TheOneDirectionStory

Klockan var 8 och intervjun var slut. Allt hade gått bra, jag försökte vara så ärlig så möjligt, men jag ville också skydda Melinda. Som tur var, handlade de flesta frågor om vår karriär och inte flickvänner.

”Det var en slapp intervju” sa Zayn när vi kom ut från ”lokalen” där intervjun hade hållits.

”Ja, skönt” sa jag och alla hummade instämmande. Vi gick för att hämta våra saker när plötsligt en medelålders kille greppade tag i min arm. Jag vände mig chockat om och lugnade ner mig när jag såg vem det var.

_____________________________________________________________________________________________

Louis perspektiv:

Vi gick in i rummet där våra jackor, väskor och sådant fanns och jag la plötsligt märke till att Harry var borta.

”Var är Harry?” sa jag.

”Någon ville snacka med honom tydligen” sa Liam och jag nickade. Jag hängde min jacka över armen och svingade ryggsäcken över axeln.

”Jag tror vi får vänta på Harry” sa Zayn och jag nickade och släppte ner jackan och väskan igen. Det fanns ingen anledning att gå runt och bära på det. Jag satte mig ner och plockade upp mobil för att twittra.  Plötsligt hörde jag röster från det andra rummet, och dem lät arga. Till min förvåning var en av rösterna Harrys.

”Vad är det som händer?” sa Niall och alla kollade på väggen, som skilde de två rummen.

”Har ingen aning, jag går och kollar” sa jag och reste mig upp.

Jag öppnade dörren och gick ut i korridoren. Plötsligt smälldes dörren upp bredvid mig som jag precis skulle knacka på och jag hoppade skrämt undan. Till min förvåning vad det Harry som hade brakat upp dörren, och han såg arg ut. Inte som om man hade tagit hans tröja eller något, utan han såg verkligen riktigt, riktig, riktigt arg ut. Jag hade aldrig sett honom så arg, han brukade inte precis vara det.

”Du hörde vad jag sa!Det är inte säkert för någon av er!” skrek en man inifrån rummet och Harry vände sig om mot honom.

”Det ska väl ni inte bry er om?!” skrek han.

”Du vet vad jag sa! Det går inte bara ut över dig, det går ut över er alla!” skrek killen inifrån rummet.

Harry smällde igen dörren och jag fångade upp honom.

”Vad har hänt?!” sa jag och han puttade bort mig.

”Inget!” sa han och gick iväg.

Harrys perspektiv:

Jag kunde inte fatta det. Jag hade trott att allt var en röra innan? Nu var det verkligen en röra. Jag hatade killen. Men framför allt, så hatade jag hans ord. Han hade lika gärna kunnat säga att jag skulle gå och göra självmord. Det hade varit likadant. Jag slog upp dörren till rummet där vi hade våra jackor & väskor och där satt resten av killarna.

”Harry, vi sk…Vad har hänt?!” utbrast Liam när dem fick syn på mig.

”Inget! Ska vi åka?” sa jag argt och satte på mig min jacka.

”Något är det ju?” sa Zayn.

”Nej! Kom nu!” skrek jag och gick ut igen. Jag gick förbi Louis, och han såg fortfarande chockad ut. Jag fortsatte förbi honom och gick ut. Jag trängde mig förbi alla fans och satte mig i bilen. Killarna kom snart och bilen startade.

”Harry. Vad är det? Vad sa killen?” frågade Louis försiktigt och jag suckade. Jag kände hur mina ögon blev blanka och tårarna hotade att svämma över. Ilskan försvann.

”Jag... jag måste göra slut med Melinda” sa jag och jag kände hur tårarna började rinna.

”Va? Varför?” sa Niall.

”Det är tydligen dåligt för vår karriär” sa jag.

”Vi får väl prata med dem…” sa Zayn och alla nickade.

Resten av resan var tyst. Alla tänkte nog på samma sak. Vad skulle jag säga till henne? Jag kunde inte bara göra slut. Jag kunde inte heller släppa henne. Hur kan man bara göra slut med någon man älskar? Hur kan man ta bort något från ens liv, som man älskar? Det kändes omöjligt. Men vad skulle jag göra? Det kändes som om jag var tvungen att välja mellan det jag älskade och den jag älskar. Och jag kunde inte svika killarna. Men jag kunde inte heller svika Melinda.

När vi kom hem gick jag direkt in på mitt rum och slängde mig i sängen. Tårarna började rinna igen och jag somnade snart.

Melindas perspektiv, samtidigt:

Jag låg i sängen och kollade på Tv, det var något konstigt engelskt program som visades. Jag förstod det inte riktig, programmet alltså. Jag suckade och stängde  av tv:n, orkade inte se mer. Jag släckte och la mig i sängen igen. Tankarna for runt. Jag saknade Harry och killarna. Förresten, Harry hade inte ringt. Skulle han inte ringa efter intervjun? Han hade nog bara glömt.

____________________________________________________________________________________________

För det första vill jag säga förlåt för den dåliga uppdateringen och det korta kapitlet! Men jag är förkyld, som jag sa i inlägget här under. Det kommer ett LÅNGT kapitel imorgon, lovar!