TheOneDirectionStory

Jag låg i sängen och kollade på Tv, det var något konstigt engelskt program som visades. Jag förstod det inte riktig, programmet alltså. Jag suckade och stängde av tv:n, orkade inte se mer. Jag släckte och la mig i sängen igen. Tankarna for runt. Jag saknade Harry och killarna. Förresten, Harry hade inte ringt. Skulle han inte ringa efter intervjun? Han hade nog bara glömt.

__________________________________________________________________________________________

Nästa morgon:

Jag vaknade av ett irriterande ljud, som jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Jag öppnade ögonen och insåg att ljudet kom från fönstret. Det regnade. Föga förvånande, eftersom det var London. Men det fanns inget att göra åt saken, det var bara att gå upp.  Jag gick in i duschen, 20 minuter senare fortsatte jag till köket. Sanna sov nog fortfarande, så jag bestämde mig för att överraska henne med pannkakor. Jag plockade fram alla ingredienserna, sedan satte jag igång.

”Men pluttis, gör du pannkakor? Sa Sanna plötsligt och jag hoppade till.

”Ja” sa jag och log stolt. Sanna skrattade och sedan hjälptes vi åt att göra klart pannkakorna.

När vi var klara satte vi oss ner och åt. Som vanligt, smakade pannkakorna underbart. Vi åt under tystnad.

”Gud vad gott det var” sa Sanna när vi hade ätit upp.

”Ja. Om vi fortsätter att äta pannkakor såhär ofta, får jag köpa en storlek större i jeans” sa jag och Sanna skrattade. Plötsligt började min mobil ringa och jag såg att det stod Harry på skärmen.

”Hallå?”

”Hej Mel” Leendet som jag precis hade haft på mina läppar försvann. Hans röst lär annorlunda. Det var inte samma glada, varma röst. Nu lät hans röst kall och ledsen. Det lät nästan som om han hade ont, som om han led.

”Vad är det?” sa jag oroligt.

”Kan du komma? Hem till oss? Vi måste prata”'

”Okej, jag kommer snart” sa jag och la på.

”Vad är det?” sa Sanna oroligt och jag ryckte på axlarna.

”Jag vet faktiskt inte. Men jag drar till Harry, är det okej?” sa jag och hon nickande.

”Ja, jag måste ringa min pappa”

En timme senare stod jag utanför killarnas dörr. Jag vågade knapp gå in. Jag tog ett djupt andetag, sedan knackade jag på.

”Hej Mel! Harry är på sitt rum” det var Louis.

”Tack” sa jag och plockade av mina skor och gick in.

Jag knackade försiktigt på hans dörr innan jag gick in. Jag blev chockad av synen.

Harry låg i sin säng och hans ögon var röda, som om han hade gråtit.

”Harry vad har hänt?” sa jag och satte mig bredvid honom. Han vände ansiktet mot mig och satte sig upp. Han drog ett djup andetag och kollade ner igen.

”Jag…Jag ..vet inte riktigt hur jag ska förklara detta” sa han. Jag kände oron stiga.

”Vad?” tvingade jag fram och han drog handen genom sitt hår.

”Jag snackade med en killen igår från skivbolaget…Han sa att vi inte får ha flickvänner, så..”

Jag kände mig tom. Helt tom. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle känna. Skulle jag vara arg? Eller ledsen?

Harry bet sig i läppen och tog min hand. Jag stirrade på våra sammanlänkade händer. Jag drog min hand ur hans och ställde mig upp.

”Det förändrar ju saker” sa jag tonlöst. Harry tittade ner, det såg ut som om han skämdes.

Jag vände på klacken och slog upp dörren. Jag var arg, arg på allt.

”Melinda vänta!” ropade Harry, men jag fortsatte. Jag gick ut till hallen och satte snabbt på mig mina skor.

”Melinda, snälla, bara lyssna...” Harry hade hunnit ifatt mig. Jag öppnade dörren och smällde igen den efter mig. Med snabba steg gick jag nerför trapporna och sedan fortsatte jag ut. Tårarna rann ner och folk kollade konstigt på mig när jag flög förbi.

Vart skulle jag ta vägen? Jag ville inte hem. Så jag styrde stegen mot centrum.

Harrys perspektiv:

Vad hade jag gjort? Jag visste att jag inte kunde leva utan henne. Varför hade jag inte protesterat mot vad killen sa? De bestämde väl egentligen inte? Men en röst inom mig sa att, dem gjorde nog det. Jag suckade och skakade på huvudet. Jag ville bara ha tiden med Melinda tillbaka, ville känna hennes läppar igen…

Men gjort var gjort. Vad skulle jag göra? Jag kollade mot dörren som Melinda precis hade smällt igen. Smällen ekade fortfarande i mitt huvud, och det gjorde det svårt för mig att tänka. Jag bestämde mig för att gå in till killarna, som satt framför tv:n. Jag menar, vad fanns det för anledning att stå och vänta vid dörren?

Jag gick in i vardags rummet och slängde mig ner på soffan bredvid Louis och Zayn.

”Hur är det?” sa Louis försiktigt. De hade nog hört allt.

”Dåligt” sa jag. De kollade medlidande på mig, men de visste nog inte vad de skulle säga. Och, vad skulle de säga? Det fanns inte så mycket.

På tv:n visades det något konstigt humorprogram, som inte ens var kul. Fast det kanske var kul. Jag kunde inte bara le, eller skratta.

Jag blundade. Blundade för världen.

Melindas perspektiv:

Jag hade kommit fram till en park, en av de många parkerna i London. Bredvid ett träd, föll jag ner och blev liggandes i gräset. Jag hade ingen ork att ta mig upp, det fanns heller ingen vilja. Jag ville bara ligga här och dö.

Fåglarna sjöng. Det var inte som på film, då fåglarna slutade sjunga när något hemskt hade hänt. Och det slutade det alltid bra i filmer. Hur skulle det här sluta? Jag slöt ögonen.

____________________________________________________________________________________________

Förlåt, det blev inte det LÅNGA kapitlet jag lovat, emn min dator stängdes av så jag var tvungen att börja om. Men här har ni kapitel 17 iallafall!