TheOneDirectionStory

”Åt vilket håll ska vi gå?” sa Zayn plötsligt och avbröt mitt tänkande. Jag pekade på en gata som svängde in och Zayn nickade. Vi fortsatte att gå. Det regnade lite smått, men det hade redan börjat bildas små pölar. På grund av det fanns det inte så många människor ute, jag så bara någon lite då och då. Var Melinda verkligen så dum att hon var ute när det regnade? Hon hade kanske gått in någonstans? Jag skulle precis berätta om min uppenbarelse för Zayn när jag upptäckte att han var borta. Jag måste ha varit så inne i mitt tänkande att jag inte hade märkt att han hade svängt. ”Zayn!” ropade jag, men jag hörde inget svar. Jaha, vad gjorde jag nu? Melinda var borta, och nu var Zayn också det. Jag var verkligen bra på att tappa bort människor.

Jag bestämde mig för att fortsätta leta efter Melinda, eftersom Zayn skulle nog också göra det.

”Melinda!” Ropade jag, men inte heller denna gången fick jag något svar. Jag suckade och fortsatte gå.

______________________________________________________________________________________________

(Harrys perspektiv)

 

Mina skor hade blivit blöta, och det lät när jag gick. Om man tänkte efter, var det ett ganska irriterande ljud, men det kändes som om jag inte riktig brydde mig. Jag tog upp min iPhone för att ringa till Zayn, men han svarade inte. Klockan hade börjat närma sig 9 och det var mörkt.

 

Ändå fortsatte jag. Plötsligt uppenbarade sig en park, eller vad man nu skulle kalla det. En gräsklädd plätt med träd, kanske? Jag skyndade på mina steg, hon kanske var där.

 

Jag lät min blick svepa över plätten, men jag kunde inte se något. Plötsligt såg jag en liten figur sittandes ihop kurrad mot ett träd. Det såg ut som Melinda.

 

”Melinda!” ropade jag och hon vände sig om. Nu var jag säker på att det var hon. Hon reste sig upp och vinglade till lite, innan hon började gå därifrån.

 

”Vänta” ropade jag och sprang efter henne.

 

”Vad?” sa hon arg när jag kom ikapp henne.

 

Även om hon var arg, kändes det fantastiskt att höra hennes röst igen.

 

”Bara vänta Melinda!” sa jag, men hon fortsatte att gå.

 

”Sanna ringde, hon är jätteorolig. Snälla, låt mig bara ta dig hem!” Ropade jag och när jag nämnde Sanna stannade hon upp. Hon verkade tveksam om vad hon skulle göra.

 

”Snälla, så att jag bara vet att du är okej” viskade jag. Hon vände sig mot mig och suckade. Jag log lite, men hon log inte tillbaka. Jag plockade upp min iPhone och ringde Louis.

 

”Jag har hittat henne” sa jag och hörde hur Louis drog ett lättat andetag.

 

”Är hon okej?” sa han sedan.

 

”Ja, det tror jag”

 

”Bra”

 

Jag sa var vi var till Louis och sedan la vi på.

 

”Dem kommer snart” sa jag, men Melinda svarade inte. Hon stod med ryggen mot mig, och man kunde se på hennes kroppshållning att hon var sur.

 

”Du vet att vi måste prata om det här förr eller senare” sa jag.

 

”Det finns inget att prata om” sa hon vasst.

 

”Snälla Melinda, låt mig bara förkla….”

 

”Nej Harry! Jag vill inte höra på någon av dina ursäkter!” skrek hon nästan. Jag ryggade tillbaka och kände hur mina ögon sakta blev blöta.

 

”Melinda, snälla” viskade jag. Hon skakade bara på huvudet. Resten av tiden innan Louis kom var tyst. Ingen sa något. Jag ville skrika ut mina känslor, berätta hur jag kände… säga förlåt. Jag kunde göra allt, bara för att hålla henne i mina armar igen.

 

Melindas perspektiv:

 

Jag hörde varje andetag han tog. Även om jag inte såg honom, visste jag att han kollade på mig. Hans blick brände i nacken. Och det gjorde ont. Jag ville inget hellre än att vända mig om och kyssa honom, men då skulle mitt hjärta bara bräckas igen. Han skulle svika mig än en gång, och jag skulle inte klara det.

 

10 minuter senare körde jeepen in på vägen bredvid ”parken” och jag gick in och satte mig. Det var bara Louis och Sanna i, så jag antog att de andra hade åkt hem. Efter lite kramar och sånt startade Louis bilen och körde ut på vägen igen.  Harry satt bredvid mig, men jag var noga med att inte låta min blick fara iväg till honom. Det skulle bara bli svårare då. Så min blick stannade vid fönstret. Husen åkte förbi, fast det vart ju egentligen vi som åkte förbi husen.

 

Efter bilresan som kändes som 2 timmar som egentligen 20 minuter, stannade bilen och jag och Sanna hoppade ut. Vi sa hejdå till killarna och skulle precis öppna porten när Louis ropade från bilen.

 

”Vänta!”

 

Vi vände oss om och Louis kom mot oss, han hade pakerat bilen.

 

”Jag tror jag glömde mina vantar uppe hos er…” sa Louis och Sanna nickade.

 

”Ja, juste” sa Sanna och jag kollade undrande på henne.

 

”Vi gick upp för att leta efter dig där innan…” förklarade hon och jag nickade.

 

Vi alla tog hissen upp, sedan öppnade jag lägenhetsdörren och vi alla gick in i hallen. Louis tog av sig skorna och for in. Jag tog sakta av mig, och Sanna gjorde detsamma.

 

”Vad var det ni egentligen bråkade om…?” sa Sanna försiktigt.

 

”Han sa att de inte fick ha några flickvänner i bandet” sa jag tonlöst.

 

”Den jävlen...” morrade Sanna till och hon drog ilsket av sin jacka. Blev hon så arg för att Harry hade gjort slut med mig?

 

”Så!” sa Louis och tog på sina skor igen. Sanna tog upp hans jacka och slängde den på honom.

 

”Ta din jävla jacka och dra här ifrån” sa hon ilsket och både jag och Louis kollade förvånat på henne.

 

”Älskling vad är det?” sa Louis oroligt.

 

”Hörde du inte vad jag sa? Gå!” skrek hon och puttade ut honom genom dörren. Hon smällde igen dörren och jag kollade förvånat på henne.

 

”Vafan?” sa jag och hon drog ett djupt andetag.

 

”Han tänkte göra slut ändå. Du och Harry fick ju inte vara ihop, då får ju inte jag och Louis det heller. Och om han gjorde slut med mig, skulle det göra mer ont...” sa Sanna och snyftade lite.

 

Jag kramade henne, och det slutade med att vi båda hamnade i soffan snyftandes med varsin ben & jerry och en film.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 29,ÄNTLIGEN! Vill än en gång säga förlåt för den dåliga uppdaterigen! Men nu är det jullov och jag har lovat min kompis 2 kapitel innan tisdag :) På tal om jul ! Våran underbara Boo Bear blev 20 år! STORT grattis till honom och God jul på er alla! Även om det var igår ;)