TheOneDirectionStory

Melindas perspektiv:

Jag hade kommit fram till en park, en av de många parkerna i London. Bredvid ett träd, föll jag ner och blev liggandes i gräset. Jag hade ingen ork att ta mig upp, det fanns heller ingen vilja. Jag ville bara ligga här och dö. Fåglarna sjöng. Det var inte som på film, då fåglarna slutade sjunga när något hemskt hade hänt. Och det slutade det alltid bra i filmer. Hur skulle det här sluta? Jag slöt ögonen.

________________________________________________________________________________________________

Min mobil hade ringt ett antal gånger, men jag svarade inte. Jag orkade inte. Plötsligt kände jag en droppe på min panna och jag suckade. Nu skulle det börja regna också. Fast det gjorde ingenting, lite regn hade aldrig skadat någon. Klockan hade börjat närma sig 6 och det blev mörkare. Inte för att jag brydde mig, men kändes bara så… bra att ligga här.  Jag kände mig så trygg. Sakta somnade jag.

 

Sannas perspektiv:

 

Jag hade ringt till Melinda flera gånger, men hon svarade inte. Sedan hade jag ringt Harry, och han svarade heller inte. Oron hade börjat stiga, vad skulle jag säga till Melindas pappa? Jag plockade upp mobilen och tryckte upp Louis.

 

”Hallå?”

”Hej, det är Sanna. Du, har du sett Melinda?” sa jag snabbt, och blev förvånad över att han förstod vad jag sa.

 

”Va? Jag trodde hon var hos dig. Hon var här innan, sen började Harry och hon bråka och hon stack. Jag trodde hon hade kommit hem!” Sa han och han lät orolig.

 

”När hände det?” sa jag snabbt.

 

“För några timmar sedan”

”Snälla Louis, kan du komma? Vi måste hitta henne” sa jag och kände hur tårarna var på väg.

 

”Såklart! Jag skickar ut några andra också. Har du någon aning om var hon kan vara?”

”Nej” sa jag och snyftade till.

 

”Okej, men jag kommer snart” sa han och la på. Jag satte mig i sängen och kollade upp mot väggen på andra sidan. Den var vit, väldigt enkel. Jag lutade mig mot väggen och suckade.

 

Louis perspektiv:

 

Jag gick ut ur mitt rum och in till köket, där resten av killarna satt. De såg direkt att något var fel. Harry satt lite avskärmad från de andra, men han kollade upp på mig när jag kom.

 

”Vad är det?” sa Niall och alla kollade nu på mig.

 

”Melinda är borta” sa jag och Harrys ansikte bleknade en aning.

 

”Va?”

”Sanna ringde. Melinda hade inte kommit hem ännu. Hon svarar inte på sms eller samtal heller” sa jag och kramade mobilen i handen. Det var bråttom nu.

 

”Vad väntar vi på då? Kom!” sa Liam och alla gick ut i hallen och tog på sig skor och jacka. Vi gick nedför trappan och ut till bilen. Vi hoppade in och jag startade bilen och körde iväg. Bilresan kändes ovanligt lång, även om den inte var längre än vanligt. Det var tyst, inte det vanliga stojandet. När vi äntligen stannade stod Sanna redan utanför porten, fullt påklädd. Jag kramade henne snabbt sedan ställde jag mig bredvid henne.

 

”Vad ska vi göra då?” sa jag.

 

”Vi går i grupper, på det sättet kan vi kolla fler platser” sa Liam och alla nickade.

 

Lite senare gick jag och Sanna åt ett håll, Niall och Liam åt ett och Harry och Zayn  åt ett.

 

Harrys perspektiv:

 

Hon var borta. Hon var verkligen borta. Jag ville inte tänka på allt som kunde hända henne om hon var ensam ute. Flera scener dök upp i mitt huvud. Våldtagen. Mördad. Misshandlad. Rånad. Och allt skulle vara mitt fel. Hur kunde jag göra så mot henne? Allt var bara fel.

 

”Åt vilket håll ska vi gå?” sa Zayn plötsligt och avbröt mitt tänkande. Jag pekade på en gata som svängde in och Zayn nickade. Vi fortsatte att gå. Det regnade lite smått, men det hade redan börjat bildas små pölar. På grund av det fanns det inte så många människor ute, jag så bara någon lite då och då. Var Melinda verkligen så dum att hon var ute när det regnade? Hon hade kanske gått in någonstans?

 

Jag skulle precis berätta om min uppenbarelse för Zayn när jag upptäckte att han var borta. Jag måste ha varit så inne i mitt tänkande att jag inte hade märkt att han hade svängt.

 

”Zayn!” ropade jag, men jag hörde inget svar. Jaha, vad gjorde jag nu? Melinda var borta, och nu var Zayn också det. Jag var verkligen bra på att tappa bort människor.

 

Jag bestämde mig för att fortsätta leta efter Melinda, eftersom Zayn skulle nog också göra det.

 

”Melinda!” Ropade jag, men inte heller denna gången fick jag något svar. Jag suckade och fortsatte gå.