TheOneDirectionStory

Hans ögon. Hans hår. Hans fina ansikte. Det var allt jag kunde tänka på. Ändå klarade jag att prata, vilket var konstigt. Jag hade aldrig kunnat prata med killar, om de inte pratade med mig först. Jag log lite, innan jag gick vidare mot kassorna för att möta upp Ellinor.”Kei? Hallå, Kei? Är du där?” sa hon och jag skakade lite på huvudet för att få ut Harry ur tankarna. Jag insåg att jag hade glömt att ta en haribo påse, men det fick vara. Det var som om jag inte brydde mig. Förresten så skulle jag skämma bort mig så mycket om jag gick tillbaka nu för att ta en Haribo påse. Tänk så stod han kvar? Fan, jag var tvungen att sluta tänka på honom. Han var en främling, och jag skulle antagligen aldrig se honom igen.

_______________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv:

Hon lämnade inte mina tankar för en minut. Killarna frågade hela tiden om något hade hänt, jag sa bara att jag var trött. Den vanliga ursäkten. Jag är bara trött. En mening som egentligen betyder något annat. Killarna var inte dumma, även om dem verkade du dumma så var dem inte det. Dem fattade att jag inte ville prata om det, och lämnade mig ifred med mina tankar. Jag ville träffa henne igen. Keira. Namnet ekade gång på gång i mitt huvud. Hennes ansikte visades varje gång jag blundade. Hur kunde hon sätta ett sådant avtryck? Det kändes som om hela mitt liv hade förändrats, på den minuten. Kunde man bli kär så fort?

Den natten drömde jag om henne. Hon liknade någon jag kände, men jag var inte säker på vem det var. Allt var förvirrande.

Keiras perspektiv:

Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom fönstret, vilket tydde på en solig dag. Jag skuttade glatt upp ur sängen och in till badrummet. När jag var klar fortsatte jag med mitt skuttande ut till köket, där Ellinor stod och gjorde pannkakor.

”Men varför är du så söt?” sa jag och Ellinor skrattade. Jag hjälpte henne med det sista, sedan satte vi oss vid tv:n och åt. Pannkakorna smakade underbart, som vanligt.

”Så kära syster, vad ska vi göra idag?” sa jag och Ellinor log. Vi hade alltid kallat varandra för syster, eftersom det kändes som om vi var det ibland. I och för sig var vi inte särskilt lika, hon var brunett och jag var blond. Och hon hade alltid varit smartare än mig. Men vi hade alltid varit lika i personligheten, och det var nog det som gjorde oss så lika.

”Vi måste packa upp och så. Sen kanske vi kan shoppa lite?” sa Ellinor och jag nickade.

De följande 2 timmarna ägnade vi åt att packa upp och fixa. Vi hade gjort det mesta igår, men det fanns saker kvar att göra. När klockan slog halv ett var vi klara, så vi satte på oss lite snyggare kläder, sedan stack vi ut.

Efter 20 minuter hade vi 5 påsar var och vi var på toppen humör. Vi hade till och med hittat H & M, vilket vi tyckte var jättekul. När vi sedan efter några timmar började bli trötta satte vi oss på Starbucks med varsin latte och muffins.

”Bodde inte din kusin här i London?” sa Ellinor plötsligt efter någon minuts tystnad.

”Jo” sa jag och tog ett bett av min muffins.

”Kan vi inte hälsa på honom någon dag? Det hade varit skönt att känna någon här” sa hon och drack lite av sin latte.

”Du känner mig” sa jag och hon skrattade.

”Ja men du räknas inte. Svara nu på min fråga!” sa hon bestämt och jag log.

”Visst, men jag har inte träffat honom på 11 år. Jag vet inte ens hur han ser ut?!” sa jag. Vi båda började skratta.

När vi kom hem satte vi oss vid Tv:n. Vi båda var trötta i benen efter shoppingen, så vi orkade inte göra något annat.

____________________________________________________________________________________________

Kort och tråkigt inlägg, sry! Men det kommer förhoppningsvis ett till ikväll :)