Det var helt tomt. Men ändå kände jag ingen sorg. Jag skulle börja om mitt liv. Det ända jag skulle sakna härifrån var Sanna och kompisarna från skolan och Erik, min kära bror. Han skulle stanna hos mamma. Jag suckade och släckte ljuset i rummet och gick ut.

______________________________________________________________________________________________

Kort och konstigt kapitel , jag vet! Jag fick hoppa fram lite, eftersom man vet liksom inte vad man ska skriva därimellan utan att det bli tråkigt att läsa...

Iallafall , hoppas ni gillar det :)

PUSS!