TheOneDirectionStory

”Jag vet faktiskt inte. Vi får väl ta det som det kommer. Det kanske inte ens blir en stor grej?” sa Louis  tyst och drack lite ur sin kopp. Jag suckade igen.

”Vad är det ni snackar om?” Jag märkte plötsligt att Liam hade kommit in i rummet, och stod nu vid min sida.

”Du har redan sett bilden” sa Louis tonlöst och Liam nickade.

”Ja”

”Twitter är redan fullt av hat” sa jag.

”Ja, men ni har hela tiden vetat att ni inte kan hålla det hemligt hela tiden. Någon gång skulle fansen ha listat ut det!” sa Liam och jag nickade sakta.

”Jag antar det”

____________________________________________________________________________________________

Melindas perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag vid 10 och gick genast in i duschen. Efter det gick jag ut i köket och gjorde iordning min frukost, som bestod av en macka och en tallrik flingor med fil. Jag satte mig ner på min plats och rörde om i flingorna lite. De blev snabbt mjuka och såg inte så där ätliga ut. Jag suckade och puttade bort skålen. Jag var inte särskilt hungrig. Jag skulle möta Harry på Milkshake City klockan 1, så jag var nervös.

”Ska du inte äta?” Sa Sanna, som hade kommit in i köket.

”Jag är inte hungrig” svarade jag och pelade lite på min macka.

”Varför? Du brukar alltid vara hungrig”

”Jag ska träffa Harry idag, vi ska snacka” sa jag och tog ett försiktig bett av mackan. Jag var rädd att jag skulle kräka upp den igen.

”Jaha” sa hon och satte sig mitt i mot mig men en egen macka.

”Jag tror inte du behöver oroa dig. Killen älskar dig” sa hon och tog ett bett av sin macka.

”Hur vet du det?”

”Louis säger att Harry pratar om dig hela tiden” sa Sanna och log lite som om hon tänkte på något gammalt minne.

Jag bet mig i läppen och kollade ner i bordet. Det kanske var sant, men det kändes ändå nervöst. Vi skulle prata, och det betydde ofta något dåligt. Av allt jag hade varit med om, så var ”vi måste prata” lika med att man gjorde slut. Jag hade aldrig haft något ”lyckat” förhållande. Inte för att jag hade haft så många, jag hade givit upp när alla var olyckliga.

2 timmar senare stod jag i hallen, Jag satte på mig mina converse och gick sedan ut genom dörren. Sanna skulle tydligen åka någonstans med Louis idag, så hon hade redan åkt.

Jag gick nedför trapporna och gick sedan ut genom porten. Det var inte så långt till Milkshake City, så jag kunde lika gärna gå. När klockan var 5 över 1 öppnade jag dörrarna till Milkshake City och fann Harry sitta vid ett bord längst in. Jag gick mot honom och han reste sig upp och kramade mig.

”Hej” sa han.

”Hej” sa jag. Han bet sig i läppen och drog handen genom sitt hår.

”Kan vi sitta någon annan stans? Någonstans där det är mer… Avskilt?” sa han nervöst och jag nickade. Han tog tag i min hand och drog ut mig genom dörren. Några minuter senare gick vi in på ett nästan folktomt café och satte oss vid ett bord, som var ganska avskilt. Det var tyst i en minut, men det kändes som en timme. Jag satt och kollade ner i bordet, ville inte nöta hans blick.

”Vi måste fixa detta” sa Harry plötsligt och jag kollade upp från bordet.

”Va?”

”Det kan ju inte vara såhär” sa han och våra blickar möttes.

”Jag förstår inte vad du menar” sa jag, och det gjorde jag inte.

”Allt skit. Alla snackar skit, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Jag kan inte förlora dig” sa han och nu var det hans tur att kolla ner i bordet. Jag la min hand ovanpå hans och han kollade upp på mig, en tår rann nedför hans kind.

”Det som gör så ont är att hatet är mot dig, och du förtjänar inte det. Allt är mitt fel, förlåt” sa han snabbt och nu rann flera tårar nedför hans kinder.

”Harry, säg inte förlåt. Det är inte ditt fel. Tror du verkligen att hat kan få mig att försvinna, från dig? Det är omöjligt. Jag går inte förens du säger åt mig att gå” sa jag och ett leende for upp på hans läppar.

”Vilket jag aldrig kommer att göra” sa han och kysste mig.

Vi satt kvar på cafét ett tag till, och all oro var som bortblåst. Vi hade varandra, och då skulle allt lösa sig, så småningom. Eller, det trodde jag i alla fall.

Harrys perspektiv:

Allt kändes bra. Det kanske skulle lösa sig ändå? Jag hoppades bara att hon skulle stanna. För vad jag hade upplevt när hon var i Sverige… jag ville aldrig känna så igen. Jag ville inte förlora henne. Jag KUNDE inte förlora henne.

När klockan började närma sig 5 var jag tvungen att åka hem, eftersom jag och killarna skulle på en intervju lite senare på kvällen.

Jag öppnade dörren och gick in. Alla skorna var där, så jag antog att killarna var hemma. Jag gick in i vardags rummet och där satt alla och spelade tv-spel.

”Hej, hur gick det?” sa Liam när dem la märke till mig.

”Bra” sa jag och log. Alla log förutom Louis och Niall, som var igång och spelade. Dem hade nog inte ens märkt att jag hade kommit in.

”Ja, vi måste sticka nu” sa Liam och motvilligt stängde Niall av spelet. Jag flinade lite och gick sedan ut till skorna igen. Killarna följde efter, de var redan klara, dem hade bara väntat på mig. Vi gick ut och det stod redan en bil utanför och väntade på oss. Vi hoppade in.

Klockan var 8 och intervjun var slut. Allt hade gått bra, jag försökte vara så ärlig så möjligt, men jag ville också skydda Melinda. Som tur var, handlade de flesta frågor om vår karriär och inte flickvänner.

”Det var en slapp intervju” sa Zayn när vi kom ut från ”lokalen” där intervjun hade hållits.

”Ja, skönt” sa jag och alla hummade instämmande. Vi gick för att hämta våra saker när plötsligt en medelålders kille greppade tag i min arm. Jag vände mig chockat om och lugnade ner mig när jag såg vem det var.

______________________________________________________________________________________________

Där har vi kapitel 25! Gud vad fort det går :D  Glöm inte att kommentera :)