TheOneDirectionStory

Detta har hänt:

Hela dagen låg jag bara och slöade. Jag kollade på film och var inne på datorn.  När klockan blev 3 gick jag in och duschade, sedan klädde jag på mig ett par ljusa jeans och en tröja.  Sedan gick jag till ”hallen” (Eller det var ingen hall, det var bara området innan dörren….)

Jag tog på mig mina converse  och gick sedan ut. Jag tog en taxi till killarnas lägenhet och slog in koden som Harry hade sms:at mig innan, sedan tog jag hissen upp och knackade på dörren.

___________________________________________________________________________________________

 

 

 

 

”Wow, vad gott det var! Vem har gjort maten?” sa jag. Vi satt runt matbordet och åt pasta carbonara.

 

”Det var faktiskt Harry!” sa Louis och flinade.

 

”Vadå faktiskt?” sa Harry och plutade med munnen. Vi alla började skratta åt hans försök till att spela ledsen.

Efter ett tag hade vi alla ätit upp, och Harry drog in mig i vardagsrummet medans de andra diskade. Han kysste mig och sedan log han.

 

”Vad ville du prata om?” sa han. Då kom jag ihåg varför jag hade kommit hit från början.

 

”Jo asså, detta kommer låta jätteknäppt men…jag är orolig för mina föräldrar”

 

”Varför?” han drog ner mig i soffan och satte sig bredvid mig.

 

”Jag har inte hört från dem på länge. Dem är i sitt rum och när jag går förbi deras dörr hör jag dem bråka där inne. Det låter jättekonstigt jag vet..”

 

”Nä men det gör det inte alls. Men allt kommer bli bra Mel, jag lovar!” sa han och pussade mig.

 

”Hur kan du veta så säkert Harry?” frågade jag.

”För att jag vet ” sa han och log. Jag kunde inte låta bli att le jag med.

Killarna kom ut från köket och slog sig ner i soffan bredvid oss.

 

”Ska vi köra något spel?” frågade Liam.

 

”Visst” sa jag och Harry la armen runt om mig.

 

Liam gick fram till TV:n och slog på några knappar , sedan kom han tillbaka med 4 kontroller.

 

”Vill du köra Mel?” frågade han och log mot mig.

 

”Nä, ni får börja, så kan jag slå ut er sen” sa jag och flinade.

 

”Dröm på” sa Niall och snappade upp en kontroll.

 

”Fresten Mel, kan vi få ditt nummer? Det hade varit bra att ha” sa Louis och jag plockade upp min mobil och la den på vardagsbordet.

 

10 minuter senare hade jag fått allas nummer och de hade fått mitt. Harry, Louis, Niall och Zayn var mitt uppe i en fotbollsmatch som de spelade. Jag förstod ingenting, men det var så kul att se när dem spelade.  Plötsligt skrek Louis och jag kollade chockat på honom. Sedan insåg jag att han hade skrikit åt spelet.

 

”VARFÖR KAN HAN INTE SPRINGA FORTARE?!” Skrek han och jag suckade. Killar och tv-spel asså…

 

Efter någon timme av fullt spelande (Jag hade fått spelat men hade gett upp när jag förlorade för 5:e gången i rad) så var klockan 7 och det var dags att åka hem. Jag satte på mig skorna och kramade killarna.

 

”Vi får ha spelkväll igen!” sa Niall och jag skrattade.

 

”Ja, det får vi”

 

Jag, Harry och Louis gick ner till bilen och hoppade in. Louis startade motorn och började köra. Vi pratade om allt mellan himmel och jord hela vägen hem.  När vi kom fram till hotellet kysste Harry mig och Louis gav mig en bamsekram.

 

Louis perspektiv:

 

Jag gav henne en stor kram innan hon gick in och när jag såg henne försvinna in, tryckte jag ner gaspedalen och körde upp på vägen igen.  Jag vände blicken till Harry och han såg lycklig ut.

 

”Du gillar verkligen henne va?” sa jag och log. Harry log också och vände blicken mot mig.

 

”Ja”

Vi satt ett tag i bilen, när plötsligt Harry svor till.

 

”Fan! Vi glömde lämna hennes mobil” Han plockade upp hennes mobil ur hans ficka.

 

”Det är lugnt, vi kör bara tillbaka och lämnar den” sa jag och vände.

 

Harry log och mumlade ”Då får jag träffa henne igen...” Jag skrattade och log.

 

Melindas perspektiv:

 

Jag gick in genom hotelldörrarna och såg den svarta Jeepen utanför köra iväg. Jag log och gick till hissen. När jag kom upp, gick jag förbi mamma & pappas dörr, och det var helt tyst där inne ifrån.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte till min dörr, stoppade in nyckeln i låset och vred om.

Jag kom in i rummet och till min förvåning satt mamma & pappa på sängen. Jag blev chockad när jag såg dem. Mammas ögon var alldeles röda och pappa var blek.

 

”Vad har hänt?!" Sa jag oroligt.

 

Mamma klappade på platsen bredvid henne och jag satte mig där.

 

"Vi ska åka hem" sa hon.

 

"Va? Varför?" Jag kom genast att tänka på killarna.

 

"Jag vet inte hur jag ska säga det här på ett bra sätt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga detta alls. Men jag och din pappa ska skilja oss" sa hon.

 

Jag stelnade till. Allt bara frös. Jag kunde inte tänka eller gråta. Jag bara satt där.

 

 

”Va?” fick jag fram.

 

"Vi älskar inte varandra som vi en gång gjorde"

 

"DET ÄR VÄL INGEN JÄVLA URSÄKT?!" skrek jag. Jag reste mig upp och sprang ut.

Jag sprang nedför trapporna så fort jag kunde. Tårarna rann nedför mina kinder och folk stirrade konstigt på mig när jag for förbi.

Plötsligt sprang jag in i någon, till min förvåning var det Harry.

 

"Oj hej Mel! Jag skulle precis gå upp och lämna ... Vad har hänt?!" Han bytte ansiktsuttryck och kollade oroligt på mig.

Jag ville inte prata med honom nu, så jag knuffade bort honom och fortsatte springa, ut på gatan.

 

Plötsligt tog någon tag i min midja och drog in mig på trottoaren igen. Det var Harry. Han sa inget, han bara drog in mig i en kram. Jag kunde inte knuffa undan honom nu, jag kunde bara inte. Jag borrade in mig i hans hals och bara grät. Det enda han gjorde var att hålla om mig, inget annat.

 

Jag vet inte hur länge vi stod där. Det kunde vara 5 timmar eller 5 minuter, jag visste inte.  Jag sansade mig och fick äntligen ut något ur in mun.

 

”Får jag sova hos er i natt?” Viskade jag.

 

”Såklart” sa Harry och pussade mig på pannan. Plötsligt kände jag hur en annan arm slöts runt mig.

 

”Vad har hänt?” Det var Louis.

 

”Berättar sen, jag orkar inte nu” viskade jag.

 

De nickade.

 

”Behöver du något?” Frågade Harry.

 

”Nä, inte vad jag vet” sa jag och försökte mig på ett leende, men det såg nog mer ut som en grimas.

 

Jag lät dem leda mig tillbaka mot bilen, hoppade in, sedan satt jag bara och kollade ut genom fönstret hela bilresan. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte ta in att mina föräldrar skulle skilja sig. Då var jag tvungen att åka hem till tråkiga Sverige igen och lämna killarna. Och det kunde jag inte.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 12 C: Det kanske kommer ett kapitel till idag, vi får se hur bra ni kommenterar :)

 

PUSS!